Studierna vid UiT/UNN liknar studierna vid Karolinska Institutet till stor del. Det finns en fin lärandemiljö på båda skolor med personer om är väldigt måna om studenter, och om man bara visar intresse för deras specialitet och profession blir man vänligt bemött. Studenterna vid UIT/UNN verkade ha god kontakt med sina lärare och det kändes inte som att det var en hierarkisk stämning på sjukhuset. I likhet med Sverige sätts det stort värde på interprofessionellt arbete. I patientkontakten verkade patienter ha större respekt för både studenter och läkare och större respekt för vården. Då UiT/ UNN har ett väldigt stort upptagningsområde var det flera patienter som rest i timmar för att få specialistvård. Detta system medför också att patienterna har en helt annan relation till sin husläkare som sköter en stor del av deras vård. Då jag gjorde kliniska rotationer hade jag ingen kontakt med andra läkarstudenter på utbildningen utöver de som jag träffade privat. I Norge går läkarstudenterna i 6 år och därefter har de turnus i 1,5 år (vår motsvarighet till AT). På UiT läser studenterna de 4 första åren på UiT i Tromsö. Därefter kan de bli utplacerade att göra specialist och primärvård på andra delar i Nordnorge, Bodö, Hammerfest etc. I Tromsö åkte studenterna på utbyte under termin 7 som är deras internationella termin och forskningsintresserade studenter erbjöds även att söka en forskningslinje med större forskningsfokus.
https://uit.no/utdanning/program/274285/medisin_profesjonsstudium
Eftersom jag hade kliniska rotationer på UIT/UNN följde jag inte de norska studenternas kursplan. Jag hade bara praktik från måndag till fredag och ingen teori vilket gjorde att det var mycket eget ansvar när det gällde att läsa på teorin. Dagarna på UIT/UNN började varje dag klockan 7:30 med morgonmöte och rond och jag brukade sluta runt 15:30 då turnusläkarna, motsvarar våra AT-läkare, gick hem för dagen. Gick man med primärjourerna blev dagarna oftast lite längre men det kan jag absolut rekommendera då det ofta är ett lite snabbare tempo och man får se och göra väldigt mycket. Mina två bästa dagar på UIT/UNN i Tromsö hade jag en lördag med anestesijouren och en heldag plus kväll med ortopedjouren. På dagarna fanns det fanns det möjlighet att gå med turnusläkarna, deras motsvarighet till AT-läkare, och hjälpa till med avdelningsarbete, gå med läkarna på mottagning eller se över operationsschemat och prata med ansvarig operatör för att höra om det var möjligt att vara med. Den första veckan gick jag mycket med turnusläkarna på avdelning innan jag förstod att jag hade möjlighet att vara med på allt bara jag frågade den ansvariga personen.
Vid de elektiva inskrivningarna hade jag mer ansvar än vad jag hade haft i Sverige tidigare, något som kändes ovant till en början. Efter inskolning av turnusläkarna tog jag inskrivningar själv och bad om hjälp när jag kände mig osäker. Eftersom jag inte hade någon teori passade jag på att läsa på föreläsningar i de luckor jag hade under dagarna mellan inskrivningar eller mellan operationer. Det var otroligt ovant för mig att det inte fanns en lika tydlig plan för mig på UiT/UNN som det hade funnits i Sverige. Vi hade fått kontaktpersoner på våra avdelningar som alltid var avdelningscheferna på plats. Detta gjorde att det kunde vara svårt att få kontakt med dem innan placeringen skulle börja. På UIT/UNN var jag tvungen att planera allt själv och se till att alla lärandemål blev uppfyllda. Detta var till en början rätt ansträngande men man lär sig och jag uppskattar i efterhand det som jag lärde mig av att vara tvungen att ta så mycket ansvar för mina studier. Läkarna, sjuksköterskorna, fysioterapeuterna och de andra på sjukhuset var otroligt tillmötesgående om man frågade dem om det var möjligt att gå med.
Tips är att prata med din kontaktperson eller en studieintresserad läkare och fråga vad som finns på avdelningen, hur man kan vara med på operationer, vilka som är intresserade av att ha studenter etc. Jag hade lärandemålen med mig och använde flitlistan som fanns på Pingpong för att få med mig alla olika moment. Sedan var det upp till mig själv att ta kontakt med respektive person. Var aldrig rädd för att fråga om olika moment som du vill ha fått gjort! Sjukhuspersonalen var alltid väldigt tillmötesgående.