Indien och social hälsa har länge intresserat mig, så då beskedet kom att jag skulle få studera i Maharashtra tre månader i slutet av termin sex blev jag väldigt glad. Jag såg detta som ett tillfälle att se hur fysioterapi fungerar och används i andra delar av världen. 

Vi hade sommaren på oss att ordna visum, flygbiljetter, förnya pass, vaccinera oss, fylla i blanketter och mail som skulle skrivas universiteten emellan. Det var många blanketter som skulle fyllas i, och det kändes bra och säkert att ha det gjort innan avresan. Jag som skulle vara borta tre månader packade också ihop mitt hem för att hyra ut min lägenhet medan jag var borta. Vi tre studenter från KI som skulle åka tillsammans hade tät kontakt redan innan resan för att förbereda oss på bästa sätt.

Vi flög på natten via London och landade i ett fuktigt, varmt Mumbai på förmiddagen. I Mumbai stannade vi två dagar för att vila ut efter flygturen och köpa lite indiska kläder. Vi bodde på ett finare hotell som vi blivit rekommenderade och bokat i förväg, liksom transfer dit. Jag kan verkligen rekommendera att stanna ett par dagar i Mumbai för att vänja sig vid klimat och tidsomställning, ta ut pengar och köpa indiska kläder innan kurserna startar i Loni. 

Första dagarna var vi försiktiga med maten, och det mesta annat, eftersom vi inte visste vad som skulle vänta oss, och allt gick väldigt smidigt. En förbokad jeep från PIMS körde oss från Mumbai till Loni. Resan tog fem timmar. Naturen var enormt vacker, och bilen hade AC. Vi hade matsäck med oss som vi åt i bilen, och gjorde ett stopp för toalettbesök på en restaurang längs vägen. 

Då vi kom fram till International Hostel inne på campusområdet i Loni blev vi mötta av vår indiska koordinator och en Indisk student som vi träffat tidigare i Stockholm då hon var på utbyte på KI. Hon och hennes kurskamrat skulle senare fungera som en sorts faddrar åt oss under utbytet. Koordinatorn förklarade det viktigaste för oss och sedan fick vi våra rum, och tid att packa upp och finna oss tillrätta. Även vakterna på hostelet var väldigt hjälpsamma.

Vi hade beräknat att vara i Loni en dag innan kursstarten på universitetet för att finna oss tillrätta, men eftersom det var helgdag så fick vi två dagar att se oss omkring i den lilla byn och på campusområdet innan första kursen startade. Två dagar var lagom även för detta, tycker jag.

Stipendiet från Linneaus-Palme täckte resa, vacciner samt mat och boende i Indien. Vi bokade flygresan tidigt för att få ett bra pris. Vaccinerna kostade runt 4000 kronor och rummet på hostelet ca 3000 kr per månad. Då ingick städning. Att leva i Indien är billigt, för maten i bespisningen betalade vi 300 kronor per månad för frukost, lunch och middag varje dag. Till det köpte vi frukt från frukthandlaren. Ibland åt vi på någon lokal restaurang där en middag kostade runt 30 kronor. 

Det gick inte att ta ut kontanter med internationella kreditkort från bankomaten i Loni, inte heller gick det att betala med dessa kreditkort i byn, så då vi behövde ta ut pengar fick vi boka bil och resa till en by ca en halvtimmes bilresa bort.

De flesta studenter på PIMS bor på campus, och vi studenter från KI bodde på International Hostel i varsitt rum. Rummen hade AC, balkong, wifi, ett litet pentry och badrum med dusch. Både enkel- och dubbelrum fanns, både med och utan AC. Att ha dubbelrum kändes skönt, tycker jag då det gav känsla av att bo i en liten lägenhet. AC rekommenderas varmt, speciellt under de varmaste månaderna på året. Vi betalade lite extra för det, den totala kostnaden för boendet var 300 US dollar per månad.

Vi hade köpt med oss myggnät från Sverige, vilket inte hade behövts under den tidpunkten vi var i Loni (oktober-december), eftersom det var torrt och inte mycket mygg. Dessutom sprayades området runt och i vårt hostel med insektsmedel regelbundet.

Sjukhuset och universitetet låg i samma byggnad c:a c:a fem minuters gångavstånd från vårt hostel, vilket var väldigt smidigt.

Utanför mitt rum fanns en böneplats, och jag fick upptäcka att c: a en vecka per månad spelade de musik och bad böner nätterna igenom. Det var inte som i Sverige där det ska vara tyst efter klockan tio, så jag var glad över att ha packat med mig ett paket öronproppar från Sverige. 

Utanför entrén till hostelet satt vakter dygnet runt och vi fick skriva in och ut oss varje gång vi lämnade huset. Vi skulle vara hemma senast kl. 21 på kvällarna. De flesta måltider åt vi på en sorts skolbespisning med indisk mat, som låg inne på campus. På campus fanns även två gym som var gratis att besöka, och en stor sportplats utomhus med cricketplan, fotbollsplan, tennisplan och basketarena. Jag tränade ofta utomhus på kvällarna, eftersom vädret var så härligt.

Inlärningsstilen var annorlunda än vad vi var vana vid då studenterna på Pravara Institute Of Medical Sciences ofta rabblade upp fakta. Mitt intryck var att eleverna ofta lärde in ordagrannt efter böckerna, medan vi i Sverige mer ser till helheten, eller sätter in teorin i ett sammanhang. Som motvikt till detta har de Indiska studenterna mycket mer praktik  och peer-learning än vi har på KI.

Systemet är hierarkiskt och respekt visas genom att lärarna tilltalas "Mam" eller "Sir". Då rektorn kommer in i rummet ställer sig alla upp. Det kan tyckas formellt jämfört med hur vi har det i Sverige, men alla är väldigt varma och hjälpsamma.

Behandlingar utförs av "undergraduates" dvs. elever som går grundutbildningen, masterstudenter handleder dem och lärarna finns tillgängliga om det skulle vara något problem.

Kontakten med patienterna är även den annorlunda än i Sverige, där vi generellt sett har mer dialog med patienten och utför längre anamnes och undersökning än på PIMS.

Byn Loni ligger på landsbygden i delstaten Maharashtra och består av en huvudgata med enkla restauranger och butiker längs motorvägen. På motorvägen samsas getter, kor, lastbilar fullastade med sockerrör, bussar, hundar och människor. Många invånare i Loni arbetar som bönder. Här finns en sockerfabrik, och ett kooperativ kring den har byggt upp Pravara sjukhuset för att ge vård åt invånarna och till det har universitetet tillkommit. Utanför sjukhusområdet finns mest åkrar, betesmark och landsbygd. 

I början av vår vistelse var det långhelg i Indien, så vi blev lediga fem dagar. Då reste vi till södra Goa för att liksom indierna ta semester. Det går bussar dit, men vi valde flyg, då det var bekvämare och snabbare. Jag såg stora skillnader mellan Goa och Maharashtras landsbygd. Goa har många turister och verkar mer västerländskt. Maten var mindre kryddig, det var vanligt att turister använde shorts och svalare kläder, och vi väckte i Goa ingen nyfikenhet med vårt europeiska utseende.

Resterande veckor var söndagar vår enda hellediga dag, då skötte vi tvätt och fick våra rum städade, samt gjorde en del inköp i de lokala butikerna. Detta ökade hemkänslan. På kvällarna tränade vi ute på fotbollsplanen eller inne i något av gymmen. Det var väldigt bekvämt och härligt att ha sådan närhet till olika träningsmöjligheter! 

Vi fick även kontakt med andra studenter från olika delar av Indien som vi ibland umgicks med på kvällarna.

Jag är tacksam över denna upplevelse. Det var en omvälvande, rolig, lärorik och spännande tid som har givit ökad förståelse för arbete, kultur och politik i Indien och en djupare inblick i hur vården fungerar på landsbygden i Loni. 

Många positiva saker har jag med mig, som att i Indien lever många människor i nuet med mindre stress. Det finns tid för vänner, och familjen tar hand om varandra. Tiden i Loni har fått mig att uppskatta det jag har hemma ännu mer, som närheten till min egen familj och det faktum att vi i Sverige har resurser och möjligheter att leva i stort sett det liv vi vill. Dessutom har i stort sett alla svenskar råd och möjlighet att uppsöka läkare och fysioterapeut och få bra vård. 

Alla dessa intryck och erfarenheter tar jag med mig och förhoppningsvis kommer det göra mig till en bättre fysioterapeut i framtiden.