Jag hade 4 veckors praktik på ORL på Hôpital Erasme. Dagarna började oftast kl 9 och slutade runt kl 15 på eftermiddagen. Vissa operationer började redan kl 8 så ibland behövde man vara på plats redan kl 7.30. Jag var den ende studenten där större delen av tiden, vilket innebar att jag fick göra lite som jag ville. De hade väldigt få vårdplatser på avdelning och ofta upptogs de av personer som precis genomgått en operation och behövde några nätters återhämtning på sjukhus. Därför var jag mest på operation men följde även ofta med på öppenvårdsmottagning. Jag fick se väldigt mycket och om jag kände att jag ville ta eftermiddagen ledig för egenstudier så var det ingen som anmärkte på det. På operation stod jag mest i ett hörn och tittade på. Om man tar eget initiativ kan man säkerligen assistera, men det ställer förstås krav på god kännedom i språket och att man kan namnen på instrumenten. Det blir särskilt svårt att förstå franska när den man talar med bär munskydd och inte gestikulerar alls! 

Läkarna hade ett rätt pressat schema på mottagning med ca 15 minuter per patient. Därför lämnades inte mycket tid till "öppen konsultationsteknik" eller att jag fick ta anamnes. Men vid undersökning brukade de flesta handledare låta en undersöka medan han/hon skrev recept. Det var rätt lärorikt och man fick se många olika diagnoser. De flesta läkarna hade sin egen subspecialiserade mottagning, vilket gjorde att man i förväg kunde bestämma sig att följa en viss läkare om man till exempel ville se mer laryngologi.

Jag läste 4 veckor på Neurologie på Erasme tillsammans med sex andra studenter. Vi var förstås alldeles för många på avdelning så vi beslutade tidigt att dela upp oss så hälften gick på öppenvårdsmottagning varannan vecka och den andra hälften stannade på avdelning. På så vis hade jag två veckor på avdelning och två veckor på mottagning. På avdelning började man kl 9 och på mottagning började man mellan kl 8 och 10, beroende på vilken läkare man följde. Det fanns ingen bestämd tid man fick gå hem, men en oskriven regel var runt kl 16. På avdelning var det mest strokepatienter men det fanns en del med meningit, skalltrauman eller ovanliga neurologiska sjukdomar. Vi studenter gick oftast in och tog hjärt/lung- samt neurostatus och journalförde senare resultaten. Vi gjorde även MMSE-test på patienterna, vilket kunde vara rätt svårt när man själv inte talar franska flytande. Vi kunde även hjälpa till med andra diverse moment - jag fick t ex ta en hel del blodgaser och springa ner till labb för att analysera dem.
På mottagning fick jag se många patienter med epilepsi, MS och poststroke. Hur mottagningen såg ut berodde mycket på läkaren. Oftast satt man tyst under anamnesen men fick komplettera med en/två frågor när läkaren var klar med konsultationen. Efter patienten hade gått fanns ofta lite tid att diskutera fallet om det var något man inte hade snappat upp. Vissa läkare tvingade dock en verkligen att arbeta. Jag minns särskilt en som bad mig ta blodtryck, vikt och hjärt/lungstatus på alla patienter. Det kändes bra när man kände att man kunde bidra. Det negativa med det var att det kunde ta fokus från det "medicinska" så att man inte följde med helt i läkarens differentialdiagnostiska tankegångar. 

Jag läste 6 veckor på en slutenvårdsavdelning för maniska/psykospatienter på Erasme tillsammans med en annan student. Här började man aldrig tidigare än klockan 9, och de flesta läkare droppade in som tidigast kl 9.30, något jag tidigt kom att efterhärma... Däremot slutade man senare jämfört med tidigare placeringar och ibland kunde man stanna till kl 18. Personalen här var helt fantastisk. Läkarna var inkluderande och man kände verkligen hur sköterskor och läkare arbetade ihop. Det fanns en gemensam expedition för både sjuksköterskor och läkare (något jag tycker man ofta ser i Belgien) och patienterna hade insyn till den och kunde komma förbi och ställa frågor. Fikarummet brukade alltid hålla dörren öppen på vid gavel, vilket gjorde att patienterna även här kunde gå förbi och se oss. Det var ovant i början men jag tycker att det fungerade förvånansvärt bra. Ofta hade patienterna rätt enkla frågor och kunde därför snabbt få svar på dem istället för att vänta till morgondagens rond för att ställa dem. Dessutom inbillar jag mig att det skapade ett lugn hos patienterna att känna att det fanns personal närvarande hela tiden och att det minskade risken för missförstånd. Med det sagt så kunde det vara besvärligt när en patient var väldigt manisk/psykotisk. Då var det svårt att känna att man kunde slappna av helt i fikarummet. Dessutom kan man fråga sig hur väl man kan upprätthålla sekretessen med detta system. Varje onsdag kom en domare och beslutade vilka patienter som behövde stanna och vilka som fick lämna (de flesta patienterna var inlagda under en belgisk motsvarighet till LPT). Patienterna hade då alltid en advokat närvarande vid sin sida.

Jag var för det mesta på avdelning men var även på mottagning. Liksom här, så bestod avdelningsarbetet för en student av klinisk undersökning av patienten (ofta neurostatus för att upptäcka eventuella biverkningar av läkemedlen) med efterföljande journalföring. Här kunde man ta mer plats under konsultationen med patienterna och läkarna rynkade sällan på pannan om man fick för sig att ställa en dum fråga till patienten.
På mottagning kunde man se patienter med bland annat schizofreni, depression, bipolaritet men även sömnstörningar. Det var skönt att se patienterna när de var välmedicinerade och kom på återbesök som kontrast till de inlagda som ofta befann sig i ett besvärande skede. Det gav hopp om att man kan leva ett någorlunda vanligt liv med en schizofrenidiagnos. Emellanåt kom patienter som oftast inte hade någon psykiatrisk sjukdom i botten men som led av sömnstörningar. Jag tycker det var intressant att följa en psykiater handlägga en sådan patient och jag tror att det kan leda till att man fångar upp och behandlar en del besvär som en "somatisk läkare" inte hade gjort. 

Jag observerade även patienter undergå ECT-behandling under några morgnar. Det var kul att ha sett men det var verkligen inte så dramatiskt och lärorikt som man tror att det ska vara.