Jag upptäckte snabbt att jag älskade mitt kommande yrke som barnmorska. Främst hade jag förälskat mig i förlossningsvården och jag drömde om att i framtiden periodvis arbeta utomlands. I och med det har jag har alltid önskat att få möjligheten att utföra delar av min verksamhetsförlagda utbildning utanför Sverige. När det informerades om möjligheten till utbyte redan under barnmorskeutbildningens första termin tvekade jag därför inte. Jag visste att jag ville åka! Australien har jag har upplevt som ett förebildsland när det kommer till förlossningsvård, främst på grund av deras kända kontinuitet av närvaro i förlossningsrummet, och att Australien (Melbourne) var mitt första önskemål är därav inte konstigt.

Ansökan gjorde via; 

https://pingpong.ki.se/public/courseId/6225/lang-sv/publicPage.do?item=3891340

Från Karolinska Institutet var informationen om utbytet sparsam och det var tydligt att man som student själv ansvarade för kontakten med partneruniversitetet. Karolinska Institutet fanns dock alltid tillgängliga för rådgivning och förmedling av kontakt när det fanns ett sådant behov. Jag hade tidigare aldrig hört om La Trobe University i Australien, som VT 2017 var partneruniversitetet som Karolinska Institutet samarbetade med i Australien, men har idag goda erfarenheter av universitetet. De gav i god tid mig och min kurskamrat information om vilka krav som fanns inför utbytet och hur grovplanering av upplägget på utbytet såg ut. Denna tidiga information uppskattades i hög grad då det var mycket att ordna med innan avfärd. Utöver de förberedelser som partneruniversitetet önskade fanns också önskemål om förberedelser från sjukhuset, The Royal Womens Hostpital, där vi skulle utföra vår verksamhetsförlagda utbildning. Sammanlagt krävdes inläsning på 23 PM gällande förlossning och eftervården och utförande av webbaserad hygienutbildning. De önskade också underskrifter på ett antal dokument. Ovanstående information från sjukhuset anlände några veckor innan vår utresa och i samband med det fick vi även ett mer detaljerat schema. En rekommendation för framtida utresande är att påbörja insamlingen av önskade dokument, vaccinationer mm. i god tid innan avresa. Nära tillgång till skanner är också fördelaktigt.

La Trobe University önskade inskannade kopior på:

-Uppdaterat registerutdrag från polisen. Detta var enkelt att beställa via polisens hemsida.

-Uppdaterat Senior Level 2 FirstAid Certificate. Ett uppdaterad cerifikat på S-HLR var likväridgt och giltigt.

-Vaccinationsintyg;       

Vi anlände till staden efter 22 timmars flygresa, fyra dagar innan första mötet med vår kontaktperson från La Tobe University och fem dagar innan introduktionen på sjukhuset, The Royal Womens Hostpital. Detta föll sig något slumpmässigt då planen vid bokningen av vår flygresa var att vårt första möte skulle äga rum redan två dagar efter vårankomst till Melbourne. I efterhand är jag däremot väldigt glad över att vi hade flera dagar på oss att installera oss i vår tillfälliga bostad, återhämta oss från jetlaggen och till och med sparsamt börja orientera oss i staden. Min rekommendation skulle vara att åtminstone anlända till Melbourne 2-3 dagar innan introduktionen på sjukhuset. Det är en stor tidsskillnad och det är mycket intryck när man väl är framme. Nackdelen, i vårat fall, var att vi missade de två sista dagarna i skolan för praktiska moment, under den första kursveckan. Detta var verkligen någonting som jag personligen önskar att delta i. Dock fanns möjlighet att delta på teoretiska föreläsningar innan vår utresa och det fanns också tillgång till litteratur samt nätbaserade instruktionsfilmer.

Vi var innan avresa informerade om att vi var tvungna att ansöka om en så kallad working with children check när vi anlände till Australien för att få tillåtelse att utföra vår verksamhets förlagda utbildning på sjukhus. Detta var inte möjligt att göra från Sverige. Planen var att detta skulle utföras under vårt besök ut till Bondoora campus (La Trobe University). Väl på plats krävdes dock möjlighet att legitimera oss på minst två australienska vis, vilket vi inte hade möjlighet till. Sjukhuset, The Royal Womens Hostpital, kunde dock kringgå ansökan om working with children check med hjälp av vårt registerutdrag medtaget från Sverige. Det är dock oklart om denna lösning är möjlig att upprepa inför kommande utbytesstudenter och en stark rekommendation till kommande utresande är därför att grundligt undersöka vad som krävs för att möjliggöra en working with children check ansökan, om fortsatt krav på sådan finns.

I Australien hade vi, som ovan nämnts, en kontaktperson på La Trobe University. Detta var dock ingen som vi hade något bredare kontakt med under vår tid i Australien. Däremot fanns en grupp barnmorskor på sjukhuset som inte arbetade kliniskt utan istället ansvarade för studenter. Denna grupp med barnmorskor fanns tillgänglig dagligen och efterfrågade regelbundet vårt välbefinnande och våra möjlighet till utveckling. De höll i utbildningstillfällen och reflektion mer eller mindre dagligen. Utöver det fanns alltid någon studentansvarig barnmorska tillgänglig för att svara på frågor, gå igenom oklarheter mm. Dessa barnmorskor var guld värda!

Inkluderat flyg, boende och vaccinationer spenderade jag sammanlagt strax över 20 000 kr på utbytet. Inga ytterligare avgifter till universitetet eller sjukhuset var nödvändiga, utöver en depositionsavgift på 30 dollar till sjukhuset. Ekonomiskt bidrag kunde ansökas via Karolinska Institutet till samfonden, INK och Stockholms barnmorskestudenters stiftelse.

Webbadress till ansökningsblanketter för ekonomiskt bidrag via Karolinska Institutet; 

https://pingpong.ki.se/public/courseId/6225/lang-sv/publicPage.do?item=15463453

Sammanlagt erhöll jag bidrag på 11 500 kr.

Resebidrag var även möjliga att söka från andra håll, bland annat från vårdförbundet om medlemskap finns.

För mer information se; 

www.vardforbundet.se/medlemskap/stipendier-bidrag-och-priser/resebidrag-for-studenter/ansokan-om-resebidrag-for-studenter/

Levnadskostnader i Australien är jämförbara med kostnader hemma i Sverige.

Kontaktpersonen från La Trobe University rekommenderade oss att se över boendealternativ via;

www.latrobe.edu.au/accommodation/off-campus.

Dock valdes slutligen ett boendealternativ via Airbnb. På det sättet fick vi tillgång till en egen, liten och mysig, lägenhet i närheten av The Royal Womens Hostpital där vi skulle spendera våra dagar. Att ta sig till fots tog ca 30 minuter. Dessutom hade vi full tillgång till mängder av spårvagnar som passerade sjukhuset, men även flertalet andra lokalisationer. Lägenheten var belägen i centrala Melbourne och vi hade på så vis också tillgång till mängder av sevärdheter och övriga upplevelser. Vi fick en inblick in den australiensiska kulturen på ett vis som vi annars inte hade haft möjlighet till. Priset var inte billigt, 20 000 kr/månad, men däremot upplevdes övriga boendealternativ med liknande standard inte vara billigare. Till La Tobe University var färden dock längre och bestod av närmare en timme med spårvagn. Med tanke på att vi endast skulle till campus vid ett enstaka tillfälle var detta inga problem. 

För mer information om Airbnb se; 

www.airbnb.se/

På  storsjukhuset The Royal Womens Hostpital med ca 8 000 födslar/år följde man som barnmorskestudent inte en viss barnmorska under sina pass på förlossningen och eftervården. Där slumpades man dagligen till en ny barnmorska precis som de  australiensiska studenterna. På förlossningen var man ca fyra barnmorskestudenter/pass samtidigt som man på eftervården var ca två barnmorskestudenter/pass. Det var ditt eget ansvar att dagligen berätta för den ansvariga barnmorskan om din kompetens, hur långt du har kommit i utbildningen och vad du behövde lägga fokus på. För övrigt upplevdes ett kontinuerligt krav på eget initiativtagande. I och med denna version av handledare fanns möjligheten att få flera olika vinklar på vården, samtidigt som jag upplevde att kontinuiteten med personliga handledare, som vi har i Sverige, försvann. Som kompensation för det fanns den studentansvariga gruppen barnmorskor dagligen tillgängliga för genomgångar av praktiska moment och reflektion över specifika situationer, både i grupp och enskilt. Aldrig tidigare har jag reflekterat över förlossningsvården och eftervården i den utsträckning som jag fann mig göra under min tid i Melbourne. Vården skiljer sig nämligen från den svenska, på både gott och ont.

På The Royal Womens Hostpital lade de stort fokus på kontinuerlig nävaro i födelseummet och bemanningen tillät detta. Det var fantastiskt att åskåda! För barnmorskor där fanns inte en värld där en barnmorska bistod två kvinnor i aktivt värkarbete. Jag drömmer nu om en svensk förlossningsvård som ser liknande ut. För övrigt lade barnmorskor på sjukhuset även mycket värde i kvinnors integritet i högre utsträckning än vad jag personligen tidigare sett i Sverige. Innanför varje dörr fanns ett draperi vilket bevarade en viss form av privatsfär trots att dörren till förlossningsrummet öppnades och stänges. Ständig tillåtelse till beröring efterfrågades och de födande kvinnorna benämndes vid namn i journaltext. Förlossningsrummen var stora, all journalföring skedde inne på rummet och samtliga rum hade tillgång till badkar samt vattenfödslar om önskemål fanns. Vården upplevdes dock i större utsträckning vara läkarstyrd på förlossningsavdelningen och läkare hade när som helst möjligheten att överta ansvaret av en födande, oavsett situation. Barnmorskan utförde i regel inte amniotiomi, applicering av skalpelektrod, bedömning av bristningar eller suturering. I somliga fall var det inte heller barnmorskan som bedömde progressen av förlossningen, utan läkaren. Här arbetar majoriteten av personalen (utöver läkare) i privata kläder och hygienrutinerna är inte lika strikta som hemma. Antalet induktioner var högre i jämförelse med Sverige och induktionerna går till på ett något annorlunda vis än vad vi är vana vid. Även antalet kontroller under aktiv förlossning och efter förlossningen var betydligt utökade med regelbundna kontroller av blodtryck, puls, temp och vätskebalans. Fler kvinnor hade kontinuerligt CTG som krävde dokumentering i journaltext flertalet gånger/timme. Användningen av epiduralbedövning var högre och epiduralbedövningen var inte densamma som i Sverige. Den australiensiska epiduralbedövningen tog i majoriteten av fallen bort all känsla av kontraktionerna och krystvärkarna, vilket bidrog till minskat byte av förlossningsställningar och endast sparsamt upprätta förlossningsställningar. Utöver det bidrog det till forcerad krystning och instrumentellt avslut. Översikt av perineum var av vikt men att aktivt stötta perineum var som regel ingenting som personalen arbetade med. Samtliga av dessa skillnader stimulerade mitt kritiska tänkande och jag har aldrig tidigare reflekterat över förlossningsvården i den utsträckning som jag har nu har gjort, tack vare mitt utbildningstillfälle i Melbourne, Australien. 

I Melbourne skakar man inte i hand när man hälsar, såvida det inte är mycket formella möten (inkluderar inte möten på sjukhus). För mig var detta något som var relativt förvirrande. Jag har aldrig tidigare reflekterat över att en liten gest, såsom en handskakning, kunde vara så svår att avstå från. Varför kände jag mig helt plötslig så oartig? Här var dock alla förstående och förklarade gladeligenhur ett en Australiensisk hälsningsfras lyder; "Hi, how are you". Såvida denna fras inte ställdes till en kvinna och henns partner betydde hälsningsfrasen ingenting annat än "Hej" och svaret löd därav detsamma "Hi, how are you". Det märktes att mångkulturella Melbourne var vana vid människor som talar bristande engelska och i det stora hela upplevdes inte språket som ett större hinder. Successivt lärde man sig de sedvanliga medicinska termerna, och på ett eller annat sätt gjorde man sig alltid förstådd även bland sjukhustermerna. Att tydligt informera samtlig om sitt ursprung och anledning till vistelse på sjukhuset bidrog också till en förståelse för eventuella språkliga brister.

Melbourne som stad är fantastisk. Här finner du magnifika skyskrapor blandat med gudomligt vackra, uråldriga byggnader. Det finns mängder av restauranger, barer, teatrar, caféer och shopping var man än vänder sig. Maten är för övrigt utsökt! Titt som tätt passerar man både mindre och större parker, utmärka för studier, picknickar och umgänge. Visste du att typisk Australiensisk mat är barbecue? Kan man annat att älska det? Inte heller är det långt till St Kilda Beach om temperaturen stiger och man önskar sig ett svalkande bad. Aldrig skulle man ha chansat på att Melbourne inkluderar ca fyra miljoner människor när man promenerar runt på gatorna, trots att gatorna kryllar av människor. Här finns ingen stress, alla talar vänligt till varandra och människor är genuint hjälpsamma. Spårvagnen tar en vart man än önskar och det är enkelt och smidigt att köpa ett Myki card på närmaste 7eleven (kostnad på 6 dollar/st). I innerstaden åker även samtliga passagerarer gratis vilket underlättar framkomsten i staden. Personligen rekommenderar jag dock att promenera i största möjlighet då det finns så mycket att se.

För mer information om Myki card se: 

www.ptv.vic.gov.au/tickets/

För mer information om free tram zone se;  https://static.ptv.vic.gov.au/siteassets/PDFs/Maps/Network-maps/PTV_FreeTramZone_Map.pdf

Undrar du vad som händer i Melbourne? Se;  https://whatson.melbourne.vic.gov.au/PLACESTOGO/Pages/placestogo.aspx

Då vi endast var på ett kortare besök på campus och på grund av avståndet dit har jag tyvärr inte mycket att dela med mig av. Tyvärr arrangerades inga sociala aktiviteter för oss utbytesstudenter, vilket hade varit önskvärt. Tack vare att The Royal Womens Hostpital är ett "teaching hostpital" med ett stort antal barnmorskestudenter fanns dock stor möjlighet till kontakt med australiensiska studenter trots detta. De dagliga reflektionstillfällena som jag nämnt tidigare utfördes också tillsammans med australienska barnmorskestudenter vilket ökade möjligheten till kontakt och utbyte av erfarenheter. Undrar ni om det är svårt att skapa nya kontakter så är svaret nej. Människorna här är måna om att du ska ha de bra och delar gärna med sig av sina bästa tips.

Jag spenderade sammanlagt fem veckor på storsjukhuset The Royal Womens Hostpital i Melbourne, Australien under våren 2017. Under de fem veckorna spenderade jag två veckor på eftervården och tre veckor i förlossningsvården. Jag fick tyvärr inte öva på praktiska moment inom förlossningsvården i samma uträckning som hemma i Sverige. Jag utförde sammanlagt två vaginala undersökningar och bistod totalt två kvinnor under deras normala vaginal förlossning. Jag utförde inga amniotomier, applicerade inga skalpeletroder, bedömde inga bristningar och suturerade inte. Läkaren bedömde ofta förlossningsprogressen och tog över handläggandet vid avvikelser. Som barnmorskestudent stannade man kvar i förlossningsrummet och observerade, vilket även det är lärorikt. På sjukhuset var man som barnmorska och barnmorskestudent kontinuerligt närvarande i födelserummet, gjorde täta kontroller (blodtryck, puls, andningsfrekvens, palpation av kontraktioner) på kvinnan och fostret under värkarbetet och fortsatte med täta kontroller av den nyblivna mamman och barnet postpartum direkt i anknytning till förlossning, och även på eftervården.

Jag må inte ha utvecklats i det tekniska (praktiska) i den utsträckning som jag hade förhoppning om, men aldrig kommer jag att ångra min tid där. Jag har utvecklats på så många andra plan. Min förmåga att reflektera över förlossningsvården och betydelsen av barnmorskeyrket har breddats på ett vis som jag inte tidigare trodde var möjligt. Jag har ett mycket mer kritiskt förhållningssätt och en större förståelse för upplägget av vården i Sverige. Jag har utvecklats som person och vet precis hur jag i framtiden önskar att arbeta och inte. Jag vet vilken typ av barnmorska jag önskar att bli. Jag vet vilken typ av barnmorska som jag kommer att blir. Jag vet vad jag står för. Jag har också en ökad förståelse för förlossningsvården och en ökad respekt för mitt kommande yrke. Jag rekommenderar samtliga att ta denna otroliga chans att träffa födande kvinnor i Melbourne och även i andra delar världen, men önskar också att samtliga har en förståelse för arbetet som ligger bakom utbytet. Det är mycket som ska förberedas, det är stressigt, det är emotionellt och det är omtumlande. Du kommer förmodligen att ställas inför situationer som du inte tidigare ställts inför och du kommer att få omvärdera majoriteten av det du har lärt dig. 

P.s. jag inser nu att Sverige är förebildslandet när det kommer till förlossningsvården och även eftervården.