Genom ansöka om utbytesstudier såg jag möjligheten till att få uppleva och utveckla mina kunskaper inom arbetsterapi utifrån ett annat kulturellt perspektiv. Jag har alltid inspirerats och varit nyfiken på olika kulturer och nya tankesätt, därför ansökte jag till universitet i länder så långt bort ifrån mina tidigare upplevelser som möjligt. Eftersom jag aldrig tidigare hade besökt Östafrika, så var alternativen Uganda eller Kenya givna val i min ansökan. Studierna i Uganda pågick i fem veckor och i Kenya pågick studierna i 12 veckor, vilket jag ansåg vara en rimligare tidsram för att hinna uppleva kulturen på ett mer nyanserat sätt.

Redan vid termin 1 informerades vi om möjligheten till utbytesstudier och jag var inställd på att ansöka redan då. Information om värdsuniversiteten samt ansökningsprocessen fanns tillgänglig på KI's hemsida. Vi hade även möjlighet att få träffa två lärare från Kenya Medical Training College (KMTC) i Sverige innan avresa för att ställa eventuella frågor.

Vaccinationer bör kollas upp innan avresa. Vi tog vaccination mot gula febern (obligatorisk år 2016 för att få visum), hepatit och tuberkulos. Vi köpte även malariaprofylax (Malastad) som vi tog vid utflykter till landsbygden. Visum gick att söka online innan avgång, men går lika bra att ordna vid ankomst för 50 USD.

Vi anlände en dag före kursstart och blev upplockade på flygplatsen i Nairobi av en tidigare kenyansk utbytesstudent samt arbetsterapins sektionschef på KMTC. Det gav oss tid att bekanta oss med campus- och närområdet. Första dagen var en introduktionsdag varpå vi genomgick kursplan, träffade både lärare och studenter. Tidigare utbytesstudenter från KI accentuerade att vi skulle förvänta oss mycket väntan och rekommenderade därför att vi skulle ta med oss något att läsa. Detta gällde även introduktionsdagen.

Med stipendium från Linneus-Palme tilldelades vi 19.000 SEK. Summan var tillräcklig för att betala alla nödvändiga utgifter såsom flygbiljetter, vaccinationer samt boende och mat under hela utbytesperioden. Levnadskostnaden var förhållandevis väldigt billig i Kenya i jämförelse med Sverige. Dock kunde eventuella utflykter på fritiden vara relativt kostsamma, särskilt inträdesbiljetter till nationalparker.

Kostnadsvariationen kunde variera kraftigt för en måltid, från 5 SEK till 300 SEK. En genomsnittsmåltid med dryck på campus kostade ca. 30 SEK. Strax utanför campus fanns diverse gatukök där priserna var närmare hälften mot skolcafeterian, dock inget jag rekommenderar för den känsliga magen. En fem minuters promenad från campus fanns även café-kedjan Java House med större variation på internationella rätter. De hade ett utbud från det latinamerikanska, europeiska samt till det asiatiska köket, dock det dubbla priset mot skolcafeterian. På Java House hittar du troligtvis även det billigaste kvalitetskaffet.

Vid handel förväntas förhandling om priset! Priset kan i princip alltid förhandlas, även om prislappar finns utsatta. Ett tips är att fråga andra studenter hur mycket en vara bör kosta.

För vår lägenhet betalade vi ca. 1.500 SEK/mån./p.p. Vi fick dock lära oss i efterhand att priset kan vara förhandlingsbart även här. Återigen, fråga era kenyanska vänner.

Boendet anordnades av skolan och var beläget inne på campusområdet för 1.500 SEK/mån./p.p.. Vi fick tillgång till lägenheten redan vid ankomstdagen. Lägenheten hade två r.o.k. med gemensamt vardagsrum samt toalett och badrum i separat rum. Dock var köket mer eller mindre obrukbart, köksredskap köptes på egen hand. Lägenheten var utrustad med säng, garderob, bord, stolar och soffa. Tvätt görs för hand.

Till några av våra praktikplatser var det gångavstånd. Om inte så fanns det en skolbuss som körde till våra praktikplatser, tur och retur.

Vi var dom enda internationella studenterna på KMTC. Vi studerade således tillsammans med de kenyanska studenterna, vilket var en optimal förutsättning för att utveckla sina kunskaper om arbetsterapin i Kenya. Utbildningen på KI upplevs väldigt teoretisk och forskningsinriktad i jämförelse med studierna på KMTC. Studenterna på KMTC hade väldigt mycket kunskap och erfarenhet inom det praktiska arbetet. En mycket stor del av arbetsterapiutbildningen på KMTC baserades på praktiskt arbete. De arbetade även mycket utifrån ett bottom-up perspektiv. NDT och den biomekaniska modellen upplevdes även appliceras mycket i praktiken. Studierna i allmänt upplevdes starkt präglas av ett medicinskt perspektiv. Studierna berörde nästintill aldrig ämnen vi ofta diskuterar på KI, till exempel evidensbaserat arbete, standardiserade bedömningsinstrument, hjälpmedel eller modeller som CMOP, OTIPM eller MOHO. Resurserna på KMTC var även relativt begränsade, vilket innebar en stor utmaning exempelvis vid sökning av litteratur på bibliotek eller internet. Våra praktikplatser arbetade även med knappa ekonomiska resurser i jämförelse med de svenska sjukhusen. Det innebar att val av åtgärder ibland kunde kräva stor kreativitet och frustration.

På ingen praktikplats fanns datorer, journaler skrevs därför med penna och papper. Det svenska journalsystemet kommer därför kännas främmande vid hemgång. Skeenden i den nya studiemiljön gjorde att jag ständigt behövde reflektera över min roll som arbetsterapeut och mellan allt som skiljer sig mellan KMTC och KI.

Det officiella språket i Kenya är engelska och används inom utbildningen, dock talas swahili i informella sammanhang. Inga språkkurser i swahili erbjöds, men var ej heller en nödvändighet eftersom de mest nödvändiga orden och fraserna fastnade naturligt. Engelska fungerar utmärkt att kommunicera med i skolan såväl som på praktikplatsen. Majoriteten talar även engelska och skyltar är på engelska så det är relativt lätt att navigera i landet. 

Den mest uppenbara upplevda kulturskillnaden handlar om tid och punktlighet. Räkna med en hel del väntan, pole pole på swahili översätts till slowly slowly, det hörs ofta. Imorgon klockan nio, eller om tio minuter behöver inte tolkas ordagrant. Ta med något att läsa.

Kenya är ett väldigt religiöst land med ett stort antal både kristna och muslimer. Kulturell krock kunde bland annat upplevas vid matbordet med bordsböner.  Många gånger äts inte heller måltiden med bestick. Handskakning verkade gälla vid hälsning såväl informellt som formellt, att kramas uppskattades inte av många.

Andra studenter var överlag väldigt sociala, nyfikna och vänliga. Det var således lätt att få kontakt med andra studenter. Det fanns en fotbollsplan i campusområdet där eleverna spelade och joggade nästan varje kväll. Skolan hade även en egen moské och kyrka.

Praktiken pågick från måndag till fredag, men tider kunde variera mellan de olika praktikplatserna. Om vi slutade tidigare fanns tid att utforska staden. Personligen upplevde jag Downtown Nairobi som ganska ruffigt och otryggt, särskilt efter solnedgång. Andra studenter avrådde mig att ta genvägar genom mindre gränder inne i stan, även under dagstid. Höll mig oftast hemma efter solnedgång, om inte så var det taxi som gällde. Rekommenderar att samla ett par telefonnummer från pålitliga taxichaufförer, även om trafiken är oerhört kaotisk stora delar av dygnet. Nairobi har inget tunnelbanesystem och deras bussnätverk (matatu) kan till en början vara förvirrande och trafiksäkerheten för ’matatus’ upplevdes inte vara högst på prioriteringslistan. Det fanns dock många trygga och fina stadspärlor utanför stadskärnan värda att besöka (några exempel finns på Loney Planet). 

Vi blev hembjudna av våra lärare, även till campus i kuststaden Mombasa där vi också spenderade helgen. På helgerna hade vi även möjlighet att göra utflykter som vi antingen arrangerade på egen hand, tillsammans med andra studenter eller med lärare från KI. 

Utbytesperioden gav en fördjupning i mina studier med ökad omvärldsförståelse och internationell erfarenhet inom arbetsterapi. Jag tror att detta kan komma att påverka min kommande yrkesroll bland annat genom ökad anpassningsbarhet  och hantera oväntade situationer bättre. Samtidigt så missade jag 12 veckor av utbildningen på KI, varav 10 veckor VFU i svensk sjukhusmiljö som jag inte tror kan ersättas av erfarenheten i Kenya. Den svenska sjukhusmiljön kunde därför kännas främmande efter hemgång, särskilt vad gäller moment som journalföring, utprovning av hjälpmedel, bedömningsinstrument m.fl.