Ända sedan jag började läkarprogrammet hade jag tänkt på och drömt om att åka på utbyte, men jag hade aldrig riktigt kommit mig för att göra det. Det som lockade mig att åka på utbyte under den sista terminen var att man fick välja kurser själv, samt att man fick möjligheten att åka utanför Europa. Jag ville åka till ett engelsktalande land, helst utanför Europa, dels för att utveckla min engelska och för att jag inte talar något annat språk förutom tyska, samt för att kunna få ut så mycket som möjligt av utbytet. När jag tittade igenom listan över utbyten så bestämde jag mig för USA. Jag hade varit i USA tidigare men tyckte att det skulle vara kul att bo där lite längre, samt för att se den amerikanska sjukvården från insidan. Vi i Europa är ju väldigt influerade av USA och därför tyckte jag att det skulle vara roligt att se hur det är på riktigt. Vidare vet jag att det är svårt att få jobba som läkare i USA om man inte är utbildad där, så jag såg detta som en möjlighet att prova på hur det skulle vara. Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja jobba utomlands ett par år, och Europa är förstås mer lättillgängligt för oss i Sverige.

Jag sökte samtliga utbytesuniversitet i USA och blev slutligen nominerad till University of Iowa. Jag visste ingenting om Iowa innan jag åkte, men tänkte att det skulle bli roligt att se en del av USA som jag aldrig har varit i (the Midwest), samt att se hur livet är på den amerikanska ”landsbygden”. Informationen från KI angående möjligheten till utbyte är ganska blygsam tycker jag. Det mesta jag hade hört innan jag åkte var från folk som själva hade varit på utbyte. Det är lite synd att det inte är mer ”reklam” för utbytesstudier. KI har en mängd utbyten, och det är en fantastisk möjlighet att få åka utomlands och uppleva ett annat lands sjukvårdssystem och utbildningssystem. Dessutom är det roligt att utveckla sina språkkunskaper!

När jag väl hade blivit tilldelad utbytet så fick jag jättebra information både från KI:s sida och från Iowa. De internationella studenthandläggarna var lätta att komma i kontakt med, och svarade snabbt på frågor och mail. Koordinatorn som jag hade kontakt med i Iowa var väldigt trevlig och tillmötesgående. Hon ordnade med transport från flygplatsen och hjälpte mig med kontaktuppgifter till boenden. De hade en del krav på vaccinationer som jag var tvungen att göra, samt bevis på att jag var immun. Detta tog en del tid i anspråk, och kostade ganska mycket, så om man kan sprida ut dessa kostnader inför utbytet så är det bra.

Angående visum så behövdes det inte. Jag reste på ESTA och det var inga problem i tullen. Jag sa att jag skulle göra en ”elective clinical clerkship” när de frågade mig vad jag skulle göra, och jag behövde inte visa några papper eller något. Jag hade med mig mitt inbjudningsbrev från Iowa ifall det skulle bli några problem. Vidare har jag hört att de ibland kan fråga hur man ska finansiera sitt utbyte, därför är det bra att ha med sig beslutet från CSN. När man flyger till Iowa så flyger man till Cedar Rapids, vanligtvis via Chicago, och det är i Chicago som man går igenom immigration och där behöver man även checka om sitt bagage. Det gick fort och var inga problem. Cedar Rapids är en väldigt liten flygplats ca 20 minuter från Iowa City, och jag blev upphämtad av två läkarstudenter som körde mig till mitt boende.

Ett par dagar innan jag skulle resa läste jag igenom den bunt av ”pre-arrival” dokument som jag hade fått av koordinatorn i Iowa, och då blev jag jättenervös och fick världens resfeber. Jag vill dock påtala att det är ingenting man behöver vara orolig för innan man kommer. Alla amerikaner är supertrevliga och snälla, man blir väl bemött på sjukhuset och kommer snabbt in i att prata engelska. Folk har överseende med att man inte förstår allting i början, och man blir inte offentligt utfrågad eller utpekad som utbytesstudent.

Jag var på plats 3 dagar innan min första kurs började. Det var ganska lagom med tid för att ställa om dygnsrytmen samt att hinna se mig omkring på campus och i staden innan jag började. Jag hade inte någon introduktionskurs, men jag träffade koordinatorn som jag hade haft kontakt med på fredagen innan jag började, och hon visade mig runt, gav mig min vita rock och berättade var jag skulle infinna mig på följande måndag. Detta var ganska skönt, då det annars kan kännas rätt stressigt att inte veta var man ska första dagen. De hade inte någon fadderorganisation men hon gav mig tips på saker att göra under den första helgen, samt introducerade mig till flera läkarstudenter. På kvällen bjöd hon med mig på middag tillsammans med hennes man och några vänner på ett klassiskt amerikanskt steakhouse, så jag kände mig väldigt välkommen och väl omhändertagen med en gång. 

Kostnadsläget i USA är ungefär samma som i Sverige, dollarn stod ganska högt när jag gjorde mitt utbyte, men det mesta var ändå något billigare än hemma. Det är billigare att äta mat ute, i synnerhet snabbmat. Även alkohol är något billigare. Boendekostnaden var billigare än i Stockholm, jag betalade 350 USD i månaden. Att handla nyttig mat på mataffären är betydligt dyrare än hemma. Snabbmat är billigt, liksom onyttiga flingor, kakor etc. Att hitta nyttig müsli var nästan omöjligt, och när jag väl gjorde det kostade det motsvarande 70 kronor eller mer. Jag åt lunch på sjukhuset varje dag, och det kan man hålla nere till ca 3-7 USD per dag. Jag köpte även kaffe varje dag, vilket kostade ca 1-3 USD.

Det var inga avgifter i samband med utbytet förutom vaccinationskostnader och kostnader för labprover (väldigt dyrt!). Jag gick till CityAkuten på Hötorget och de var väldigt hjälpsamma och trevliga. De har lång erfarenhet av utbytesstudenter och vaccinationer så jag kan rekommendera att gå dit.

Jag ansökte om extra CSN för utbytesstudier samt sökte ett stipendium för att finansiera mitt utbyte. Vidare fick jag resebidrag från KI, så jag klarade mig ganska bra ekonomiskt. Dessutom hyrde jag ut min bostad i Stockholm under utbytesperioden. Det dyraste under utbytet var flygresan till och från USA, vilket gick på ca 5000-7000 kr tur och retur. CSN krävde att jag skickade in en studieförsäkran som den amerikanska koordinatorn var tvungen att skriva på. Detta blev lite komplicerat men löste sig.

Jag bodde i ett korridorsboende, ett ”medical fraternity” som hette Alpha Kappa Kappa (AKK), med ett 15-tal andra medicinstudenter, tandläkarstudenter, PhD-studenter m.m. Det var blandad nationalitet, mest amerikaner men även studenter från Spanien, Brasilien och Tyskland. Det var den internationella studenthandläggaren i Iowa som gav mig tips på boenden och kontaktuppgifter till dessa. Jag valde AKK för att studenten som var här året innan mig hade bott där och rekommenderat det. När jag väl kom till boendet tyckte jag inte att det kändes ganska ofräscht och äckligt. Det var skitigt och ett väldigt gammalt hus (som taget ur en Harry Potter-film), men alla som bodde där var väldigt trevliga och roliga så efter ett tag brydde jag mig inte så mycket längre. Det var delat kök och delade badrum. Det var mest killar i huset, det var bara jag och en annan tjej som bodde där och henne såg jag knappt. De flesta var något yngre än jag och i början av sina utbildningar. Jag betalade hyran kontant och skrev kontrakt ett par dagar efter att jag hade kommit fram och installerat mig. Kontakten med AKK innan avresa var enkel och en av killarna visade mig runt när jag hade kommit fram.

En av de stora fördelarna med AKK var att det låg nära sjukhuset (ca 15 minuters promenad) samt att jag snabbt fick vänner och folk att umgås med. Det ordnades en hel del fester, middagar, vi gick på bio ihop etc. Dessutom hade nästan alla bil, vilket var skönt för då kunde jag åka med och handla mat osv. Det negativa med boendet var att jag lätt blev fast där, eftersom det alltid fanns någon att umgås med. Det var långt till närmaste mataffär från AKK, så jag var ganska beroende av att få skjuts. De flesta som bodde i huset var inte läkarstudenter, vilket var lite synd. I efterhand hade det nog varit bra att bo en månad på något annat ställe, dels för att tvingas att ta kontakt och umgås med andra läkarstudenter, samt för att komma ut lite mer. Vidare hade det varit roligt att bo lite närmare själva centrum. 

Utbildningssystemet i USA är annorlunda jämfört med Sverige. De går 4 år på college (”undergraduate”) efter high school (motsvarande gymnasiet) innan de börjar den 4-åriga läkarlinjen. Generellt så pluggar läkarstudenterna väldigt mycket, varje dag efter skolan samt på helgerna. De är enormt flitiga. Av deras 4-åriga medical school så utgör de 2 första åren teori och de 2 sista åren kliniska placeringar. Efter examen påbörjar de sin specialisttjänstgöring direkt (residency), vilket är ca 5 år. Därefter kan de göra fellowship på en klinik för att sedan bli attending eller ”staff physician”.

De amerikanska läkarstudenterna är generellt sett mer drillade på prekliniska detaljkunskaper än vad svenska läkarstudenter är. Även läkarna är väldigt duktiga på grundläggande fysiologi och biokemi. Patientbemötandet i USA är väldigt likt hur vi gör i Sverige. Läkarstudenterna lär sig också patientcentrering.

Jag trodde att skillnaderna mellan Sverige och USA vad gäller sjukvård och utbildning skulle vara större än vad de var. Jag insåg snabbt att sjukvården i Sverige och USA bedrivs väldigt lika, det var inte särskilt mycket som var annorlunda. De största skillnaderna var att man pratade mer om vad saker och ting kostade, huruvida försäkringen täckte kostnaderna samt risken för att bli stämd. Jag var aldrig med om att någon blev nekad sjukvård. En annan skillnad var att läkarstudenterna (och läkarna) går längre dagar än i Sverige, och som läkarstudent förväntas man vara på plats hela arbetsdagen. Vidare förekommer en viss klädkod. Läkarna och läkarstudenterna har på sig sina egna kläder under en vit rock. På mottagningen hade de manliga läkarna oftast slips, kostym och finskor, och kvinnorna blus, kostymbyxor och ballerina/högklackade skor. Smycken, nagellack etc. är tillåtet, och de amerikanska läkarna är inte alls lika noga med hygienen som i Sverige. Allt som oftast spritade inte överläkaren händerna mellan patienterna. MRSA är vanligt förekommande, och de behandlar de flesta infektionerna med mycket bredare preparat än i Sverige.

Det är mer hierarkiskt i USA än i Sverige, men på ett vänligare sätt än jag hade trott. Överläkarna (attendings) kallar man inte vid förnamn, utan ”Dr. Efternamn”. ST-läkarna (residents) kallades vanligen vid sina förnamn av läkarstudenterna. Som läkarstudent är man oftast tilldelade en ST-läkare att följa och jobba med.

Jag tycker att det gick bra att följa med i undervisningen på engelska. Det erbjöds inga språkkurser men det gick snabbt att lära sig viktiga medicinska termer. Det var generellt sett inga problem att prata med varken patienter eller läkare. Jag brukade presentera mig som utbytesstudent och redan innan höja ett varningens finger för att det kan vara så att jag inte förstår allt de säger eller att de inte förstår allt jag säger. Jag blev alltid positivt bemött och upplevde inga som helst problem med språket. Amerikaner, som jag redan nämnt, är oerhört vänliga och hjälpsamma vilket underlättade vistelsen påtagligt. De upplevs också mer socialt begåvade än svenskar, de har lätt för att småprata och är väldigt framåt. Jag märkte att jag tog till mig det mer och mer under vistelsens gång, och blev själv mer öppen och pratsam mot slutet.

Det arrangerades en hel del evenemang runtom universitetet, såsom journal clubs etc. Den amerikanska koordinatorn var väldigt snabb med att skicka mail till mig med inbjudan till olika evenemang. På fritiden umgicks jag främst med de som bodde i mitt hus, men även en del med andra läkarstudenter som hade samma placering som jag. Det var lättast att lära känna folk som gick samma kurser. Amerikaner är i regel väldigt sociala och inbjudande, och bjuder gärna med en på middagar och andra aktiviteter. De är nyfikna på Sverige och utlänningar generellt, vilket är roligt. Jag insåg att det är bra att kunna en hel del om det svenska politiska systemet och sjukvårdssystemet, och att kunna förklara detta på engelska, för det är frågor som ständigt kommer upp. Det arrangerades inga specifika aktiviteter för just utbytesstudenter. Det fanns ett gym på bottenvåningen i huset där jag bodde, så jag gymmade lite där samt tog en del springrundor. Det fanns möjlighet till medlemskap på ett stort gym nere i stan, men med tanke på att vi hade ett litet gym hemma så var jag aldrig där.

Iowa City är en ganska liten stad i Iowa med ca 70 000 invånare. Campus och ”city” sitter i stort sett ihop. Det gick gratis bussar mellan campus och city som jag utnyttjade ganska ofta. Vidare fanns trådlöst internet i princip i hela stan, eftersom universitetet har byggnader överallt, och jag skaffade därför aldrig något amerikanskt nummer. De flesta som jag umgicks med hade iPhones så vi kunde skicka iMessage till varandra, alternativt chatta via Facebooks chatfunktion eftersom jag hade wifi i princip överallt.

Amerikansk college fotboll var väldigt stort i Iowa City. Alla var Iowa Hawkeyes-fans, och när det var ”game day” så levde hela staden upp. Jag såg aldrig någon match live på stadion, vilket var synd. När jag kom till Iowa var de kommande hemmamatcherna fullbokade för att det hade gått så bra för Hawkeyes. Däremot var vi och såg några matcher på sportbarer. Det var väldigt stämningsfullt och roligt.

Thanksgiving inföll under min första kurs, vilket innebar att man var långledig och staden tömdes på studenter. Jag blev inbjuden till en thanksgivingmiddag hos en annan läkarstudent. Det var roligt att fira denna amerikanska högtid på amerikanskt sätt. Vi åt kalkon och allt annat som hör till. Under thanksgiving tog jag även en tripp till Chicago och mötte upp 3 klasskompisar som gjorde utbyte i Minneapolis. Det var en väldigt trevlig stad, vi gick på museum, shoppade och åt deras berömda deep dish pizza. Jag åkte buss dit, vilket tog ca 4,5 h och kostade runt 20 USD. Det var en superkul helg och det var också skönt att träffa folk jag kände och att prata svenska igen!

Min utbytesperiod var otroligt rolig och lärorik och har garanterat påverkat mig i min yrkesroll. Dels var det roligt att få inblick i det amerikanska sjukvårdssystemet och dels var det väldigt givande kurser som jag läste. Att åka på utbyte tror jag bidrar till att man får större förståelse för människor från andra länder och kulturer, vilket är bra för alla blivande läkare där just förståelse för andra människor och kulturer är oerhört viktigt. Man växer som människa och öppnar upp ögonen för världen. Sammanfattningsvis är jag oerhört glad över att jag tog chansen att åka på utbyte, och jag kan verkligen rekommendera andra att göra detsamma. Jag hoppas att jag med denna berättelse har lyckats inspirera någon att våga ta steget och åka iväg!