Tidigare under läkarprogrammet hade jag gjort ett utbyte till Paris, och även om jag tyckte det var extremt givande tyckte jag att det var relativt svårt att hänga med i den medicinska undervisningen på ett främmande språk. Denna gång ville jag därför till USA, och allra helst till New York där jag varit som ung och hade väldigt positiva minnen av. Jag sökte utbytet utan att egentligen tro att jag skulle ha chans att få det, men blev väldigt glad över att få platsen!

Eftersom jag skulle resa med min fru och barn blev det en hel del extra att administrera och kraftiga ökade kostnader. Som tur var hade vi en del sparpengar, plus att min fru var färdig läkare och kunde ta en del extrajourer som avsattes specifikt för resan.

Eftersom det var ganska så turbulent med presidenten och visum i perioden precis innan vi skulle åka sökte även min fru och barn anhörigvisum, även om vi i efterhand har förstått att de kanske inte behövt göra det för ett utbyte som var kortare än tre månader. Det krävde en del planering med pass, dokumentation men själva processen gick mycket smidigare än väntat. Vi hade läst på internet att det kunde krävas att man tog med bröllopsbevis och fotoalbum för att få anhörigvisum, men det enda ambassaden egentligen frågade var hur länge vi skulle stanna, sedan var det klart. Administrationen gällande SVK från KI gick smidigt, så även kontakten med värduniversitetet. 

Vi ankom några dagar innan kursstart för att jag och familjen skulle få lite tid att anpassa oss till den nya staden. Vi bodde på hotell, åt på restaurang, lekte i lekparker och försökte få ordning på kontakterna med våra hyresvärdar. Vid ankomst behövde jag också åka till universitetet för att registrera min närvaro, få passerkort osv. 

New York är jättedyrt. Hyrorna är katastrofalt höga, särskilt om man vill bo på Manhattan. Framför allt blev vi förvånade över hur dyrt det var att handla egen mat i mataffärerna, en juice tex kunde kosta uppemot 8 dollar. Det är stora skillnader mellan ”nyttig” och onyttig mat i USA. Många av mataffärerna säljer ekologiska råvaror jättedyrt till dem som har råd, medan de som har mindre pengar får leva på vitt bröd och ost typ.

Det är lätt att man tappar fattningen när allt generellt är så dyrt: plötsligt är 40 dollar för en fika ett helt okej pris, och man tycker att man kommit undan billigt när middagen kostade mindre än motsvarande tusen svenska kronor. Vi höll inte i pengarna precis, vilket svider lite nu vid hemkomst. Men just då kändes det viktigt och värdefullt.

Detta var den absolut svåraste posten att få till. Min fru arbetade i princip heltid i flera månader med att försöka få ett vettigt hyreskontrakt på Manhattan. Det finns flertalet agenturer som kan hjälpa till, men de tar en ganska så hög avgift vilket inte riktigt betalar sig när man ”bara” stannar i två månader.

Vill man bo på Manhattan bör man leta efter ett boende längs fyrans tunnelbanelinje (den gröna). Den går via Upper East Side och ner till Union Square, därefter vidare till Brooklyn. Från Upper East man pendla på 30-40 minuter, inte märkbart värre än att åka till Campus Huddinge alltså.

Från Upper East Side går det även en expressbuss som stannar vid AECOM campus och Weiler hospital som är lite dyr (6 dollar per resa) men bekväm för man slipper då byta från tunnelbana till lokalbuss uppe i Bronx. Även om det ibland tog lite tid kändes det tryggt att sitta på bussen och titta på stan. Tunnelbanan kunde vara lite röjig och kändes ibland lite otrygg eftersom en del resenärer hade missbruksproblem, även om det inte hände något speciellt.

Så vill man bo på Manhattan är min rekommendation absolut Upper East side, gärna en bit öster om Central Park där det är mindre snobbigt och känns lite mer ”äkta” New York.

Tyvärr lyckades vi inte hitta något boende på Upper East side, utan bodde först en omgång på Upper West, på andra sidan Central Park. Då kunde jag antingen ta en annan tunnelbanelinje och byta (vilket fungerade helt OK) eller promenera över parken (vilket tog längre tid än vad man trodde - parken är stor!).  Sedan flyttade vi till en större lägenhet i Hells Kitchen.

Som student i USA får man räkna med att spendera en hel del tid på sjukhuset. Jag valde medvetet kurser som jag hört inte var så ”tunga”, men dagarna var ändå klart längre än en genomsnittlig svensk dag på läkarprogrammet. I gengäld var lärarna mycket måna om att undervisa, även om en stor del av tiden spenderades med att sitta på ett kontor och vänta på att ronderna skulle börja.

Jag kände att mina kunskaper från Sverige räckte gott och väl för att klara studierna i USA, även om det var rätt svårt på infektion eftersom såväl sjukdomspanoramat, antibiotikaresistensen och behandlingsvalen var helt annorlunda än vad jag var van vid hemifrån. 

I USA talar man Engelska och som svensk är det inte något problem överhuvudtaget. Många av patienterna i Bronx var spansktalande, så om man kan tala spanska blir det ännu lättare att ta egna patienter.

Eftersom jag var på plats med familjen spenderade jag all min fritid med dem. Vi åt ute, lekte i parken, åkte till Brooklyn, Queens och Staten Island  på olika utflykter. Det var perfekt att det var vår. Det finns inte så mycket mer att säga än att New York är en fantastisk stad att vara ledig i, hur trevligt det än var på kliniken längtade man konstant därifrån. 

Jag hade ett jättetrevligt utbyte i New York, lärde mig mycket om avancerade och komplicerade infektioner och blev helt ok på ultraljud. Den stora behållningen var ändå själva staden, och trots att det blev otroligt dyrt är jag glad att vi valde att bo på Manhattan. Jag vill gärna resa tillbaka till USA igen, även om de långa dagarna, ojämlika sjukförsäkringen och tunga arbetspassen har avskräckt mig från att arbeta som läkare i landet.