Chile, det självklara valet för mig som ville till Sydamerika och uppleva den latinamerikanska själen och kulturen, få inblick i en annan sjukvård med relativt hög standard och ha möjlighet till att resa runt och se helt nya saker och platser.

Jag hade inte så mycket förhandsinformation utöver kort information från KI och tidigare reseberättelser. Hursomhelst var ansökan till Universidad de Chile relativt okomplicerad. De hade inget exakt datum för sista ansökningsdag men att skicka in alla dokument så tidigt som möjligt är att rekommendera för att försäkra sig att allt är i sin ordning. De dokument man behövde skicka in involverade bland annat en skattning av spanska språkkunskaper enligt europeiska referensramen, vaccinationskort och läkarintyg av god hälsa, involverande bl.a. sexuellt överförbara infektioner (har man donerat blod kan man få intyg på just det från blodcentralen).

I min ansökan var jag i direkt kontakt med chefen för den medicinska sektionen på Hospital Clinico de Universidad de Chile, HCUCH, som även var ansvarig för utbytesstudier. Enligt tidigare reseberättelser fanns flera sjukhus att välja på men den information jag fick var att jag enbart kunde vara placerad på HCUCH. Det skulle nog däremot kunna variera beroende på vilka placeringar man väljer. Kontakten kunde vara sporadisk varför det är viktigt att vara ute i god tid men hon var oftast snabb att svara på alla typer av frågor och väldigt tillmötesgående. Jag fick möjlighet att välja placeringar om 2, 4 eller 8 veckor inom de större specialiteterna. Trots att det inte stod som alternativ hade jag önskemål om att få gå på akuten vilket hon hjälpte mig med och man kunde mer eller mindre skräddarsy sitt utbyte utifrån de nämnda tidsperioderna.

Jag började tidigt att träna upp min spanska när jag fick reda på att jag skulle till Chile, vilket jag är glad för i efterhand. Jag hade läst steg 5 i gymnasiet och varit på en del Spanienresor tidigare. Min plan var att ta en kurs i spanska men den blev tyvärr inställd. Min rekommendation är att man gör någon form av strukturerad förberedelse innan avresa om man inte är flytande, t ex språkkurs. En god hjälp inför kliniken var de olika internetbaserade hjälpmedlen som KI informerade om.

Vid ankomst till Chile hade jag några dagar att lära känna staden innan min praktik började. Jag skaffade mig ett chilensk simkort och ett TarjetaBip! som används för att åka i tunnelbanan. Det fungerar som Accesskort med reskassa här i Sthlm och går att köpa och fylla på i varje tunnelbanestation. Jag åkte också till sjukhuset i förväg för hitta dit första dagen på praktiken.

Om man tar sig till Chile med ett studentvisum krävs det att man genomgår en registreringsprocess via polisen och Registro Civil, motsvarande migrationsmyndigheten. Man får tydliga instruktioner av ambassaden i Stockholm om detta. Väl i Chile är det väldigt tidskrävande då det krävs flera besök och man ofta får köa i timmar. Därför är det bra att få det gjort så tidigt som möjligt. Det var dock inga problem att få ledigt en förmiddag för att gå dit under praktiken om det behövdes.

Inför praktiken fick man ingen intro utan jag hade fått instruktion att ta mig till sekreteraren för den avdelningen jag skulle börja på. Väl där var det ingen som visste att jag skulle komma men sekreteraren hittade ett gamalt utskrivet mejl som visade att jag skulle vara där. Första timmen var alltså rätt förvirrad men när allt verkade stämma överens var det öppna armar och jag fick sätta igång direkt efter en kort rundtur. 

Santiago är en av de dyrare städerna i Sydamerika men billigare jämfört med Stockholm. Priserna i mataffären kunde vara relativt höga och liknande de i Sverige men i övrigt var det generellt sett alltid billigare oavsett vad det gällde, t ex att äta ute. Vill man hålla ner kostnaderna kan man handla mycket mat och framförallt grönsaker på marknader/stånd. Det var bra att alltid ha kontanter med sig då vissa mindre ställen inte tar kort som exempelvis grönsaksstånd. Det tillkom inga kostnader på universitet.

Tunnelbanan var helt klart det enklaste sättet att ta sig runt i staden och det billigaste. Bussar ingår i TarjetaBip men behöver sällan användas om man bor nära tunnelbanan. Det fanns studentpriser för att resa kollektivt men detta gällde inte mina utbytesstudier. Taxi men framförallt Uber är också väldigt billigt i Chile och ett smidigt sätt att ta sig runt när tunnelbanan är stängd. 

Universitet bistår inte med boende men gav mig rekommendationen att bo i Providencia. En av de lugnare och säkrare stadsdelarna men också relativt nära sjukhuset. Från tunnelbanestationen närmast mig, Pedro de Valdivia tog det ca 35 min att komma till sjukhuset, vid stationen Cerro Blanco inkl. promenad därifrån. Jag ordnade mitt boende genom AirBnB då jag ville bo inneboende, det kändes säkert och det fanns mycket att välja på även om det var dyrare än lokala uthyrningssidor. Från Providencia finns det goda möjligheter att cykla till sjukhuset och andra delar av stan och var perfekt för mig som ville ha nära till allt men inte hamna mitt i centrum. I Providencia ligger Santiagos största shoppingcenter, Costanera, vilket var bra om man t ex ville storhandla.

Jag lärde känna andra utbytesstudenter som använde sig av Couchsurfing och bodde i mer centrala Santiago och dom hade goda erfarenheter av det. Detta är då såklart ett mycket billigare sätt att bo på.

Studierna för en Chilensk läkarstudent kan vara hårda och de studerar i perioder väldigt mycket. Enligt dom jag träffade beror det också mycket på kurs. Kirurgin är en av de hårdare kurserna. Utbildningen är sju år lång och inkluderar då motsvarande AT i Sverige. Man är sista två åren en s.k. "interno". De betalar även för hela utbildningen själva och är därför generellt mer motiverade till studierna, enligt min uppfattning.

Jag gjorde under mitt utbyte praktik med internos. Gör man sitt utbyte på vintern är det sommar i Chile och alla internos har 4 veckors sommarlov från början av december (vanliga läkarstudenter år 1-5 har längre lov). Om man gör sitt utbyte under T11 kan det därför vara bra att tänka på att välja den kurs man helst skulle vilja läsa med andra läkarstudenter första halvan av utbytet. Vissa internos gör motsvarande SVK under deras sommarlov så det finns chans att hamna med internos då också. Som utbytesstudent behövde jag inte gå jourer, "turnos", vilket alla internos gjorde 1 gång i veckan.

Läkar-patient relationen är lite mer högtidlig och gammalmodig än i Sverige. Det är viktigt att man Niar (framförallt äldre) patienter och använder titel (+ efternamn). Även mellan student och läkare var det Ni (usted) som gällde men de yngre läkarna ville att man benämnde dom som du. Växlarna gick däremot fort mellan arbetssnack och vad som hände i helgen då man kunde känna sig lite mer avslappnad även med de äldre kollegorna. Mentaliteten är också annorlunda i vissa avseenden, vilket inte är så konstigt egentligen. Religionsutövare är vanligt och precis när man trodde att Jehovas vittnen som nekade transfusioner inte fanns träffar man plötsligt två på samma dag. Cancerbesked ges oftast först till familjen och hålls då ibland undan från patienten, då många familjer tror att man inte vill veta. Läkarens ord är oftast lag och PU-strimman (TOÖ) långt bort från införande. Något som kändes olustigt ibland var att man inte lade samma tanke till sekretess och gärna diskuterade patienter helt öppet. Vårdad klädsel gäller på praktiken då man använder sina egna kläder med läkarrock över.

Kommunikationen mellan sköterskorna var begränsad jämfört med Sverige och skedde oftast pappersledes med ordinationer och scheman för kontroller. Många av de saker som var olika kunde relateras till olika tillgång på resurser och vana att använda datorn som kommunikationsmedel. För remisser, undersökningsresultat och mycket annat var man tvungen att promenera till respektive sekreterare på aktuell avdelning för att få svar på det man sökte. Den medicinska handledningen insåg jag mer och mer under mitt utbyte var mer eller mindre identisk till internationell standard och läkarna var väldigt intresserade av att läsa de nyaste rönen från bl.a. NEJM eller Uptodate.

Alla läkare jag träffade var väldigt trevliga och omhändertagande. Alla var väldigt utbildningsinriktade och tog sig verkligen tid att diskutera och lära ut allt från preklinisk kunskap till behandlingsindikationer på ett sätt jag inte alls upplevt i samma utsträckning i Stockholm. Man lade en väldigt stor vikt av att kunna i princip all teori bakom olika tillstånd vilket nog är betydligt viktigare där också eftersom de inte verkade arbeta utifrån PM. De är alltså väldigt noggranna i kliniken och slutade oftast inte rabbla t ex riskfaktorer för hjärtinfarkt förrän alla var nämnda under ronden. Det kan vara bra att vara förberedd på men är ett jättebra tillfälle att bredda sitt differentialdiagnostiska tänk för de gillade onekligen att drilla studenterna men på ett trevligt sätt.

En av de roligaste sakerna men också den största utmaningen med mitt utbyte var språket. Är man inte flytande i spanska skulle jag rekommendera att man förbereder sig så gott man kan innan man åker iväg. En kunskapsnivå på minst B2-C1 är, enligt min uppfattning, en okej grund för att ta sig igenom utbytet men desto bättre man pratar, desto mer får man såklart ut av det. Man ska inte räkna med att folk kan engelska, inte ens på sjukhuset. Av läkarna är det många som förstår engelska men som inte känner sig bekväma med att tala det. Man kan ofta lösa mindre missförstånd eller hjärnsläpp med "spanglish" men det är spanska som gäller.

Chilensk spanska räknas till en av de mest "slarviga" och "orena" dialekter på grund av att man pratar väldigt snabbt med mycket slang (chilenismos) och ofta med dålig grammatik. Man uttalar sällan "s" så ord låter oftast kortare och ibland lite "grötigare". Man använder inte verbböjningar för "ni" utan använder alltid böjelsen för "dom" istället. Några chilenismos som används mer eller mindre hela tiden är: Cachai? - Förstår du?, Bacán! - Cool/grym, la Raja - Awesome, Como estai? - Hur är läget?, carrete(ar) - fest(a) och oändligt mycket fler ord/uttryck som hör till charmen att lära sig och går att googla på redan innan man åker.

Folket och kulturen i Chile är öppen och kärvänlig. Även om man fick höra flera gånger att Chile räknas till det minst latinamerikanska landet i Sydamerika i den aspekten. Man hälsar på det motsatta könet genom en kindpuss från första mötet, så det blir oftast en mindre pussfest på praktiken på morgonen. Släpp alla svenska hämningar om lagom och tillbakadragenhet. Man blir snabbt meddragen på lunch eller bjuden till nästa asado (grillning) under helgen. Matkulturen blev en riktig prickträff för mig. Är man en foodie finns mycket mat och dryck att testa och älska. Är man inte det så kan man ju alltid leva på underbar palta (avokado).

Jag kände mig aldrig osäker när jag var i Chile även om viss försiktighet behöver iakttas jämfört med Sverige. Ficktjuvar finns det gott om så ett par ögon i nacken eller inte sträcka armen fullt på en selfie i centrum kan vara en god idé. Man ska generellt inte vara ute ensam när det är mörkt men i vissa delar som t ex Providencia är det ingen fara att göra det, eller var aldrig det för mig i alla fall. Vissa delar av stan ska man helst inte besöka alls, men dom delarna ligger oftast längre bort och saknar anledning att besöka. Det kan vara bra att höra sig för innan man bestämmer sig att åka till någon mer nedgången stadsdel med mycket kriminalitet.

I Santiago behöver man aldrig ha en tråkig stund då det finns hur mycket som helst att göra i storstaden men inte minst bjuder Chile som land på massa av reseskatter, så att det är svårt att hinna med allt.

Jag märkte aldrig att några aktiviteter anordnades av universitetet och fick aldrig någon information om något sånt men jag var aldrig heller på campus. Jag hängde med dom internos och chilenare jag lärde känna där. T ex en sak som händer på tisdagar är att ett företag anordnar s.k. Spanglish evenings, på nya barer varje gång, vilket är ett bra ställe att träna spanska och träffa nytt folk. Chilenarna lever ofta ut på helgen och på söndagar fylls stadens parker med folk för lugnt häng eller asado.

Chile är geografiskt sett ett väldigt unikt land så om tillfälle ges att resa runt är det bara att åka. Bara för att nämna de populäraste och häftigaste resmålen finns San Pedro de Atacama, i Atacamaöknen i norr, Torres del Paine, fin del mundo (och Antarktis) i söder, Valparaíso vid kusten, Påskön i väst, Cajón del Maipo i närheten av Santiago och Argentina nära till hands i öst. Åker man iväg finns det goda möjligheter till att åka buss i hela landet om man vill spara in lite på att inte flyga. Busscentralerna i Santiago ligger vid Estación Central eller Universidad de Santiago, beroende på företag/riktning. Stannar man hellre i huvudstaden finns en del sevärdheter där också som är lätta att hitta på diverse lokala turistsidor eller t.ex. lonelyplanet men bäst är alltid att fråga! Inte minst finns mycket att göra som t ex trekking upp på några av Santiagos alla Cerros (kullar), hänga i Bellavista; det finaste distriktet med några av stans bästa barer och klubbar eller dansa reggaeton hela natten vilket man kan göra precis överallt.

Mitt utbyte till Universidad de Chile var mitt livs hittills bästa resa och jag skulle inte tveka att göra den igen. Den har varit väldigt lärorik men framförallt extremt rolig. Praktiken var en bra blandning av nya perspektiv men fortfarande matnyttig för framtiden i Sverige. Inte minst får man träna sina medicinska kunskaper i direkta kliniska scenarier men man får också väldigt goda erfarenheter i att visats i den chilenska sjukvården. Det har jag redan användning för efter examen som läkare. Med tanke på att så många chilenare bor i Sverige (pga. Pinochet) kommer just den medicinska spanskan och chilekunskaper väldigt bra till hands då och då på jobbet.

Att leva i en helt ny kultur både på fritiden och professionellt tycker jag är ovärderligt och detta var en klockren chans att få testa på just det. Ett underbart land med underbara människor som jag kommer besöka igen!

¡Chile, Nos vemos!