Reserapport - KI-student
Vy från Mississipifloden med downtown till vänster och sjukhuskomplexet till höger
Lärosäte: University of Minnesota
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 16/17

Innan avresa

Ett studentutbyte är en fantastisk möjlighet att både knyta kontakter och lära känna nya, intressanta människor. USA har till skillnad från Sverige ett mer rigoröst utbildingssystem för läkare, som jag ville få insikt i och ta del av. Därtill har jag haft tankar på att senare genomgå en ST-utbildining i landet. Därför kändes USA som ett naturligt förstahandsval när jag sökte utbyte. 

Jag sökte i första hand något av utbytena i NY eller LA, men Minneapolis kändes som ett bra tredjehandsval eftersom staden är av någorlunda storlek (> 400 000 invånare, > 3 miljoner inklusive kranskommuner) och man dessutom inte missar sin examensceremoni (vilket man gör vid vissa USA-utbyten). Det fanns goda möjligheter att läsa på vad utbytet innebar, både via tidigare reserapporter och KI:s internationella studenthandläggare. 

Vaccinationer
University of Minnesota ställer vissa krav på vaccinationer. Det hela är dock väldigt rättframt: så fort man blir nominerad till utbytet får man en lista på vaccinationer som ska genomföras. Efter att man har skaffat vaccinationerna (bl.a. påfyllningen DTP, BCG, vattkoppor om man inte haft det som barn) är det bara att scanna in det ifyllda dokumentet och maila den ansvarige vid värduniverstitet. 

Visum
Jag reste på ett B1/B2-visum på inrådan av studievägledaren vid University of Minnesota. De andra studenterna från KI reste dock på "Visa Waiver", vilket innebär att man inte behöver ett visum och det gick precis lika bra för dem att komma in i USA. 




Ankomst och registrering

Lokaltrafiken i Minneapolis är kass jämfört med Stockholm, så jag tog en taxi från flygplatsen till mitt boende. Jag ankom 2 dagar innan kursstart för lära känna omgivningen och säkert kunna hitta till sjukhuset dag 1. När det väl var dags för kursdag 1 blev jag väl omhändertagen av kurssekreteraren för de kirurgiska rotationerna. Hon svarar mycket snabbt på mail och är lättillgänglig fysiskt. Alla nya studenter får gå en introduktionskurs i deras journalsystem, vilket tar omkring 3 timmar. Jag fick träffa kursansvarig läkare och hade ett kort introduktionsmöte om förväntningar och krav på mig som student. Därefter blev jag vägledd till avdelningen för min första kurs och kursen började. 

Ett hett tips är att hyra cykel. University of Minnesota har ett stort "Recreational Center" - i princip ett stort hus med gym, klätterväggar och simningsbanor 4 plan. Här kan man hyra cykel för en rimlig penning. 

Ekonomi

Innan avresa kostade vaccinationer och visumansökan tillsammans strax över 2000 SEK. Flygbiljetten med SAS kostade 6000 SEK t/r. Väl på plats betalar man som utbytesstudent från KI inga avgifter för undervisningen. Det som kostar på plats är samma sak som hemma i Sverige - mat, boende och nöjen. Maten är generellt något dyrare i mataffärer, men billigare i sjukhuscafeterian (man kan få en schysst lunch/middag för 3-5 dollar). Notera att man åtmintone på Fairview Hospital kan äta både frukost, lunch och middag i sjukhuscafeterian. 

Boende

Vi var tre som åkte från KI till University of Minnesota denna termin, och alla bodde vi via airbnb. Jag betalade 800 $ per månad, de andra svenskarna strax över. Om man kontaktar studievägledaren vid universitet kan hon hjälpa till att ordna boende. Jag rekommenderar också sidan https://rotatingroom.com/, där amerikanska läkarstudenter och residents hyr ut korttidsboende till varandra. Har man tur kan man nog hitta något för omkring 600 $ per månad. 

För 800 $ per månad bodde jag omkring 3 km söder om sjukhuset i ett eget rum, men delat kök och badrum med två andra studenter. Rummet var väldigt spartanskt - en säng och ett minimalt skrivbord - och huset överlag i halvdåligt skick. Närmaste mataffär var omkring 2 km bort och lokaltrafik likaså. 


Studier allmänt

I USA läser man 4 år college efter high school (= gymnasiet), följt av 4 år av medical school. Om man gått raka vägen utan uppehåll är amerikanerna alltså omkring 26-28 när de går ut läkarutbildningen. Därefter följer 3-7 års ST, beroende på val av specialitet. Generellt betraktas hela denna resa, från läkarstudent till genomförd ST, som en "in-training-period". Amerikanerna beskriver ofta att de "went to place X for training", vilket syftar på ST. Man "arbetar" alltså inte som läkare, utan "utbildas" fram tills dess att man är klar med motsvarade ST, som kallas residency. Det finns ett betydligt större fokus på utbildning jämfört med arbete under ST:n - varje vecka har man flera konferenser och föreläsningar under arbetstid. 

Antagningen till ST är betydligt mer standardiserad än i Sverige. Varje sjukhus har ett visst antal allokerade platser per specialitet och år. Vikariat före och efter läkarexamen existerar inte. Läkarstudenterna söker dessa platser och kallas sedan till intervjuer. Därefter rankar universitetet de kandidater de helst vill anställa, och studenterna gör motsvarande för det sjukhus och klinik de helst vill arbeta för. En datoralgoritm matchar sedan ihop dessa två rankningslistor. 

Överlag är hierarkin större i USA än i Sverige. Ordet "hierarki" har en väldigt negativ klang i Sverige. Det är inte i en sådan bemärkelse jag använder ordet här. Hierarkin innebär inte att det finns en omotiverad auktoritet eller tystnadskultur om man är längre ned på stegen. Hierarkin är baserad på ansvarsfördelning och kompetens. Det finns en mycket större prestige i att vara skicklig i sitt yrke. Därtill fann jag sällan den jantelagsbetingade avundsjuka jag tycker man ofta upplever som ung läkare i Sverige. Hierarkin gjorde det lättare att fokusera på det väsentliga - att bedöma, utreda och behandla patienter i ett multiprofessionellt team. Det fanns inget hinder för en öppen diskussion eller ifrågasättande av beslut, men eftersom det medikolegala ansvaret landade hos överläkaren var vägde dennes åsikt tyngst. Det ska tilläggas att kompetensen och den operativa erfarenheten bland kirurgerna var överlägsen vad jag mött i Sverige, vilket motiverar en tydlig ansvarsfördelning. Kompetensen var å andra sidan resultatet av en 5-års ST-utbildning med 80-timmarsveckor och årliga obligatoriska examinationer. 




Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

Jag läste två kirurgiska kurser: Transplantionskirurgi och Allmänkirurgi om 4 veckor vardera. 

Solid Organ Transplant Surgery (4v)
Kursen är 100 % klinikbaserad förutom de föreläsningar och konferenser som ges för ST-läkarna. University of Minnesota har ett förhållandesvis stort transplantationscentrum och transplanterar både pancreas, njure, och lever. Därtill utför man TPAIT (Total pancreatectomy, auto islet transplant) för patienter med kronisk pankreatit. Som student förväntades jag gå på alla operationer och följa 1-2 patienter själv på avdelningen. Jag följde pancreaspatienter under 2v, njure under 1v, och leverpatienter under 1 v. Att "följa" patienter innebär att man själv träffar dem på morgonen (innan operationsprogrammet börjar, dvs före kl 0730) och efterhör vad som hänt under natten, samt läser journalen efter operationsprogrammets slut för att förstå den medicinska handläggningen. Tyvärr missar man själva huvudronden för respektive sektion när man går på operationerna, men det är en värd trade-off. 

På operation är man betydligt mer involverad än vad jag var i Sverige som på kirurgstudent. Man får ALLTID stå inscrubbad, och efterhand göra alltmer. När personalen lärt känna mig fick jag mot slutet av kursen i stor utsträckning självmant öppna buken under assistans ända ner till retroperitoneum för t.ex. njurtransplantationerna. Därtill får man oftast sluta bukväggen ovanför den anteriora fascian (dvs subcutis och dermis/epidermis). Totalt spenderade jag mellan 4 och 12 timmar dagligen på operation, och 1-2 timmar därtill med att läsa på mina patienter. Kursen ger således framförallt en god insikt i det perioperativa förloppet för transplantationspatienter. Hur mycket man lär sig om det pre- och post-operativa förloppet är upp till dig som student - man kan självklart läsa på allt om protokollen för immunosuppression, alla opportunistiska infektion som patienterna drabbas av och manifestationer av organsvikt mm. Men man kan också göra det lite lätt för sig och framförallt vara med på operationerna. 

Det var ingen formell examination i slutet, utan enbart en intervju med kursansvarige. Hon kommer dock efterhöra bland personalen (ST-läkarna, sköterskorna etc) om du varit närvarande och hur allt fungerat för att ha ett underlag för att bedöma din insats. 

Överlag är detta en häftig kurs där man tveklöst får en unik och omfattande insikt i en bred transplantationskirurgisk verksamhet. Jag fick operera mer under dessa 4 veckor än vad jag fick under hela min svenska kirurgkurs, och det finns fantastiska möjligheter att lära sig alla andra aspekter av transplantation än bara det operativa. 

Advanced Surgery Externship (4v)
För min andra kurs önskade jag plastikkirurgi, men blev placerad på denna kurs istället. Senare fick jag höra att man som KI-student hamnar mellan stolar eftersom man läser en "elective" och inte en "observship". Om man mailar sektionschefen på plastikkirurgen (som jag träffade personligen vid ett senare tillfälle) ska det dock inte vara något problem att få läsa den kursen istället, så det är ett tips till kommande studenter. 

Denna kurs (Advanced Surgery Externship) var i huvudsak praktiskt, men även teoretisk. Kursen läses också av amerikanska studenter. Man kan bli placerad på en av sektionerna: General & Vascular Surgery, Thoracic Surgery eller Minimally Invasive Surgery. Man kan säkert önska om det är någon särskild man är extra intresserad av. För min del spenderade jag 4 veckor på General & Vascular Surgery.

Överlag var kraven på mig som student högre, och jag var involverad i betydligt högre utsträckning än vad jag var på motsvarande kurser i Sverige. Morgonen började vid 0500 då man anländer till sjukhuset, läser på om sina patienter, och gör "pre-rounds" dvs träffar sina patienter kort enskild för att ta aktuellt status och efterhöra om händelser under natten. Därefter rondar man hela teamet (Intern = Förstårs-ST, Junior Resident = 2:aårs-ST, och Chief Resident = 5:e-års-ST). Man är klar vid ca 07:00, varefter man hinner äta lite frukost följt av operationsstart 07:30. Som student var jag fri att välja de operationer (Hjärta/Lunga/Buk/Endokrin/Plastik/Urologi/Transplant) jag tyckte var mest intressant och försöka gå på dem. Som student får man ALLTID scrubba in, och ofta stänga ihop subcutis + dermis/epidermis. På laparoskopiska operationer får man oftast hantera kameran. 

Efter operationsprogrammets slut (kunde vara allt mellan 14 och 20) gick man som student tillbaka till avdelningen för att stämma av läget. Ofta gick man en eftermiddagsrond med överläkaren. Man var fri att gå på eftermiddagsoperationer (som ffa är akuta) vid önskemål. 

Varje fredag hade vi en studentledd morgonkonferens. Under veckan tilldelades man ett ämne att presentera kort (ca 10 min) om. Veckans tema under min tid var: Incisionsbråck, appendix, akut pankreatit och lungemboli. 

Varje tisdag hade kirurgkliniken Grand Rounds och M & M hela förmiddagen. Grand Rounds var i princip en föreläsningsserie med olika veckovisa teman. M&M står för Morbidity & Mortality och är en konferens för genomgång av patientfall där en komplikation tillstött. Syftet är att lära sig och utveckla vården framgent. 

I slutet av kursen hade jag ett muntlig förhör avseende vanliga kirurgiska diagnoser. Vilka diagnoser som skulle omfattas fick jag veta vid kursens början, och hade således gott om tid att förbereda mig. Därtill ingick det att skriva ett kort vetenskapligt arbete under kursen. 

Kursen i allmänkirurgi var sammanfattningsvis väldigt givande ur utvecklingssynpunkt. Man lär sig mycket, tvingas läsa på och presentera, samt får operera mycket. Den är dock oerhört krävande tidsmässigt: Man börjar 0500 och jag kom oftast hem mellan 18 och 21. 

Språk och kultur

All undervisning och vård bedrivs självklart på engelska. Som svensk med genomsnittliga engelskkunskaper är det inget problem att hänga med. 

Överlag är amerikaner trevligare, öppnare och lättare att lära känna än svenskar. Det var lätt att komma in i gemenskapen på kliniken och i läkargruppen. Folk är mer spontana och småprat är vanligt med främmande människor i t.ex. kaffekön. Det finns ett uttryck om människor från Minnesota - "Minnesota Nice" - som syftar på att folk är trevligare än amerikaner på ffa östkusten, som anses vara hektiskt och stressigt. Det andra sidan av "Minnesota Nice" är dock "Minnesota Ice" och ungefär det man kan se i Sverige: en rädsla för att ge kritik och ibland att passivt-aggressivt förhållningssätt när man internaliserar ilska istället för att kanalisera den. 

Fritid och sociala aktivteter

University of Minnesota (UoM) har ett gigantiskt "Sports & Recreational Center" med simbanor, klätterväggar och gym i flera plan. Kontakta studievägledaren, så kan hon ordna ett rabatterat månadskort. 

Jag hade begränsad kontakt med de lokala studenterna. Det fanns ingen annan student som läste transplantation med mig. På kursen i allmänkirurgi fanns två studenter från UoM, men då var arbetstimmarna för tunga för att man skulle orka hänga utanför skoltid. 

Minnesota är i övrigt väldigt kallt vintertid. Det slog om snabbt: När jag anlände var det omkring +10 grader, men två veckor senare var det -10. Den värsta dagen under min vistelse var det -25 dagtid och -30 nattetid. Det finns fina löpstråk längs Mississippifloden, men i övrigt håller de flesta sig mest inne pga kylan. Det finns en del sport värd att besöka: Minnesota har ett NHL-lag och tillhörande stadium. Dessutom finns NBA och NFL i staden. Matcherna är värda att besöka inte bara för sporten: utöver själva idrotten innehåller matchen multipla underhållningsmoment. I övrigt upplevde jag staden som ganska tråkig. Arkitekturen är påtagligt annorlunda jämfört med Stockholm: Minneapolis har en väldigt liten innerstad, och en stor del av den övriga staden består mest av enplansvillor i kvadratiska kvarter. 

Sammanfattning

Utbytet vid University of Minnesota är en fantastisk möjlighet att prova på fält man inte sett i Sverige, operera mycket och få insikt i det amerikanska utbildningssystemet. Är man intresserad av att arbeta här i framtiden är det en unik möjlighet att få fina rekommendationsbrev och öka sina chanser att ta sig hit. Staden är ganska tråkig, men reser man hit med vänner kan utbytestiden bli både lärorik och väldigt kul.