Våren 2013 satt jag hemma i lägenheten i Göteborg och sökte utbildningar inför hösten. Jag hade precis bestämt mig för att välja fysioterapeututbildningen högst upp på listan. Utbytesmöjligheten på universitetet var ett av mina kriterier.

Jag ville åka långt bort, till något helt annorlunda och nytt, en längre period. Efter ett år på KI började jag maila med de internationella handläggarna och ville veta mer om Indien, när jag insåg att det var detta som skulle bli aktuellt för mig. Jag har alltid varit nyfiken på andra kulturer och religioner, Indien och allt vad det innebär, var inte ett undantag. Jag ansökte tillsammans med min bästa vän, och vi fick varsin plats. Lyckan var total! Äntligen skulle en av mina drömmar, att få plugga utomlands, bli verklig. 

Vi fick genast mycket information ifrån de internationella koordinatorerna och hade både mailkontakt och möte i början. Vi fick också kontakt och mycket hjälp ifrån den svenska läraren Kristina Kindblom grå KI, som är expert då hon spenderar minst tre månader om året där nere som gästprofessor. Vi träffade de två indiska utbytesstudenterna som var på väg hem till Indien igen, efter tre månader här i Stockholm på KI. Efter detta möte kändes utbytet och äventyret som väntade oss än mer självklart!

Flygbiljetter bokades, vilket vi rekommenderar att göra så tidigt som möjligt då man kan hitta fantastiskt billiga sådana om man är ute i god tid. Vi ordnade med vaccinationer vilket gick smidigt att boka. Vi fick båda bra hjälp från gamla som nya vårdcentraler då man behöver få skickat papper på gamla vaccinationer om man är från annat landsting, som jag är. Även här är det bra att vara ute i god tid och kolla upp med vaccinationscentralerna vilka vaccinationer man ska ta samt hur lång tid innan, då vissa av dem ska tas flera gånger.

Nästan allt i Indien är billigt i jämförelse med Sverige. Käka ute på restaurangen på campus, eller på ställena precis utanför vid vägen, kostade cirka tio till 20 kr beroende på vad man åt såklart. Jag och Malin delade ofta på måltiderna då man får ganska mycket mat. En kaffe, som smakar söt och något bränd pannkaka, kostar inte ens en krona.

Transporter är också billigt. Att åka till Mumbai från Loni med buss kostade under hundralappen. Inte de bästa vägarna eller skönaste bussarna, men det var en billig och relativt smidig upplevelse. Det andra alternativet var skolans privata bilar och chaufförer, och det var en helt annan prisklass. Att åka med buss tog drygt sju timmar, istället för fyra till fem timmar med bil. Det positiva var dock att det var nattbuss, så man kunde (iallafall försöka att) sova under resan. 

Det mesta i Loni betalas kontant, kortet använder du i större städer. Det finns tre till fyra bankomater längs med den stora gatan. Under tiden vi var där införde de nya sedlar, vilket gjorde hela den ekonomiska situationen mycket krångligare än vad den annars är. Pengarna i automaterna var nästan alltid slut, och köerna till dem när de fyllts på var en till två timmar långa. Det mesta man kan behöva finns i lilla Loni. Utanför gaten finns butiker med allt från schampo, till yoghurt och till vatten. Längre in i Loni finns även ännu fler butiker och affärer. 

På NRI fanns de folk som sköter städning av ditt rum, bara du ber om det och lämnar in nyckeln. De kunde även tvätta din tvätt för en billig peng, fick vi höra. Detta gjorde dock jag och Malin själva i tvättmaskinen på samma våning. Utöver dessa allt-i-allo-killar fanns mannen som är ansvarig för NRI och som delar ut toalettpapper. Han, och vakterna som jobbar där såg till att det bli krångligt att ta sig iväg. Bittert sagt.. Varje gång du ska ut från NRI måste du nämligen fylla i boken med namn, rumsnummer, datum och tid, var du ska, varför du ska dit, och signatur. När du sedan kommer tillbaka skriver du tid och signatur igen. Detta för vår säkerhet. Just det, du måste vara tillbaka och inne senast 21.00 också. Absolut om du är kvinna. De manliga studenterna kan komma och gå lite som de vill. Jag lämnar det vid det, tror jag..

Man lär ihop tillsammans på ett annat sätt än i Sverige också, mellan terminerna. De som går i högre terminer undervisar och handleder de från lägre terminer. De fungerar som våra metodiklärare, eller handledarna vi har på VFU. Eftersom man i Indien arbetar inom fysioterapin på ett helt annat sätt, blev det mycket observation. Man använder sig mycket av traktioner och ultraljud, men även värme och kyla med hjälp av vattenbad och dynor. Det var också få patienter, vilket resulterade i ett stort antal studenter per patient. Det blev alltså mycket tittande för alla, vilket man i och för sig också lär sig en del på. Träning och fysisk aktivitet var alltså inte prior, vilket var den största skillnaden i behandlingen. I de olika utbildningssystemen var det just att man hade mer utbyte mellan terminerna än vad vi har på KI, vilket vi såg både för- och nackdelar med. 

Både jag och Malin är intresserade av språk och hade redan innan avresa som mål att lära oss en del på hindi. Varje gång vi frågade vad ordet var på hindi, eller marathi, undrade de varför vi ville veta det. "Ni kan det ju på engelska..?" Det tog ett tag för dem att först att vi verkligen ville lära oss. Vi skrev upp på mobilerna och tragglade vissa användbara, och även de som helst inte skulle brukas. Listan var lång när vi åkte hem! Våra "värsta" ord och som tjejerna fnissade hysteriskt och nervöst till när vi sa var ord som "netrasukh", -"eye candy". Vi hade lite olika syn på vilka ord som var fräcka eller opassande!

Vi upplevde många olika kulturskillnader under dessa 12 veckor, såklart. Allt från hur man ska klä sig, till vad det innebär att vara vuxen och ha ett eget ansvar, till relationen till ens föräldrar, status, vad respekt är och hur man visar det, hur mycket (eller lite) tid är värt. Detta är saker man måste få uppleva själv, för att faktiskt förstå.

Vad vi gjorde på vår fritid var det vi som fick styra upp. Det var inte direkt några sociala aktiviteter som arrangerades. Vi hittade med hjälp av Kristina snabbt till "grounden", som är ett stort grusfält där man kan utöva olika aktiviteter och idrotter. Basketplanen som var asfalterad och ny var full av killar som spelade, och vi ville såklart vara med. Men, det tyckte inte killarna var en lika bra idé. Vi fick sitta och titta på.. Vi gav däremot inte upp. Vi gick dit igen dagen efter och fick vara med, och spenderade efter den dagen varje eftermiddag två till tre timmar på planen med killarna. Flera av dem blev några av våra närmsta vänner, och glädjen och energin de kvällarna gav oss var det bästa med hela Indien, om ni frågar mig.

Varje morgon hade vi även yoga i en timme mellan 7.15-8.15, med Chavan Sir. En gammal härlig indisk gubbe som undervisade yoga både inne i stan och på universitetet för en billig peng. 1000 rs i månaden, och vi hade alltså yoga en timme sex dagar i veckan. Chavan Sirs engelska var tillräcklig för att vi skulle förstå varandra, han var mån om att man ska röra på sig och gillade fysioterapiyrket. Ingen av oss hade tidigare hållt på med yoga och tyckte det mest verkade långsamt och tråkigt, när vi testat hemma i Sverige. Chavan Sir lät oss stå på huvudet och tyckte att vi var "very good", vilket var precis vad vi behövde! Jag är oerhört tacksam för tiden i yogasalen med Chavan Sir och Malin. Det blev många skratt och fina minnen därifrån. Flera av dem finns även förevigade på våra mobiler, på Chavan Sirs beordran. 

Ibland, innan yogan, när Kristina tittade på oss med sina hundögon och bad oss följa med på stavgången, så gjorde vi det. Detta var alltså 6.30-7.10, vilket är väldigt, väldigt tidigt för mig och Malin. Men, ack så trevligt! Under dessa promenader fick vi med oss, en del, av våra tjejer från projektet till examensarbete. Detta var även tiden på dygnet det inte var stekhett, utan till och med i december ganska skitkallt. 

På campus finns även gym. Ett för varje hostel, men eftersom vi är tjejer fick vi gå till girls gym. Det är lortigare, har färre, sämre och mer trasiga maskiner än RMOs gym, så vi började gå dit istället. Det var inte populärt, men vi fortsatte med det. Vi och amerikanskorna förstod nämligen inte och kunde heller inte riktigt få det förklarat för oss varför vi inte skulle få kunna vara där och träna.

Vad gjorde vi mer på vår fritid än att vara duktiga och aktiva fysioterapeutstudenter då? Jo, vi var på marknaden i Loni där allt från kläder till bär till frukt, fisk, bestick och kryddor fanns. Till ett förtjusande billigt pris såklart! Det var också mysigt att bara gå runt där ett gäng eller med Kristina, och bara titta. Något annat man kunde titta på i Loni, var bio. Bion tar man en rickshaw till inte så långt bort. Man bokar bion med hjälp av sina indiska vänner eller åker helt enkelt dit och bokar på plats. Vi var och såg filmen Dear Zindagi, med två andra tjejer från Sverige som var där under fyra veckor. Här hade vi tur då det fanns engelsk text, även om de pratar en hel del engelska. Vid ett annat tillfälle var jag och Malin på bio i Jaipur och såg filmen "Dangal", där vi inte hade samma tur. Filmen var trots detta fantastisk, och vi älskade det ändå! Bio ska man gå på i Indien, den är en upplevelse. 

Något annat man ska göra när man åker dit är att skaffa massa indiska vänner och umgås så mycket man bara kan! Spela basket, äta middagar och gå och ta en kaffe ihop. Vi fick i början tvinga ut våra indiska vänner på middagar efter basketen med oss, av olika skäl, men vilket sedan blev standard. Mycket trevligt, och roligt att få komma in i livet där och inte bara vara de två skandinaviska turisterna utan faktiskt studenter precis som de andra, tillsammans med dem. Ta för dig, fråga mycket och lär dig deras sätt att leva på (men en svensk tvist), så blir det mer än kalasbra!

Under helgerna passade vi ibland på att åka iväg, och för att göra detta måste man som tidigare nämnt ha godkännande från olika män och visa upp för vakterna, som sedan kommer ringa den mannen för att dubbelkolla och sedan godkänna att vi åker iväg. Man lärde sig att vara ute i god tid och gå ner en stund innan så de kunde ringa sina samtal och få tag på folk innan vi kunde åka.

Efter bara någon vecka att vi anlänt var det Diwali, ljusets högtid. Under de dagarna fick man ledigt från skolan och vi tillsammans med de tre amerikanskorna passade på att åka till Goa. Många, väldigt många, timmar i buss för en billig peng och så var man där. Det var skönt att få komma iväg och bearbeta alla nya intryck, tankar och känslor och bara ha väldigt roligt i några dagar! Vi besökte under vår tid även Sula Vinyards, Ellora Caves och åkte flera vändor till Mumbai. Besök hem till vänner och deras familjer, samt vår chaufförs och lärares familjer blev det också en hel del av. Mycket trevligt! Malin och jag passade på under jul och nyår att åka iväg en längre resa till New Dehli, Taj Mahal i Agra, Jaipur och Mumbai. Väldigt roligt att få se mer av Indien, och att få klara sig lite själva! Taj Mahal är något som alla borde åka till och se, så obeskrivligt mäktigt och vackert. I Mumbai mötte vi upp lite vänner från skolan för att fira nyår, vilket blev ett minne för livet!

Jag vet inte om jag kan säga att detta utbyta kommer påverka mig i min yrkesroll på något större sätt. Jag är ofantligt glad över att vi valde att åka, och för alla minnen jag nu delar med Malin och massa andra fina människor vi träffade där. Att ständigt vilja veta mer och förstå varför, blev det som jag utvecklade mest under tiden i Indien. Insikten om ens eget värde, hur andra ser på mig och hur andra kulturer fungerar och hur man lever på en helt annan plats än Sverige, var så otroligt givande. Vi hamnade i någon slags gråzon, där vi varken blev sedda som kvinnor eller män, studenter eller gäster. Vi var svenskarna som inte behövde följa alla regler, men som heller inte kunde göra helt som de ville. Vi kanske inte alltid höll med varandra, eller ens kunde förstå resonemangen.. Men, att ha respekt för varandra ändå, och inse att de flesta inte gör saker av ondska utan för att det är så det fungerar hos dem, och det är så de lärt sig att det ska vara, var för mig nyttigt och intressant. Vi hade många diskussioner och samtal om bland annat bordeller, utegångsförbudet och tvångsäktenskap. Dessa samtal kommer föralltid att finnas kvar i mig. Att aldrig skämmas för mitt värde eller för att jag står upp för just det, kommer också föralltid att finnas kvar i mig. Tack vare Indien.

Tack vare Indien har jag vackra, färgglada och varma minnen tillsammans med en av mina finaste vänner men även tillsammans med människor jag tidigare inte visste existerade, från ett land jag tidigare bara drömt om att få åka till, under tre fantastiska månader. Jag kan med ord inte beskriva min tacksamhet. Jag önskar alla åkte på utbytesstudier, och hade en lika fin tid som jag hade. Tre månader kan kännas som en lång tid, men inte om man tänkt leva i 100 år!