När jag valde att studera till sjuksköterska var det mycket för att jag alltid velat ha ett jobb som jag kan göra i hela världen. Jag har alltid gillat att resa, inte bara semester-resor utan jag vill resa för att lära mig. Det låter klyschigt, men jag gillar när resandet har ett syfte. När jag var 17 år reste jag till Afrika för första gången. Min syster hade precis tagit ett jobb för UNAIDS och flyttade till Rwanda. Tack vare henne har jag fått se flera länder i Afrika. Kenya, Tanzania och Rwanda. Men hon pratar ofta om sitt utbyte hon gjorde med KI till Uganda. Vi har foton hemma som hon tagit i nån by. Det var många år sedan, men hon har inte glömt resan.
Så när dagen kom att söka utbytesstudier var det en självklarhet för mig att jag skulle söka. Men tidigare år hade skolan inte skickat några studenter till just Uganda pga de hårda lagar de har mot homosexuella i landet. Tack vare att jag tog mig till öppet hus och frågade om utbyten så fick jag veta att de nu skulle börja skicka studenter igen. Men de var väldigt tydliga med att de inte vill skicka någon ensam utan man bör åka 2 stycken tillsammans.
Jag sökte. Jag kom in! Men det visade sig att den andra tjejen som kom in gick en termin under mig så vi skulle inte åka dit samtidigt. Skolan frågade om det var okej för mig att åka själv, eftersom jag hade lite erfarenhet om hur kulturen såg ut. Såklart jag skulle åka ändå!
Innan du åker är det flera vaccinationer som behöver fixas. Vissa är obligatoriska för att få komma in i landet, andra är viktiga för din skull. Jag hade redan alla vaccinationer fixade sen tidigare resor, men min rekommendation är att du kollar vad du har för vaccinationer sen tidigare, och sen kontaktar en vaccinationsklinik som hjälper dig med alla förberedelser inför resan. Du måste t.ex. få recept på malariaprofylax och drickvaccin.
KI var hjälpsamma och jag hade en och samma kontaktperson som kunde svara på mina frågor. Universitetet i Uganda var dock inte det. Jag fick några mail av en person från deras sjuksköterskesektion som iallafall visade att de visste om mig, och att jag skulle komma. Men mycket ansvar låg på mig, och det gällde att ha is i magen. Jag fick t.ex. ingen officiell inbjudan av universitetet, och fick fixa boende själv. Universitetet hade ändå koll på när jag skulle komma och väl där var mottagandet fint. När jag satte mig på planet en kväll i November visste jag i princip ingenting om vad som väntade.
Jag startade en blogg några dagar innan jag reste. Detta för att kunna skriva av mig och samtidigt berätta för alla hemma vad jag var med om, men också för att senare själv kunna läsa och minnas.
Här kommer ett utdrag från bloggen:
"Det enda jag vet är att jag har en flygbiljett och kl 20.00 på fredag sitter jag på ett flygplan söderut. Jag vet också att jag har någonstans att bo. Efter det planerar jag att ta en värk i taget. Precis som jag gjort inför denna resa. Försöka lära mig så mycket som möjligt och faktiskt njuta av att jag fått denna möjlighet. Det är trots allt bara 5 veckor."