Jag har under hela min läkarutbildning varit intresserad av global medicin och tidigare varit i Tanzania två gånger under utbildningen. På grund av detta sökte jag i första hand NY då jag ville se något nytt men Uganda som andra då jag ändå vet att jag är mer intresserad av den typen av vård. När jag sedan fick Uganda blev jag väldigt glad. Jag tyckte att det fanns bra information om de olika utbytena på hemsidan, det enda som var lite oklart var hur länge man var tvungen att vara borta med de olika programmen men det berörde aldrig riktigt mig. När vi sedan ansökte till Makerere tog det lite tid att få godkännandet och först fick vi klartecken för sju veckor vilket var en veck för lite och hann göra oss lite nervösa. När vi påpekade att vi ansökt om åtta veckor svarade de att det var okej, vi fick till och med nio veckor! Det är alltså lite rörigt på Makerere men stämningen är alltid att det går att lösa det mesta! Ansökningsprocessen till Makerere var relativt enkel, man skrev ut diverse papper från KI och vaccinationsintyg och skickade tillsammans med ett kort brev då man motiverade varför vi ville dit och varför vi ville ha vissa kurser. Vaccinet man behövde intyga i ansökningen var Hepatit B men för att komma in i landet behövdes sedan gula febern. Andra bra vacciner är typhoid, meningokocker (speciellt om man ska vara på barnavdelningar) och såklart malariaprofylax. 

Vi landade i entebbe (grannstaden till Kampala där vi bodde) natten till söndagen och började sedan på måndagen. Det kom en taxi från vårt första boende och hämtade oss och körde hem oss utan problem. Dagen efter vaknade vi och var på väg ut på stan för att handla när de sa att vi skulle vänta lite för att det skulle komma någon och hämta oss. Klockan 12 dök det upp en läkarstudent från Global friends på Makerere och tog med oss på en guidad tur på Mulago (sjukhuset kopplat till universitetet). Han visade oss hur vi tog oss dit, vart vi skulle befinna oss på måndag morgon och visade oss delar av staden. Han blev sedan vår bästa kompis i Kampala och vi hängde under hela resan. På måndag morgon tog vi oss till the international office för att få veta vilka placeringar vi skulle börja på och vad som gällde. Det visade sig då att de placeringar vi ansökt om inte var ordnade så vi fick börja med att återigen ansöka om vilka avdelningar vi skulle vara på och den placeringen jag skrev först fick jag veta att jag inte kunde vara på. Vi fick också då veta att delar av sjukhuset (en större del till och med) var utflyttade till andra mindre sjukhus på grund av ombyggnationer. De enda delarna som var kvar på Mulago var pediatrik och kirurgi. Jag valde då att börja på pediatriken. Det var lite frustrerande att vi hade lagt ner en del tid på att tänka ut och meddela vilka placeringar vi ville ha och sedan när vi kommer dit verkade de inte ha en aning om vad vi ansökt om och vissa vi sökt gick inte att genomföra. 

Kampala är generellt ett rätt billigt ställe att bo på. Det kostar 3 kronor att åka taxibuss (matatu) som vi använde som primärt transportmedel, lunch på sjukhuset kostade ca 12 kronor och en middag ute max 100 kronor. Vi bodde i lägenhet med kök och valde att laga mycket mat själva vilket höll ned

kostnaderna rejält också. Vi valde att istället för att resa runt efter utbytet göra mycket helgutflykter vilket också det var rätt billigt. Om man inte har så hög standard kan man resa lågt i landet för ca 50 kronor och boenden på ”backpacker” ställen kostar kring 10 dollar natten. De obligatoriska avgifterna till universitetet betalades av KI för oss men inte för de andra studenterna på KI så det kan vara en ide att kolla upp då det är trist att börja resan med en oförutsedd avgift på 200 dollar. Vacciner kostar såklart en del men då jag varit tidigare i Afrika och hade det mesta klart samt har vänner på vaccinationscentraler som fixade rabatt är det svårt att estimera hur mycket det gick på. Vi betalade lite olika för våra olika boenden (kommer till det  nästa stycke) men mellan 10-15 dollar/natt kostar det mesta. 

Vi valde från början att bo på ett Guest house som låg på campus då vi läst i tidigare reseberättelser att det verkade bäst och att de flesta bodde där. Det visade sig dock inte stämma längre då Edge house var helt tomt när vi kom. När vi varit i Kampala några dagar stängde universitetet på grund av att lärarna strejkade och presidenten fick nog och stängde ned allt. När de stängde kändes det inte längre säkert att bo där då det var rätt öde och det tydligen skedde en del plundringar på andra boenden. Vi fick då som tur var tag på Francis som hade hand om Camel house och fick där plats i en lägenhet med tre andra tjejer från KI. Där bodde vi en vecka innan vi fick flytta till en annan lägenhet med två sjuksköterskestudenter från Uppsala. De bodde vi med i tre veckor. Camel house är absolut ett boende jag skulle rekommendera till alla som åker till Kampala. Det var billigt (10 dollar/natt), låg nära ett litet shoppingcenter där det fanns en stor mataffär, nära campus där man kan promenera eller springa ostört, nära sjukhuset och med bra kommunikation in till centrum. Francis är dessutom en riktig stjärna som hjälper en med allt man kan tänka sig, från att boka resor till att rensa avlopp. Lägenheten var i fint skick med ett välutrustat kök, ganska fräscht badrum (till och med varmvatten!!), WIFI, och två bra sängar per rum. Vi såg det också som ett plus att bo med andra som vi kunde äta brunch och diskutera placeringar med. Senare bodde vi även på ett guesthouse som hette fat cat backpackers, vilket var ett trevligt ställe med bra wifi. Vi bodde i dormroom men behövde inte dela rum med andra. För 15 dollar (13,5 efter rabatt vi fick då vi stannade längre) ingick även frukost. Det var ett trevligt boende som låg lika långt från sjukhuset som det andra men närmare centrum. Det enda jobbiga med att bo där är att det är svårare att packa upp etcetera då vi bodde på mindre yta. Det fanns dock många ställen att sitta och titta på film, plugga eller läsa om en ville ha lite privacy. 

Eftersom att det efter vi hade varit här i två dagar blev strejk träffade vi inte så mycket läkarstudenter på våra placeringar och vi har därför inte riktigt någon uppfattning om vad deras kliniska utbildning innebar. Det vi fick reda på genom vår vän var att det var en femårig utbildning, den bekostades ofta av familjen och det kostade ca 9000 kronor per år. De första tre åren var mest prekliniska men de verkade ha lite praktik samtidigt medan de sista två åren var mest praktik. Detta liknar ganska mycket vår utbildning men med lite olika prioriteringar när det gäller praktiken. Läkarstudenterna verkar här vara en större del av arbetskraften än vi är som läkarstudenter i Sverige. Detta märkte vi då det ibland blev uppenbart att det saknades händer då läkarstudenterna var förbjudna från att gå till skolan. De få vi ändå träffade var bättre än oss på att ta för sig och själva utföra en del praktiska uppgifter med blandade resultat. Efter de är klara med utbildningen söker de

internship som varar  ett år. De roterar då på pediatriken, gyn/obs, internmedicin och kirurgi. Alltså ganska annorlunda från vår AT vilket känns förståeligt då medelåldern här är 16 år och de i snitt föder sju barn per mamma. Pediatrik och förlossningsvård är alltså bland de två största specialiteterna. Efter internship blir läkarna senior house officers som är ungefär samma som våra ST-läkare. Dessa räknades tydligen som studenter också och blev därför precis som läkarstudenterna bannade från att gå till sjukhuset under större delen av vår vistelse. Lärar- elevrelationen var mindre hierarkiskt än jag hade räknat med, det var alltid okej att ställa frågor på ronden och om man svarade fel på en fråga fick man inte fick skäll för det. En av få saker som märktes av hierarkin var att då det (med oregelbundna mellanrum) dök upp en specialist som rondade med oss och intern-läkarna sjönk volymen på intern-läkarnas röster så vi knappt hörde vad de sa som en form av respektbetygelse. Relationen med patienterna var generellt bra, vi var mest på barn och tycket att det var många läkare som var väldigt gulliga med barnen. Det som skiljde mest från Sverige var att hela rondarbetet pågick ståendes runt patienterna och de alltså hörde alla differentialdiagnostiska resonemang och kommentarer kring patienterna vilket vi i början tyckte kändes konstigt. De flesta pratar Engelska och Luganda men ibland uppstod situationer då patient och läkare inte förstod varandra en situation som löstes genom att en annan patient fick tolka. Det kändes även det väldigt udda för oss då patientsekretessen bröts på alla tänkbara sätt. Jag tyckte lärarna i Uganda var väldigt duktiga på att koppla teori och praktik och var bra på att undervisa under ronden. 

De flesta i Uganda pratar Engelska och all undervisning på läkarutbildningen sker på engelska. Att säga att alla pratar engelska skulle dock vara en överdrift. De flesta patientsamtal skedde på Luganda men läkarna var ofta bra på att översätta. Hade det funnits läkarstudenter på plats hade säkert de varit bra tolkar men nu fick vi försöka lösa det själva. En del av läkarna pratade inte Luganda då det finns väldigt många språk i Uganda vilket gjorde det lättare för oss att gå med dem då de också behövde en tolk och vi förstod hela konsultationen. Som sagt är det artigt att prata tyst i Uganda och därför pratade de flesta i närheten av överläkare väldigt tyst vilket ibland gjorde det svårt att hänga med. Det gällde att ta en bra plats nära överläkaren så man kunde höra allt de sa. 

Den första veckan ordnades det en språkkurs åt oss utbytesstudenter, det enda jag lärde mig var att presentera mig och räkna till fem. Det handlar nog mer om att det är ett svårt språk och jag saknar språktalang snarare än att det var en dålig kurs.  

Sammanfattningsvis klarar man sig väldigt bra på engelska i Uganda då alla läkare alltid använder det då de pratar med varandra och de är vana vid att behöva översätta om någon inte pratar Luganda.

Angående kulturskillnader är det såklart många och de flesta spännande. Den mest påtagliga tyckte jag var skillnaden i tempo som jag tror hör ihop med hela deras inställning till livet här. Det är viktigare att hälsa artigt och utbyta flera artighetsfraser än att skynda sig till patienterna. Ingenting går fort vilket jag tyckte var lite frustrerande ibland. Annars är det en del politiska skillnader som vi gjorde vårt bästa att inte ta upp (homosexuallas rättigheter, abort och jämställdhet till exempel) i alla fall på sjukhuset där vi ville behålla en bra relation till folk. En annan kulturkrock är hur de ser på religion som en större och mer naturlig del av livet här. Jag tror att det i och för sig blev en större krock för dem att inse att vi inte var troende än för oss att be bordsbön när vi åt middag med folk. 

Det enda som arrangerades för utbytesstudenter var en kväll då vi åkte och tittade på en dansshow och åt middag. Det var trevligt och kul att se lite traditionell dans. Efter det hade vi ändå lärt känna en del av utbytesstudenterna och lyckades själva hålla kontakt med en del av dem. Eftersom vi även bodde med andra utbytesstudenter lyckades vi ha ett bra socialt liv med middagar och resor. Varje torsdag var vi på spelningar med ett afrikanskt jazzband som spelade allt från reggea till backstreetboys. Vi gick även på dansklasser på national theater varje tisdag och torsdag. Jag tror att det bästa sättet att komma i kontakt med andra utbytesstudenter är att bo på där andra bor och inte vara rädd för att byta nummer med folk, alla är lika ensamma! 

Kampala är en superstressig stad med hetsig trafik och mycket folk överallt, men den är också trevlig, speciellt om man inte är mitt i smeten. Det finns mycket chanser att äta god mat (åt riktigt god tacos och falafel bland annat) för ganska bra pris och en öl kostar till exempel 15 kronor. Det fanns en del stora köpcentrum med efterlängtad AC, bio och stora matbutiker om man vill bort från allt damm och trafik. 

Angående vad som hände på universitetet och studentlivet vet i inte så mycket om då det enda vi såg av det var folk som protesterade mot strejken och sedan blev ivägkörda.  Vi hade dock en trevlig ugandisk läkarstudent som guidade oss första dagen och också var den som tog med oss på konserterna mm. Han var vår klippa som vi kunde höra av oss till om allt möjligt och som vi umgicks med hela resan. Vi har fortfarande en del kontakt på whatsapp.

Jag tycker att jag fått ett nyttig perspektiv på livet och vården som alla borde uppleva. Jag kommer tänka efter mer innan jag beställer onödiga prover och röntgen (även om inte patienten betalar själv gör ju någon det) och undersöka patienten mer noggrant då jag lärt mig mycket kliniska undersökningar som vi i Sverige gärna hoppar över till förmån för tekniken. Det är såklart viktigt att utnyttja de resurser vi har i Sverige men vi ska inte glömma bort den riktiga medicinska kunskapen för det. Jag har också lärt mig vikten av ödmjukhet inför äldre kollegor då det här är väldigt påtagligt att det är skillnad i kunskap mellan de som inte arbetat så länge och de mer seniora, en skillnad som säkert finns i Sverige men jag inte reflekterat lika mycket över. 

Sammanfattningsvis hade jag en väldigt bra tid i Uganda. Jag lärde mig mycket medicinsk om ett annorlunda sjukdomspanorama men även om det vi stöter på i Sverige mer ofta. Jag har sett sjukdomar och statusfynd jag aldrig tidigare och troligen aldrig mer kommer se (om jag inte kommer tillbaka…). Och framförallt har jag insett hur stora skillnader sånt vi tar för givet i Sverige (skattepengar, lagstiftning, strukturer) gör när de inte finns.