Studierna för en
Chilensk läkarstudent kan vara hårda och de studerar i perioder väldigt mycket.
Enligt dom jag träffade beror det också mycket på kurs. Kirurgin är en av de
hårdare kurserna. Utbildningen är sju år lång och inkluderar då motsvarande AT
i Sverige. Man är sista två åren en s.k. "interno". De betalar även
för hela utbildningen själva och är därför generellt mer motiverade till
studierna, enligt min uppfattning.
Jag gjorde under mitt
utbyte praktik med internos. Gör man sitt utbyte på vintern är det sommar i
Chile och alla internos har 4 veckors sommarlov från början av december
(vanliga läkarstudenter år 1-5 har längre lov). Om man gör sitt utbyte under
T11 kan det därför vara bra att tänka på att välja den kurs man helst skulle
vilja läsa med andra läkarstudenter första halvan av utbytet. Vissa internos
gör motsvarande SVK under deras sommarlov så det finns chans att hamna med
internos då också. Som utbytesstudent behövde jag inte gå jourer,
"turnos", vilket alla internos gjorde 1 gång i veckan.
Läkar-patient
relationen är lite mer högtidlig och gammalmodig än i Sverige. Det är viktigt att
man Niar (framförallt äldre) patienter och använder titel (+ efternamn). Även
mellan student och läkare var det Ni (usted) som gällde men de yngre läkarna
ville att man benämnde dom som du. Växlarna gick däremot fort mellan arbetssnack
och vad som hände i helgen då man kunde känna sig lite mer avslappnad även med
de äldre kollegorna. Mentaliteten är också annorlunda i vissa avseenden, vilket
inte är så konstigt egentligen. Religionsutövare är vanligt och precis när man
trodde att Jehovas vittnen som nekade transfusioner inte fanns träffar man
plötsligt två på samma dag. Cancerbesked ges oftast först till familjen och
hålls då ibland undan från patienten, då många familjer tror att man inte vill
veta. Läkarens ord är oftast lag och PU-strimman (TOÖ) långt bort från
införande. Något som kändes olustigt ibland var att man inte lade samma tanke
till sekretess och gärna diskuterade patienter helt öppet. Vårdad klädsel
gäller på praktiken då man använder sina egna kläder med läkarrock över.
Kommunikationen mellan
sköterskorna var begränsad jämfört med Sverige och skedde oftast pappersledes
med ordinationer och scheman för kontroller. Många av de saker som var olika
kunde relateras till olika tillgång på resurser och vana att använda datorn som
kommunikationsmedel. För remisser, undersökningsresultat och mycket annat var
man tvungen att promenera till respektive sekreterare på aktuell avdelning för
att få svar på det man sökte. Den medicinska handledningen insåg jag mer och
mer under mitt utbyte var mer eller mindre identisk till internationell
standard och läkarna var väldigt intresserade av att läsa de nyaste rönen från
bl.a. NEJM eller Uptodate.
Alla läkare jag träffade
var väldigt trevliga och omhändertagande. Alla var väldigt utbildningsinriktade
och tog sig verkligen tid att diskutera och lära ut allt från preklinisk
kunskap till behandlingsindikationer på ett sätt jag inte alls upplevt i samma
utsträckning i Stockholm. Man lade en väldigt stor vikt av att kunna i princip all
teori bakom olika tillstånd vilket nog är betydligt viktigare där också
eftersom de inte verkade arbeta utifrån PM. De är alltså väldigt noggranna i
kliniken och slutade oftast inte rabbla t ex riskfaktorer för hjärtinfarkt
förrän alla var nämnda under ronden. Det kan vara bra att vara förberedd på men
är ett jättebra tillfälle att bredda sitt differentialdiagnostiska tänk för de
gillade onekligen att drilla studenterna men på ett trevligt sätt.