När jag kom fram till Chennai på måndag morgon hade mina värdar ordnat med en taxi som mötte mig och transporterade mig till Vellore. Trots att jag varit i Indien tidigare så blev jag, liksom tidigare, närmast chockad över den oordning som karaktäriserar den Indiska trafiken. Efter tre timmars, bitvis mycket långsam, resa vara jag framme vid Vellores campus. Där möttes jag av Achamma Balraj, som är klinikchef vid ÖNH kliniken. Hon hade ordnat en bostad åt mig på Alumni House, en hotelliknande verksamhet inom området. När jag väl installerat mig på rummet, som var rent och snyggt med jättefint badrum och dessutom med en bra internetuppkoppling, var jag inbjuden till middag med sektionsöverläkarna vid kliniken. Indisk mat är fantastiskt god i Sverige men det är bara en föraning om hur det smakar i Indien - massor med kryddor och dessutom äter man ju med hö hand, vilket gör att det smakar ännu bättre.
Campus vid Vellore är fantastiskt charmig och bär med sig minnet av Ida Scudder, den amerikanska kvinna som lade grunden för verksamheten på slutet av 18-hundratalet. Här bor en stor del av de som arbetar vid sjukhuset men också många av lärarna och studenterna. Tanken är att det skall bli en enda stor familj och Ida Scudders ideal skall genomsyra verksamheten.
All kommunikation med läkare och studenter under mitt besök skedde på engelska, vilket också är det språket som läkarutbildningen använder. Däremot skedde alla patientkontakter på tamil, hindi eller bengali - vilket gjorde det svårt att följa med vid anamnestagning etc. Men jag fick ett mycket gott intryck av patient-läkar relationen och det pratades mycket om vikten av en god sådan i läkarkollektivet. En stor skillnad jämfört med den svenska sjukvården var trängseln på sjukhuset, vilket till stor del berodde på att familjen kom tillsammans med patienten och att alla patienter hade tid klocka åtta på morgen. Det innebar att det nästan var omöjligt att ta sig fram på morgonen - åtminstone om man gick genom mottagningen.
Utmärkande för min vistelse vid CMC Vellore var det fantastiskt mottagande jag fick. Det gällde inte minst det sociala umgänget och det känns som om jag fått vänner för livet. Jag var många gånger hembjuden till mina värdar och vid flera tillfällen tog de också med mig till sociala aktiviteter, som på CMC är intimt knutet till sjukhusets kristna profil. Julen närmade sig under min vistelse och jag var med om ett flertal julkonserter, och gudstjänster. Roligast var kanske när jag var med på klinikens julfest som hölls på taket till en av sjukhusets byggnader och festen innehöll både underhållning och uppträdanden (jag bidrog med ett eget), trevlig samvaro och massor med god mat.
Sjukhuset har inneburit mycket för staden Vellore, som har utvecklats från en by till en större stad (med svensk mått mätt). Tillväxten av staden har inte varit strukturerad så när man kliver ut ur sjukhuslokalerna drabbas man av kaos - åtminstone kändes det så till en början men efter några dagar förstod jag att det fanns ganska mycket ordning ändå. Det gäller bland annat trafikkaoset där jag de första dagarna var helt förbryllad men efter hand förstod jag systemet: om man exempelvis skall korsa en gata skall man visa noga vad man tänker göra och sedan bara gå rakt ut i myllret av cyklar, motorcyklar, trehjulingar, bilar, bussar och massor med fotgängare - med en jämn hastighet, utan att tveka. Då är det inga problem!
Jag vill varmt rekommendera mina lärarkollegor att ta chansen att besöka CMC Vellore. Det är ett utmärkt medicinskt universitet som genomsyras av en ambition, inte bara att utbilda duktiga läkare, utan också av att göra en insatts för mänskligheten. Här gäller verkligen patienten alltid först!
Jag höll flera föreläsningar om min forskning och de var många vid kliniken och universitetet som var mycket intresserade av ett samarbete i framtiden. Vid min vistelses slut hade vi kommit överens om tre projekt där vi kommer att ha ett fortsatt samarbete, två av dessa utgör en del av två av mina doktoranders avhandlingsarbeten.
Jag har alltid varit intresserade av internationellt utbyte och själv tillbringat mycket tid utomlands, bland annat i samband med min postdoc vid UCSF i San Francisco. Men min första kontakt med sjukvård utomlands kom under studietiden när jag och min hustru jobbade under sex månader vid ett litet sjukhus i centrala Indien. När jag träffade Jörgen Nordenström i korridoren och han berättade om utbytet med Vellore blev jag därför mycket intresserad. Tänk att få komma tillbaka till Indien igen efter 33 år och dessutom få bara med och bidra till att bygga upp ett samarbete!
Under våren fick jag kontakt med Minnie Faith, en av läkarna från Vellore som var på besök vid KI och genom henne fick jag information om vem jag skulle kontakta i Indien och vilka deras förväntningar var på mig. Sen gick sommaren och början på hösten snabbt och plötsligt var min resa bara någon månad borta. Biljetter var inget problem men visumet var lite krångligare. Det är nog ganska oklart vilken typ av visum man skall söka men efter diskussion med konsulatet så sökte jag ett entryvisum. För att få ett sådant krävs intyg både från KI och Vellore men när dessa väl var på plats var det inga bekymmer att få mitt visum infört i passet. Vaccinationer var inte aktuellt mitt fall då jag redan från tidigare var vaccinerad mot hepatit.
Sen var det bara att sätta sig på planet!
Avslutningsvis så har min tid i Indien varit fantastisk. Jag har fått många personliga relationer som jag kommer att odla, inte bara när det gäller forskningssamarbete utan också på det privata planet. Jag blev inspirerad på flera plan, inte minst när det gäller hur vi skall ändra vår vidareutbildning på ÖNH kliniken i framtiden för att kunna hålla jämna steg med resten av värden. Dessutom har jag två forskningsprojekt som delvis kommer att drivas vid CMC, vilket kommer att innebära resor fram och tillbaka för alla de som är engagerade i projektet.
Ännu så länge har jag inte kunnat berätta om mina upplevelser i ordnade former utan bara för mina kamrater på sektionen på kliniken, men det beror ju på att alla har varit borta under helgerna. Min ambition är att locka mina kollegor och studenter inte bara till CMC utan till att sträva efter att skaffa sig egna erfarenheter från hela världen. Det är något som berikar inte bara vår undervisning, forskning och kliniska gärning utan vi växer också som människor. Det har i alla fall varit min erfarenhet genom åren och jag är övertyga om att det gäller för alla.
Vellore är ett av de mest berömda medicinska universiteten i Indien och har alltid legat i framkant när det gäller utbildning. Mycket av verksamheten måste tyvärr anpassas till de krav som det Indiska systemet har på läkarutbildningen med centrala examinationer. Men min uppfattning är att man kommit mycket långt när det gäller att integrera de olika delarna av utbildningen. Sålunda strävar man bland annat efter att integrera preklin med de kliniska kurserna och har kommit långt i de här ambitionerna.
En annan inspirerande och utmärkande verksamhet vid Vellore är deras faddersystem, som inte begränsar sig till tiden under utbildningen utan som fortsätter livet ut. Alla studenter får en läkare som fadder och relationen mellan fadderbarn och fadder är många gånger mycket omfattande och intim. Mina kollegor vid Vellore talade ofta om sina barn - både de biologiska och deras adoptivbarn (fadderbarnen).
ÖNH kursen är betydligt längre än i Sverige (6 veckor jämfört med våra tio dagar). Jag var mycket imponerad av hur mycket patienttid som studenterna fick och dessutom också hur många lärare som var engagerade i utbildningen - i princip alla läkarna på kliniken. Utbildningen var mycket varierad och inkluderade många moment med dialog mellan lärare och elever även om de hade betydligt fler katedrala moment än vad vi använder oss av.
På post-grad nivå så har vi mycket att lära av våra Indiska vänner. Min uppfattning är att vårt svenska sjukvårdssystem har gjort att vidareutbildningen i Sverige är undermålig. Om jämför systemet vid CMC, där man har ett lärlingsliknande system, känns det som vi ligger mycket långt efter och kommer få betala dyrt i framtiden. Som exempel kan nämnas att man på operationssalen aldrig var färre än 3 läkare närvarande samtidigt (ofta 4 om AT läkaren var med). Det var en ST läkare, en yngre specialist och en senior kollega. Varje operation var ett undervisningstillfälle där tanken var att de yngre skulle lära sig något nytt.
Min egen del i undervisningen vid kliniken var i stort sätt kontinuerlig och på alla nivåer som vi jag diskuterat tidigare med mina värdar. Jag engagerades som föreläsare för kandidaterna vid flera tillfällen men det mesta av min utbildningsinsats utgjordes av operationshandledning av ST-läkare och unga specialister. Dessutom bidrog jag med mina kunskaper när det gäller speciella operationer inom rhinologin som är min subspecialitet.
Mina dagar vid Vellore började varje dag vid halv åtta på morgonen och de flesta dagar slutade vid femtiden på eftermiddagen. Det innebar alltså en ganska stor arbetsinsats. I Indien arbetar man 6 dagar i veckan och många av mina föreläsningar var förlagd till lördag förmiddag. Man kan nog säga att min arbetsdag utgjordes av ständig dialog kring klinik och forskning med regelbundna avbrott för föreläsningar och seminarier.