Jag hade varit iväg och gjort en termin samt ett projekt utomlands tidigare, men hade länge tänkt att det vore kul att åka till USA sista terminen, ffa för att det är ett så annorlunda system som är ganska svårt (läs jobbigt) att kunna jobba i senare. Att jag valde Minneapolis hade sedan flera anledningar. För det första verkade alla studenter som varit där tidigare, av reserapporter att döma, mycket nöjda. Sedan tyckte jag att det verkade kul att åka till ett ställe som jag troligen inte skulle komma till som turist och slutligen ville jag och en kompis åka ihop och då verkade Minneapolis med sina sex platser som ett bra val.

Efter att ha skickat in sin ansökan med allt vad den innehåller kommer så småningom ett nomineringsbesked, innehållande en lunta med information om hur ansökningsprocessen till U of M går till. Det mesta är inte så bråttom, men det kan vara bra att skicka in hälsodeklaration i någorlunda god tid. Sen ska man välja kurser - på nätet finns bra beskrivningar och information om allting. Jag skickade in min ansökan i god tid, hörde ingenting på ett par månader och hann börja bli lite nervös när det bara var två veckor kvar till avresa och jag fortfarande inte hört något. Shannon som har hand om ut- och inresande studenter har ganska mycket att göra, men är väldigt trevlig och kommer ordna allting förr eller senare.

För visum räcker det med B1 - för “short term medical clerkship”. Kom ihåg att man måste stå utanför amerikanska ambassaden och vänta tills de behagar släppa in en (tips: välj inte en dag då det är -23 grader ute).

Vi var fyra KI-studenter i Minneapolis samtidigt, tre av oss möttes upp i Chicago några dagar i förväg och tog sedan megabus (www.megabus.com,   billiga bussresor runt om i norra-nordöstra USA) till Minneapolis. Det tar ca 8 timmar, kostar från 1 dollar och bussen stannar på campusområdet. Den fjärde av oss flög direkt till Minneapolis och i så fall är det väldigt enkelt att ta sig från flygplatsen med lightrail (slags spårvagn) och buss 16 (riktning St Paul) till campus.

Vi kom till Minneapolis på en fredag och började måndagen efter. Det var trevligt att ha en helg för att komma till rätta men det funkar nog bra att komma söndagen innan också. Vi hade fått mail från kursansvariga om vart vi skulle gå första dagen och i lägenheten fanns en mapp till var och en av oss med kartor och allmän information. 

Man får stipendie på ca 5000 från KI som mer eller mindre täcker flygresan och vid hemresa från Minneapolis fick vi även ett stipendium från U of M på 1000 dollar. Dollarn stod under vår vistelse i 7.20-7.80 och det mesta är billigare än hemma. Hyran var 300 dollar i månaden. Mat i mataffär är ganska dyrt i USA, eller åtminsstone inte mycket billigare, jämfört med att äta ute och det är ganska lätt att falla in i slappa vanor. När det gäller lunch får man på vissa placeringar (ffa de där man går jour) ett kort att använda som betalning i sjukhuscafeteriorna. Annars går det bra att betala med pengar, eller för all del ta med sig sin egen lunch. På en del placeringar går man på lunchföreläsningar nästan varje dag och oftast serveras då lunch - gillar man Domino’s pizza är lyckan gjord. 

Sammantaget hade vi ganska gott om pengar och har man inte dubbla hyror kan man nog räkna med att göra av med mindre pengar än hemma. Vid en jämförelse med vännerna som åkt till större (och, ska väl erkännas, en smula mer spännande) städer var mitt utbyte väldigt ekonomiskt.

Vi bodde fyra KI-studenter ihop in en lägenhet i Dinnaken House på 900 Washington Ave, där det verkar som att de flesta svenska studenter inkvarterats. Det är inget slott direkt, men funkar bra. Det finns två sovrum och ett kök-vardagsrum. Fem minuter till Fairview, det stora universitetssjukhuset, skönt när man börjar kl sex på morgonen. Det finns en liten mataffär med väldigt begränsat sortiment 20 meter bort, annars massor av matställen om man skulle falla in i de amerikanska vanorna att sluta laga och börja köpa mat. Vill man handla i riktiga affärer ligger de 15-20 minuters promenad bort.

Med school i USA är fyra år lång, två prekliniska år och två kliniska. Under sista året söker man till residency, ofta till många olika ställen. I mars varje år sker “the match” då platser och sökande matchas till varandra. Inför the match måste de ansökande ha bra rekommendationsbrev från sina rotations - alla tredjeårsstudenter är därför väldigt ambitiösa och måna om att framstå i god dager. När fjärdeårsstudenterna sen fått sin residency slappnar de av och blir mer som vanliga svenska studenter. Generellt som med student i USA förväntas man vara väldigt ambitiös, vill man komma in på en “competitive” residency förväntas man i princip komma först på morgonen och gå sist på kvälle. För några år sen ändrades lagen i USA så att läkare inte får jobba mer än 80 timmar i veckan och 30 timmar i sträck, och det anses vara en ganska normal arbetsvecka under residency och som student. Dock varierar det något beroende på vad man gör, kirurgiska specialiteter är i allmänhet tyngre, men även på barn och internmedicin är man ofta jour var fjärde natt.

Hieriarkin är ganska tydlig, med studenter längst ned och sedan gradvis stigande ordning: interns - residents - fellows - attendings. På vissa placeringar (som jag förstått det främst opererande) förväntas man som student överhuvudtaget inte tilltala överläkarna och de amerikanska studenterna tyckte jag överlag ställde väldigt få frågor, även när de inte förstod. Jag upplevde nog att man som utbytesstudent kunde flyta lite ovanpå det där, och jag frågade på om allt möjligt, på vanligt svenskt manér, utan att uppleva att de blev irriterade utan de verkade mest tycka att det var roligt att man var intresserad.

Kunskapsmässigt står man sig som svensk oftast väldigt bra. Förvisso kan ofta de amerikanska studenterna och residentsen mycket detaljer, men kan också sakna en hel del i våra ögon basala kunskaper i fysiologi, helhetssyn eller rent praktiskt omhändertagande. Ganska ofta saknar de någon slags sortering om vad som är viktigt och vad man kan tillåta sig att glömma. Som resident i USA är man också mycket mer övervakad än vad en vanlig vikarierande underläkare någonsin skulle kunna drömma om i Sverige, på gott och ont. 

Bedside undervisning är givetvis beroende på överläkare, men generellt sett väldigt bra i USA.

Språket var inget problem tycker jag, svenskar är ju i allmänhet bra på engelska. 

Minneapolis ligger ju möjligen lite off och långt ifrån det mesta men det finns en hel del man kan hitta på i närområdet. I stan är “uptown” ett väldigt trevligt område med tre sjöar att promenera runt, lite shopping och flera mysiga restauranger, Chino Latino kan rekommenderas. Gillar man att jogga är det fint att springa längs med Missisippi. Stadens teater heter Guthrie, de säljer ofta sista-minuten-biljetter billigt (läs på handlingen om ni ska gå på Shakespearpjäs på vers...). St Paul har en trevlig gata som heter Grand Avenue där man kan fika och möjligen shoppa lite. Mall of America ligger lite söder om the Twin Cities (lightrailen går dit) och är USAs största shopcentrum, med ett nöjesfält i mitten. Det är precis lika vidrigt som det låter men ett besök torde väl vara obligatoriskt, om inte annat för att IKEA ligger bredvid. American Swedish Institute är ett ganska trevligt ställe och absolut värt ett besök.

Vi flög som sagt in till Chicago, annars kan man åka dit en helg (flyg eller nattbuss). Att flyga runt om i USA är oftast överkomligt med exempelvis AirTran, Delta eller Southwestern. Vi åkte allihop en helg upp till norra delarna av Minnesota vilket är värt en utflykt, om inte annat för att kunna imponera på amerikanerna med att ha badat i Lake Superior. Vi bodde på ett väldigt fint ställe som hette Bluefin Bay strax norr om Two Harbours och fick strandtomt och jacuzzi för mindre än 40 dollar per person. För att få hyra bil krävs kreditkort (alternativt kan man skaffa amerikansk kompis med dylik). Stillwater är en liten mysig stad som ligger cirka en timme bort, och någonstans där i trakterna var det Karl-Oskar och Kristina slog sig ned.

Socialt har jag inte mycket att klaga på. Eftersom vi svenskar bodde ihop umgicks vi naturligt nog en hel del och redan innan vi anlände hade vi fått mail från sammanlagt sex studenter som var intresserade av att komma till KI. Tre av dem umgicks vi sedermera mycket med och blev bjudna på en hel del fester och middagar. Vi blev även, individuellt eller som grupp, bjudna på ganska många evenemang hos olika residents eller överläkare som vi träffade på placeringarna. Jag träffade andra läkarstudenter på bara en av mina placeringar men de var alla väldigt trevliga och hjälpsamma. 

Jättebra utbyte som jag absolut rekommenderar till alla som vill ha en inblick i amerikansk kultur, lära sig mycket medicin och träffa massor av trevliga människor. Dock bör man nog ha en förkärlek för natur och småstad, är man ute efter mycket klubbande, kultur och liknande kanske man ska välja något större... Eller så gör man som jag, sparar pengarna i Minneapolis under utbytet och åker till New York och gör allt det andra några veckor på slutet!