Reserapport - KI-student
besök på ett barnhem i Ruhija
Lärosäte: Makerere University
Utbildningsprogram: Sjuksköterska
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 16/17
Namn: Julia Wiklund
E-postadress: julia.wiklund@stud.ki.se

Innan avresa

När jag valde att studera till sjuksköterska var det mycket för att jag alltid velat ha ett jobb som jag kan göra i hela världen. Jag har alltid gillat att resa, inte bara semester-resor utan jag vill resa för att lära mig. Det låter klyschigt, men jag gillar när resandet har ett syfte. När jag var 17 år reste jag till Afrika för första gången. Min syster hade precis tagit ett jobb för UNAIDS och flyttade till Rwanda. Tack vare henne har jag fått se flera länder i Afrika. Kenya, Tanzania och Rwanda. Men hon pratar ofta om sitt utbyte hon gjorde med KI till Uganda. Vi har foton hemma som hon tagit i nån by. Det var många år sedan, men hon har inte glömt resan. 

Så när dagen kom att söka utbytesstudier var det en självklarhet för mig att jag skulle söka. Men tidigare år hade skolan inte skickat några studenter till just Uganda pga de hårda lagar de har mot homosexuella i landet. Tack vare att jag tog mig till öppet hus och frågade om utbyten så fick jag veta att de nu skulle börja skicka studenter igen. Men de var väldigt tydliga med att de inte vill skicka någon ensam utan man bör åka 2 stycken tillsammans. 

Jag sökte. Jag kom in! Men det visade sig att den andra tjejen som kom in gick en termin under mig så vi skulle inte åka dit samtidigt. Skolan frågade om det var okej för mig att åka själv, eftersom jag hade lite erfarenhet om hur kulturen såg ut. Såklart jag skulle åka ändå! 

Innan du åker är det flera vaccinationer som behöver fixas. Vissa är obligatoriska för att få komma in i landet, andra är viktiga för din skull. Jag hade redan alla vaccinationer fixade sen tidigare resor, men min rekommendation är att du kollar vad du har för vaccinationer sen tidigare, och sen kontaktar en vaccinationsklinik som hjälper dig med alla förberedelser inför resan. Du måste t.ex. få recept på malariaprofylax och drickvaccin. 

KI var hjälpsamma och jag hade en och samma kontaktperson som kunde svara på mina frågor. Universitetet i Uganda var dock inte det. Jag fick några mail av en person från deras sjuksköterskesektion som iallafall visade att de visste om mig, och att jag skulle komma. Men mycket ansvar låg på mig, och det gällde att ha is i magen. Jag fick t.ex. ingen officiell inbjudan av universitetet, och fick fixa boende själv. Universitetet hade ändå koll på när jag skulle komma och väl där var mottagandet fint. När jag satte mig på planet en kväll i November visste jag i princip ingenting om vad som väntade. 

Jag startade en blogg några dagar innan jag reste. Detta för att kunna skriva av mig och samtidigt berätta för alla hemma vad jag var med om, men också för att senare själv kunna läsa och minnas. 

Här kommer ett utdrag från bloggen: 
"Det enda jag vet är att jag har en flygbiljett och kl 20.00 på fredag sitter jag på ett flygplan söderut. Jag vet också att jag har någonstans att bo. Efter det planerar jag att ta en värk i taget. Precis som jag gjort inför denna resa. Försöka lära mig så mycket som möjligt och faktiskt njuta av att jag fått denna möjlighet. Det är trots allt bara 5 veckor."

Ankomst och registrering

Jag åkte alltså själv från mitt program men reste tillsammans med två studenter från arbetsterapeutprogrammet. Mycket skönt att ha någon att dela delar av upplevelsen med. 

Utdrag från bloggen: 
Framme i Entebbe! Allas bagage kom! Alla blev insläppta i landet! Men ingen är där och möter oss, trots de sagt tydligt att chaufför var fixat. Vi lyckades få tag i en taxi som verkade pålitlig. 
Jag har blivit varnad om trafiken i Uganda. Att den är kaotisk och farlig. Bland det första som händer påväg från flygplatsen är att chauffören kör på en hund som sprungit rätt ut i gatan. Jag tittade bakåt och då ställde sig hunden upp och haltade iväg. Men chauffören helt oberörd, körde vidare. Vi lite skärrade.

Väl framme på boendet möter en trevlig kille upp oss och ska berätta all info. Jag kan döda för en dusch just nu! "There's no water right now, they are changing the pipes". 
Så just nu bor vi på ett ställe som inte har vatten på obestämd tid. 

Vi anlände på en lördag och praktiken började på måndagen. Det var bra att få landa lite, känna in omgivningen och förbereda sig. Makerere brukade erbjuda introduktionskurs i bl.a. de vanliga sjukdomarna HIV/aids och Hepatit, samt en enkel språkkurs i hälsningsfraser på lokalspråket Luganda. MEN, när vi kom dit fick vi veta att makereres anställda gått ut i strejk veckan innan pga att de inte fått sina löner utbetalade, därmed var det ingen på campus. Studenterna hade blivit hemskickade till sina byar, och campus stod helt tomt under hela vår vistelse där. 

Skolan hade ändå lyckats ordna så att en tidigare student från Makerere kom till vår lägenhet för att visa oss vägen till sjukhuset och vi fick chansen att ställa lite frågor. 

Utdrag från bloggen: 
Jag är en bekväm, hemmakär storstadstjej med detaljerade framtidsplaner. Det händer ofta att jag seglar iväg i tankar om vad som ska hända sen istället för att vara här och nu och njuta i stunden. Min sambo gjorde GMU för några år sedan och han gav mig tipset att "Ta en måltid i taget", då tänker du inte på hur jobbigt allt annat är. Och ja älskar man mat så är det nog ett bra tips! 

Ekonomi

Jag fick stipendium ifrån SINK. Detta täckte tyvärr inte mycket. Jag betalade själv flygresan som tillsammans med boendet utgjorde den största utgiften. I Uganda var det billigt att leva. Det finns många sätt att ta sig fram på, jag gick till och från sjukhuset varje morgon, och åt nästan aldrig lunch. Det går att köpa bra lunch på sjukhuset (lokalmat) för en billig peng. Det går också att åka matatu som är en typ av buss/taxi som stannar på specifika platser. Det är mycket billigt, du betalar kanske 5 kr för en resa på 3-6 km. Att tänka på när du tar en matatu är att de klämmer in massor med människor i en ganska liten minibuss. Detta för att få in så mycket pengar som möjligt. Som turist betalar du ofta lite mer än vad en lokalbo skulle göra, men det är ändå inte dyrt. Om man är bekväm med det kan man ibland pruta ner priset på nästan allting. 

Ett tips är också att inte bära med dig alltför mycket pengar. Ha lite i en väska och lite i en strumpa eller något. Det finns alltid en risk att bli bestulen, framförallt när du ser ut som en turist. Vi hade turen och fick behålla alla våra pengar. Men flera vi lärde känna blev av med både mobil och pengar. 

I övrigt är det väldigt billigt för oss, även med en studentbudget. En bra och fin middag på restaurang gick nästan aldrig över 50kr per person. Vi åt ute nästan varje dag pga att det var så billigt men kostnaderna hade kunnat hållas nere mycket mer om vi handlat och lagat mer mat hemma i lägenheten. 

Ett tips är att ladda ner Uber-appen i din telefon. Det är dyrare att ta taxi än buss men ibland kan det vara värt det att slippa trängas i en liten minibuss om du vet adress du ska till. De har sedan något år tillbaka börjat med Uber i Kampala och vi upplevde att det fungerade jättebra! När jag hade praktik på ett sjukhus lite längre bort, och skolan inte kunde fixa transport till mig, så tog jag Uber varje morgon, och det kostade kanske runt 20kr enkel resa. Nackdelen är att trafiken är kaotisk så man får inte ha bråttom. 

Boende

Vi fick ordna bostad själva. Jag fick tips från KI på ställen som tidigare studenter bokat och varit nöjda med. Så jag bokade ett av ställena vi blivit rekommenderade, Camel House. Vi var inte helt nöjda till en början då vi betalade mer än andra studenter vi träffade, och trots detta hade vi inget vatten till och från i vår lägenhet. Alternativet hade varit att bo på Edge house som låg på campus, men eftersom Campus var ödelagt pga strejken var det nu inte säkert att bo där. Människor från slummen hade börjat ta sig in på campus och bryta sig in bostäderna. Så i slutändan var vi ändå väldigt nöjda med vårt boende. Sjukhuset låg ca 15 min bort på gångavstånd, och i närheten fanns en affär där vi kunde handla mat. 5 min bort kunde vi få tag i en taxi eller matatu för att åka till större gallerior om vi ville. Det kändes som vi bodde centralt och boendet var fräscht i afrika-standard mätt. Förvänta dig inte samma standard som här hemma. Vi hade inget vatten de första dagarna och det hände att den försvann ibland. Det är också väldigt vanligt med strömavbrott i Uganda så ibland är du även utan el. 

Studier allmänt

Jag gjorde enbart praktik under detta utbyte. Jag fick själv välja vilka avdelningar jag ville vara på. Jag valde pediatrik och förlossning. Var på två olika pediatrik avdelningar. En för undernärda barn, malnutrition, och en infektionsavdelning. Det går inte att jämföra praktiken här med hur den ser ut i Sverige. Jag blev inte tilldelad någon handledare och jag förväntades att bara jobba från dag 1 på plats. Jag var tvungen att säga ifrån och sätta mina egna gränser om det var någonting jag inte kände mig bekväm med. Men det fanns verkligen utrymme för att lära sig massor. Jag fick möjlighet att ta mycket eget ansvar och jobba med de resurser som finns. Vilket inte var mycket. 

Utdrag från bloggen: 
Avdelningen är liten men det finns säkert 50 sängar. Väggarna är målade med stora djur som giraffer, elefanter och färgglada gubbar. Sängarna ser ut som någonting jag sett i gamla krigsfilmer och jag hör barn skrika med så hesa röster att de nästan inte får ut något ljud. De gråter men det kommer inga tårar. Jag har hört "hungriga" barn skrika inom jobbet, men det här går inte att jämföra. Jag vågar inte titta till en början, jag tittar inte in mot de skrikande barnen för jag vet inte vad jag kommer mötas av för syn. jag följer bara efter Madeleine som visar mig runt lokalerna. 

Familjerna måste ta med sig egna lakan hemifrån att bädda sjukhussängen med. De har tagit med sig mattor hemifrån att sitta på för sängarna är enbart spjälsängar för de små. De har vattenkokare och muggar med sig och jag ser några förbereda en sorts välling till sig själva. Allt får familjerna stå för själva, förutom antibiotika och matersättning. Vissa bebisar ligger själva i sina sängar och jag ser t.om. riktigt små spädbarn ligga och sprattla i plaststolar ensamma utan någon större uppsyn. Jag anklagar de inte för att inte ha koll på sina barn, men skillnaden mot hur föräldrar ter sig kring sina barn hemma i Sverige är stor. 
Det sker heller ingen form omvårdnad, allt sköts av familjen/mamman. Nutritionisterna på avdelningen ringer i en klocka när mammorna kan komma och hämta maten till deras barn. De får den mängd som doktorn skrivit i journalen, sedan är de upp till mammorna själva att se till så barnen får i sig maten. 

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 5 på KI
Jag ansökte om att få göra utbytet under min valbara kurs i T5. Mina klasskompisar läste kurser såsom, akutsjukvård, pediatrik, patofysiologi eller global hälsa. Men istället för att läsa en valbar kurs, gjorde jag enbart praktik i Uganda och fick det senare kompletterat. Utbytet motsvarade 7,5 hp. Utbytet var extremt lärorikt då jag verkligen fick lära mig att använda enkla medel att bedöma någons tillstånd. Det fanns inga maskiner eller komplicerad teknik att förlita sig på, både på gott och ont, och därmed lärde jag mig andra metoder att ta till. Jag växte som person och fick verkligen träna på att ta mer eget ansvar och känna efter samt sätta ner foten när det var någonting som inte kändes etiskt eller okej för mig att göra. Det var tufft många gånger, men det var viktigt att få detta perspektiv. Framförallt har jag lärt mig uppskatta vården i Sverige mycket mer, och kommer resten av livet ha med mig dessa upplevelser från Uganda. 

Språk och kultur

Engelska är det officiella språket i Uganda. Problemet är att de är endast de som gått skolan som lärt sig Engelska, då deras första språk är Luganda. Jag klarade mig fint på enbart Engelska och det gick både att förstå samt göra sig förstådd på de flesta ställen man befann sig. Dock var det krångligare på sjukhuset, då jag var på ett statligt sjukhus var det främst de fattiga som kom till detta sjukhus. De privata sjukhusen är mycket dyra, men där får du betydligt bättre vård. Så till Mulago hospital kom patienterna som hade det sämre ställt, och majoriteten av patienterna kunde inte tala Engelska. Ofta kunde man ta hjälp av någon sjuksköterska, läkare eller t.om. en annan patient som kunde både Engelska och Luganda, eller så fick du använda så mycket kroppsspråk och inlärda fraser du kan. I slutändan gick det ändå att kommunicera på något sätt. Jag trodde att kulturkrocken skulle bli mycket värre än den blev. Kanske hade jag tur i och med att jag varit i Afrika förut och visste litegrann om kulturen. 

Alla människor är väldigt trevliga, hjälpsamma och varma men man ska ständigt ha i bakhuvudet att det är ett väldigt korrupt land. Du kan som sagt ibland bli lurad att betala mer bara för du ser ut som en turist (är vit), bli bestulen eller värre. Jag kände mig sällan otrygg. Var jag det någongång så var det i liknande situationer som en blir otrygg av här hemma - nån påverkad person som ropar efter en påvägen. 

Kulturen på och utanför sjukhuset var väldigt olika. Men jag kom snabbt in i rutinerna. T.ex. hur ingen bryr sig om tid. 

Utdrag från bloggen: 
Måndag morgon. Dags för andra veckan med praktik på Mulago hospital. Jag har redan kommit in i den avslappnade inställningen till tid. Kanske för jag är tidsoptimist även hemma, men här jobbar man inte med tid. Du kommer när du kommer, ingen stress. Inte ens när en patient blir superdålig på kort tid stressar du (läs lokalborna, jag blir nervös över dåliga barn!) utan då går du långsamt samtidigt som du drar en djup suck och tycker det är dåligt och jobbigt att den svenska utbytesstudenten behöver lite assistans.
Från avdelningen för undernärda barn. Jag och en student från Kanada höll ett litet seminarium för mammorna där de kunde ställa frågor och lära av varandra.

Fritid och sociala aktivteter

Utdrag från bloggen: 
Lördagen spenderade vi på ett lyxigt hotell, vi betalade 40 000 shilling (ca 100kr) för att gå in och hänga en dag vid poolen och sola lite. De hade även ett bra och välutrustad gym som vi utnyttjade. Herregud jag hade inte tränat på en vecka och när jag ställde mig på crosstrainern för att värma upp trodde jag att jag skulle dö efter bara 10min. Men hur mycket kondition kan en tappa på bara en vecka?! Jag går ju ändå hela tiden här. Det var knäckande tills det slog mig att vi befinner oss 1200 meter över havet så självklart känns det som en aldrig tränat i hela sitt liv. Skönt att kunna skylla sig dåliga kondition på något. hehe. Det var molnigt under dagen men var ändå så underbart att kunna ligga i en solstol och lyssna på kriminalpoddar och för en kort stund glömma bort var man egentligen befinner sig. Det kändes som semester och var välbehövligt. 

På kvällar och helger försökte vi göra så mycket som möjligt för att ta vara på utbytet. Under veckodagarna åt vi på restaurang och ibland gick på barer med olika event. Helgerna spenderade vi på hotell med pool eller marknader med fina hantverk. Vissa helger gjorde vi små utflykter till mindre städer utanför Kampala. Min favorittripp var när vi åkte till Jinja som ligger ca 4 timmars bussresa från Kampala. Där spenderade vi en helg genom att forsränna i Nilen, festa på nattklubbar och rida genom små byar. Det var magisk! Tycker verkligen att helgerna ska tas vara på genom dessa små resor, det förgyller verkligen utbytet. 
Forsränning i Nilen under tripp till Jinja

Sammanfattning

Jag kommer alltid att minnas mitt utbyte. Det gav mig mycket perspektiv och kunskaper om att jobba med mindre resurser. Det är riktigt ögonöppnande att vistas i en annan kultur och utmana sina bekväma zoner. Jag har lärt mig att sätta egna gränser samtidigt som jag utmanat mig själv extremt mycket. Uganda är ingenting som Sverige, varken sjukvården eller det vardagliga livet. Det är lärorikt att försöka förstå hur de tänker i en annan kultur där förutsättningarna kanske är sämre för de sjuka/skadade. Men det var också spännande att se vad mina omvårdnadskunskaper kunde ge dom där. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit.