Fysioterapeutprogrammet är ett fyraårigt program med sex månader "internship" efter de fyra åren, fungerar ungefär som ST-läkare. Dom läser delvis samma ämnen som oss; grundläggande fysiologi, anatomi etc. Det som skiljer utbildningen på KI och PIMS åt är behandlingsdelen, det nämns inte mycket om fysisk aktivitet eller om träning som rehabilitering. De är mer inriktade på manipulation, traktioner, värme- och kylabehandlingar, TENS etc. Något som var bra med utbildningen var att de hade mycket mer direktkontakt med patienterna. Patientfallet var inte bara det på papper, som vi ofta har utan man träffade dom på riktigt och lade upp planer tidigt i utbildningen. Studenterna skötte om verksamheten kan man säga. Det fanns ju lärare på plats som hade undervisningar och hjälpte till med patienter men i störst utsträckning sköttes det av de som hade internship eller läste masterutbildning. Detta var enligt mig både positivt och negativt då det kan bli en lägre kompetensnivå när det inte finns erfarenhet på enheten. Samtidigt skapade detta möjlighet för eleverna att lära av varandra. Clinical rotation var en kurs som vi läste där man får ta del av olika områden, t.ex hjärta-kärl, ortopedi osv. Detta hade kunnat strukturerats upp bättre om man själv hade fått välja område. När vi var där var det upplagt att vara på ett område en hel vecka, detta kändes onödigt då det var lite patienter på vissa ställen och gick då miste om kunskap. Vi hade också turen att under denna period ha flera lärare från KI på besök som bidrog med mycket kunskap. För att inte tala om vår handledare Kristina som var där under hela vår vistelse.
Lärare och studenter
Jag börjar med skillnaderna direkt. Att studera i Indien kändes lite som att hoppa tillbaka till det man hört om Sveriges system på 50-talet. Lärarna har en hög status, tilltalas M'am och Sir, man ställer sig upp i klassrummet om man ska svara på frågor. Trots att det är ett universitet så är det inte, enligt min åsikt, upplagt för studentens eget ansvar. I Sverige är det upp till studenten som studerar om denne vill komma på föreläsningarna eller inte, och det är också studentens egna problem om man inte tar sig vidare. Här känns det mer strikt, lärarna har koll på eleverna, om dom pluggar eller inte. Om en lärare upplever att en elev inte sitter med näsan i boken tillräckligt kan man få gliringar i klassrummet eller tillsägelser. Att bo tillsammans med lärarna på ett campus kan vara till både en för- och nackdel. Lärarna kan bli för involverade i studenternas privatliv samtidigt som dom kan finnas nära till hands i form av stöttning. Parallellt med den strikta känslan så kom studenternas egna ansvar in på en annan nivå, något som jag kan sakna i min utbildning. Mellan äldrekursare och yngrekursare var det en typ av faddersystem. De som var i terminerna över fungerade som lärare för de yngre. Detta upplevde jag som ett bra system både för de yngre som då får stöttning och för de äldre som kan repetera och lära sig genom att förklara på bra sätt. På fysioterapeutprogrammet i Sverige upplever jag att man inte alls har samma kontakt med äldrekurserna, eller de i terminerna under om man inte sjäv tar den kontakten. Det kan egentligen kort och gott förklaras med att vi inte bor tillsammans på ett campus, ses därför inte varje dag och vi har inte heller alltid kurser under samma tak. Trots detta kan jag tycka att en variant av det hade kunnat vara att ta lärdom av.
Patientkontakter
Sjukhuset ligger ute på landsbygden, det är gratis för de allra fattigaste och man betalar sin sjukhusvistelse efter inkomst. I och med att patienterna ofta är fattigare innebär detta att väldigt få av dom pratar engelska. Detta blev såklart en utmaning för mig och Emmi som utbytesstudenter att kunna vara mer delaktiga. På fysioterapin kunde vi ta del av undersökningar, fråga studenterna om vad patienten inkommer för och sedan vid vissa tillfällen också få undersöka själva. Allt handlar om att ta egna initiativ om man vill få reda på vad som sker. Det tas ingen större anamnes på patienten, som vi får lära oss utan man börjar behandla ganska direkt. Detta baserar jag på det jag har sett och på frågor som jag har ställt studenterna kring anamnesen. Det är också så att man är väldigt många studenter på en och samma patient. Jag upplevde vissa situationer som att patienten skulle kunna känna sig väldigt uttittad och utsatt, men det var inget som reflekterades över då de menar att man är van vid mycket folk omkring sig. Det var väldigt intressant att vara med och jag rekommenderar starkt att ställa mycket frågor! Be dom förklara annars får man inte reda på något och man kan då inte heller skapa sig en uppfattning av vad som sker framför en. Våga, våga, våga!