Läkarutbildningen i Danmark är lite annorlunda uppbygd än den i Sverige. De läser 6 år, alltså 12 terminer. Utbildningen är uppdelat i en bachelor (svensk kandidat) på tre år då de nästan enbart har teori (jmf vår preklin) och en kandidat (svensk master) på tre år då de har praktik på sjukhus. I Aarhus har de ingen praktik på vårdcentral (egenpraktiserande læge) förrän på sista terminen, termin 12. Detta har ju vi som en strimma längs hela utbildningen, vilket är en stor skillnad. Annars tycker jag att utbildningen är ganska lik, också vad gäller undervisningsformer, kontakt mellan lärare och elever och praktikperioderna. Under min tid i Aarhus hade jag halva tiden praktik och halva tiden teori. Jag började med praktik. En stor skillnad mellan praktiken i Danmark och praktiken i Sverige är att i Danmark är man på en avdelning under hela sin praktikperiod, medan man i Sverige är en vecka på varje avdelning. Jag kan se fördelar med båda arbetssätten och är glad att jag har fått chans att prova båda. Det som är den stora fördelen med det svenska arbetssättet är att man träffar många olika typer av patienter och handledare och får lära sig olika arbetssätt på olika avdelningar. Men samtidigt är det väldigt uttröttande att varje vecka vara på en ny avdelning och varje vecka ha en ny handledare. Det är mycket påfrestande, också sånt som att inte hitta till varken toalett eller lunchrum, inte veta exakta rutiner och samtidigt vilja göra ett gott intryck, vara behjälplig och ställa smarta frågor. Det var den stora fördelen i Danmark. Där fick vi rotera mellan de olika läkarna och följa olika läkare varje dag. Men efter någon vecka hade man ju pratat med alla läkarna och kunde rutinerna bättre. Jag var på en njurmedicinsk avdelning vilket gjorde att man kunde vara med och gå rond på de inneliggande patienterna, följa en läkare i dialysen, vara med i mottagningen för njursjuka, ta emot och skriva in nya patienter med förvakten eller följa med bakvakten runt på sjukhuset och titta på njursjuka patienter på andra avdelningar. Det var också väldigt kul för att under de sista veckorna när jag följde med förvakten kunde jag så mycket om rutiner och liknande att jag själv kunde ta emot och skriva in patienterna, ta anamnes, stämma av medicinlistor, lägga en plan för behandling, sätta pvk, förbereda för behandling ihop med sjuksköterskan och diktera allting efteråt. Självklart fanns alltid den ”riktiga” förvakten där, redo att svara på frågor och hjälpa till om det behövdes men det var ändå kul att verkligen känna att man själv kunde något för en gångs skull. Under praktiken hade vi en loggbok som vi skulle fylla i med vissa moment man skulle genomgå. Det kunde vara att utföra ett full anamnes och status fem gånger, sätta fem fungerande pvk:er, vara med på två kvällsvakter, gå med förvakten, vara med på dagmottagningen osv. Varje gång man hade genomfört ett moment fick man en underskrift av läkaren som hade superviserat. Under praktikperioden skulle man ha 80% närvaro, alltså inte 100% som i Sverige. Jag tyckte att det var bra att det var okej att man var borta någon dag då och då utan att behöva ta igen det på sommarlovet som man ska i Sverige. Samtidigt kan jag tycka att 80% är lite låg närvaroplikt, då man ju i praktiken kan vara borta en dag i veckan då. 90% hade varit perfekt, en dag varannan vecka, ifall man blir sjuk eller liknande.
Under andra halvan av terminen hade vi teori. Det innebar att vi hade föreläsningar ca tre dagar i veckan. De andra två dagarna hade vi tid för egen inläsning. Det fungerade bra. En gång i veckan hade vi också seminarium i mindre grupp där man ofta arbetade utifrån ett case inom ett internmedicinskt område. Man behövde inte förbereda själva caset innan men skulle ha läst på generellt om sjukdomarna inom det området. Under seminariet fanns stora möjligheter att ställa frågor och vara aktiv i undervisningen. Varken föreläsningarna eller seminarierna var obligatoriska.