Språk och kultur___________________________________________________________

Eftersom engelska är mitt modersmål hade jag ingen svårighet att presentera, däremot den engelska dialekten eller brytningen i Afrika visade sig vara svårt att förstå även för en engelsk talande utifrån. Det tog tid att förstå helt och jag bad ödmjukt vid flera tillfällen personer jag talade med att upprepa. I övrigt tycker jag att ugandier är bland de trevligast och hjälpsammaste människor jag har möt i mina resor i livet. Speciellt på gatorna och via universitetskontakter på hotellet. Jag blev bjuden på hemlagade mat vid flera tillfällen och eskorterad av lokal befolkning vid flera tillfällen på stan. Man har inte bråttom här. Att stanna upp och att ägna tid att prata var vardagsrutin. Människor hade generellt lätt att le stort, hälsa glatt och skratta. Samtidigt pratade man väldigt lågt och medgivande med ett ord som utalades ”iee”. Lite som det svenska talade ljudet när man drar i luft. När man skakade hand var det normalt att dra ut på det och ibland använda två händer. Det var inte för ovanligt att se bekanta hålla i handen på gatan och i arbetet. Vid ett tillfälle observerade jag två parkvakter hand i hand som ett sätt att visa öppet deras vänskap. Det var mycket att ta in gällande kultur som delvis inte gick att förstå exempelvis hur landsmännen accepterar och lever med vis korruption på alla nivåer. Även tempot och hur man tolkade tiden var främmande mig. Studenter kom oftast för sent till klassen. Även övriga möten i vardagen var sällan punktliga. Det finns en lösare regelverk även gällande matvanor. Lunch exempelvis serverades senare på dagen om alls ibland.

Fritid____________________________________________________________________

Det finns mycket att se och ta intryck av och i Uganda. Jag hade tur och fick uppleva en hel del kontakt med lokalbefolkningen tack vare mina övriga kontakter på hotellet där forskare och författare samlades från hela världen och hade redan en etablerad kontaktnätverk. En svensk man från Linköpings universitet studerade biografkultur i trånga slitna lokaler där en talare stod framför en TV skärm och gav en egen tolkning av den pågående utländska filmen. En annan student från Holland hade i uppdrag att undersöka möjligheter till grossistförsäljning av begagnande Datorer. Hon hade många minister- och företagskontakter. Det var via dessa kontakter att jag hittade lilla flickan Nikki’s pappa och blev tillbad att undersöka henne. Jag kom sedan på att koppla fallet till mina undervisningar. Jag hann även besöka två nationella parker och delta i insamlingen till en festival med namn ”This is Uganda”. 

Utanför Kampala var det lugn. Natur och byar ”villages” fanns det mycket av. Vid besöket i Murchancent Falls nationalpark råkade jag överaska en flodhäst mitt på natten. Dessutom blev mitt tält förstörd av vårtsvin samma och första natten under samma helgresan(Jag fanns inte i tältet vid tillfället).

En ugandsk journalist var med i vår bil under samma resa. Alla i vår bil pratade i timmar och det blev en artikel med bilder om vår resa i dagstidningen. Artikeln handlade om att ugandier bör också kunna se landets vackra parker samt bör kunna ha råd med det. 85% av befolkning i Uganda lever i fattigdom och har extremt svårt att bara ta sina sjuka till de få sjukhusen som finns. 

I övrigt under min kort studiebesök i Botswana hann jag träffa fem arbetsterapeuter i olika verksamheter och genomförde en intervju i KI ’s regi med Phetolo, min tidigare student. Jag träffade en sjukhusdirektör i Maun och lämnade behandlingsdokument från Sverige, inklusive en engelsk version av ADL-taxonomi och en behandlingsrapportblad som vi utarbetade i klassen i Uganda med löfte att maila mer information vid hemkomst.

Idag finns det en kraftig känsla av kulturell "nyandning" bland folk jag träffade i Afrika, vilket jag observerade under hela resan och vad som skulle kunna kännetecknas med begreppen ”empowerment” och försoning, även kvinnors rätt i samhället var ett återkommande samtalsämne. Det gjorde att jag som besökare ville gärna vara med i detta positiva rörelsen. Jag hoppas kunna en dag återvända till Afrika igen och bidra i spridning av prövade arbetsterapeutiska metoder och behandling. 

Flera besök gjordes till Mulago sjukhus. Möten ägde rum med sjukhusansvariga, andra beslutsfattare och arbetsterapeuter. Samtalen fokuserade på en förbättring av den akademiska utbildningen samt  antal och roll av utbildade arbetsterapeuter. Vi diskuterade dessutom systematiska bedömnings- och behandlingsmetoder utifrån en klient centrerad närmanden. Alla var positiv inställd till ett fortsatt samarbete. 

Förberedelse_____________________________________________________________

Förberedelser

Jag har valt att delta i ett internationellt lärarutbyte och resa till Uganda som klinisk handledare via Karolinska Institutet. Jag har länge haft ett gediget intresse i att utveckla och lära mera om arbetsterapi, speciellt i länder där rehabiliteringsprocessor är i utveckling och behovet stort. Stipendieprogrammet ”Mobilitetssatsning för lärare och studenter 2010-2011” och medel för att täcka faktiska kostnader för resa och uppehälle under perioden har beviljats. Jag har i förväg läst om Uganda och intervjuat personer som har varit involverat i programmet, exempelvis koordinater och KI lärare Hélène Fittinghoff. Jag samlade material som kunde vara användbart i undervisningssyfte exempelvis klinisk träningsprogram  och underlag till instrument såsom ADL-Taxonomi och MI(Motivational Interviewing).

Brevväxling med två stycken tidigare elever gjordes och klinisk besök planerades. Den programöverskridande kurs jag skulle undervisa i heter Community- and Home Based Rehabilitation - Cultural Perspective. Eftersom jag är internationell handledare planerade jag mina undervisningar  på Makerere University med praktiska exempel och fallbeskrivningar utifrån, gissningsvis för central Afrika, användbar instrument och metod.  Jag läste en avhandling om stroke skrivit av bland andra Julius Kamwesiga, ansvarig för OT utbildning på Makarera Universitet i Uganda och läste bland annat en bok om berättelser utifrån den afrikanska barnets perspektiv med tittel ”Say You’re One of Them” av Uwem Akpan. En prisbelönt bok som speglar sjukdom, fattigdom och missbruk hos barn i fyra Afrikanska länder. En gripande men nästan lättsinnig bok skrivit i barn-narrativ form.  Cirka 70% av arbetsterapeuter i Uganda arbetar med barn. Jag även planerade en resa i några dagar till en av mina tidigare Makerere studenter som arbetar idag i Maun, Botswana. Vaccinationer och rese- bokning gjordes i förväg.

reflektioner__________________________________________________________________

Nikki i Kampala har ett sällsynt sjukdom som heter WESTS syndrom.Nikki och hennes familj har jag fortfarande brevkontakt med. Hon kommer att få fortsatt hjälp från en av mina tidigare studenter som heter Sulieti och som också bor i huvudstaden. Uganda har f.n. 117 praktiserande arbetsterapeuter. Alldeles för få enligt mig för en population av 34 miljoner. Min upplevelse i Afrika har lämnat spår i mitt sätt att tänka som person och arbetsterapeut. Tankar som är för många att beskriva i denna rapport. Exempelvis tankar om begrepp som tid, arbete, arbetslöshet och välbefinnande. En ugand berättade vid ett tillfälle att i varje Village måste en ”Juju” rådges och tilldela en behandling innan familjen får kontakta sjukvården. En form av behandling kan till exempel vara att offra ett djurs liv eller delta i en ceremoni. 

I allmänt kan ett sätt att bidra i framtiden vara, anser jag, att undervisa studenter och klinisk arbetsterapeuter i att systematisera arbetsterapeutiska metoder. Få omkring de förstår deras uppdrag och roll. Patienter, anhöriga och medarbetare behöver instrument som är enkel att förstå, att genomföra och som kan lätt kommuniceras. Detta var även uppenbart på det två år unga sjukhuset i Botswana som hade fina lokaler även på svenska mått mät, men med få resurser att arbeta fram systematisk rehabilitering som andra kan förstå. OT avdelningar saknar innehål i form av teknisk utrustning och utarbetad, beprövade metoder.

Som tidigare nämnd valde jag själv att åka till Maun, Botswana och besöka och intervjua en av mina tidigare studenter. Hon är nu en mycket duktig arbetsterapeut i ett avlägsen hörn av världen där kvinnor har det mycket svårare än män. Botswana är det mest glesbygd landet i världen och en stor del av populationen har försvunnit på grund av AIDS epidemin sedan 90 talet. idag har dom nyfunna ekonomiska resurser i form av diamant- och mineralgruvor. Botswana har valt att framtidsinvestera i landets framtid med nästan 30% av GNP satsat på utbildning. De har en representativ demokrati såsom Sverige och är minimalt infekterat med korruption. Det märks i infrastrukturen i form av nya sjukhusen, vägar mm. Tillförsel av Bromsmediciner har minskat HIV dödsfall från 48% till 4% sedan 2002. Botswana kan vara en förebild för Uganda och kontinenten, inte minst i sjukvård och rehabilitering.

Vid sju olika tillfällen undervisade jag studenterna formellt i klassrummet enligt schema varande, i snitt, två till två och en halv timme per tillfälle. En del möten och kontakt med studenter skedde utanför klassrummet i TAD(Technical Assisstive Aids)-snickarverkstaden och i individuell samtal i skolans olika lokaler. Jag befann mig i skolans lokaler mestadels under veckodagar. En del förberedelser skedde på hotellet och ca. tre dagar totalt emellan lektioner spenderades i planering och genomförande av filminspelning samt kontakt med Nikko och hennes familj. ett fall exempel(case study).

Direkt undervisning/föreläsning ca 50%, handledning och planering ca 50%.