Som alla andra tidigare reseberättelser redan har skrivit så går det verkligen inte att nog understryka hur mycket administration det är och hur viktigt det är att vara ute i god tid. Speciellt för att komma till Albert Einstein i New York. Det kostar dessutom en del pengar för att få alla papper på plats. Man bör nog räkna med att i alla fall 3-4 heldagar går åt att ordna med allting. Det är ingenting som är direkt svårt, men de är tidskrävande. Bara man är ordentligt och ser till att man har allt i alla steg så ska det inte vara några konstigheter.

Ansökan kan delas in i ett antal steg:

Ansökan till KI skedde någonstans mellan ett år och 6 månader innan ankomst utbytet börjar. Då ska bland annat CV, personligt brev, rekommendationsbrev, meriter mm in till KI för att bli nominerad till utbytet. Det baseras på meriter från kårarbete och personligt brev. Jag tyckte att denna process var ganska tilltagen, men det var ingenting jämfört med vad som kom senare.

Inför denna behövdes i stort sett samma papper som till KI tidigare, fast på engelska. Dessutom behövdes rekommendationsbrev från KI (vilket jag fick från den internationella handläggaren. Vilken för övrigt var oerhört hjälpsam och snabb på att svara på frågor under hela processen!), HLR-intyg (jag hade inget aktuellt vid denna tidpunkt så jag skickade in intyg på utförd webkurs och det gick bra), försärkingsintyg, vaccinationsformulär (var kanske det jag upplevde som mest krävande. Men se till att boka in tid hos en vaccinationsklinik och ta med alla tidigare vaccinationspapper med uppgift om tidigare vaccinationer. De på vaccinationskliniken var något förbryllade om mängden prover och uppgifter som behövdes. Ett tips är att direkt beställa ett IGRA-test istället för PPD.) och LADOK-utdrag på engelska. Dessutom skulle två webkurser genomföras och skickas in intyg på att dessa även är genomförda. Det gjorde jag och den andra kursaren tillsammans för att spara tid.

Denna del ska in tidigast 6 månader innan kurserna börjar vid AECOM.

AECOM kräver av någon anledning att man behöver ett F1-visum. Det är konstigt, för det borde räcka med ett ESTA. Hur som helst görs det med papper och instruktioner som jag fick från AECOM. Även här är det en hel del papper som behöver bifogas. Jag återanvände i stort sett alla dokument från den tidigare ansökan till AECOM. Dessutom behövdes visum-ansökan, olika formulär som görs online (och tar ca 3 timmar att göra), foton i rätt storlek, intyg från banken att man kan finansiera resan mm.

När alla papper finns på plats ska man in på ambassadens hemsida för att boka tid och betala avgift.

Väl på ambassaden kändes det som att de knappt tittade igenom papprena och det tog bara några minuter när jag väl kom in till ambassaden innan jag fick besked om att visumet var beviljat.

Slutligen ska det ansökan om ett "Letter of Eligibility" för att få det beviljat att kunna få vara verksam i vården utan att ha en färdig utbildning. Det är en liknande process som tidigare, men nästan alla dokument som krävdes kunde återfinnas bland tidigare ansökningsdokument. Det svåraste var att skicka en check på $30 med brevet med ansökan. Jag bad därför en vän i USA skicka en check i mitt namn, då svenska banker inte längre utfärdar checkar och New York State inte tar emot banköverföringar "wire-transfer". När allt var inne tog det dock bara någon dag innan intyget kom på mejlen.

När allt ovan var på plats bokade jag flyg, vilket kanske var lite sent. Jag betalade ca 5400kr för biljetterna, men det bör gå att komma ned mellan 2-3000kr för tor biljetter.

Jag var på plats 2 dagar innan kursstart. Det var tillräckligt, men det hade samtidigt inte skadat att ha varit där ett par dagar innan för att verkligen hinna uppleva staden lite mer innan kurserna drog igång.

Det erbjöds ingen introduktionskurs från centralt håll eller kontakt med studentorganisation eller dylikt. Allt sådant var upp till hur de kursansvariga valde att introducera kliniken och sjukhuset, vilket var olika beroende på placering.

De förberedelser som behövde göras inför kursstart var alla utförda innan avresa. Om så inte redan skett bör man kontakta kursansvarig i god tid innan för att få tillgång till journalsystemet och för att få en security badge för att kunna öppna dörrar och för att inte bli misstänkliggjord när man vistades på sjukhusområdet. För min första kurs sköttes detta av administratören, men för den andra kursen behövde jag ordna allt dylikt på egen hand.

För den som inte redan kände till det: New York kostar! Jag räknade med en totalt budget för uppehälle på ca 50 000kr utifrån förutsedda kostnader, men det gick nog på en bit över det med tanke på att jag även ville avnjuta staden. Allt som går att köpa för pengar, förutom kläder och vissa tjänster (taxi, kemtvätt m) är påtagligt dyrare i New York.

Den främsta utgiften var i särklass boendet, mer om det under boenderubriken.

Därutöver är de största utgifterna mat och resekostnader. Maten beräknade jag kostar ca 20-50% mer än i Sverige, men det var ungefär svenska priser på sjukhuset. Jag kompromissade med att laga en hel del mat själv för att ha råd att äta ute när jag kände för det. Jag blev också bjuden på de flesta luncherna under tiden jag läste urologi då det var föreläsningar eller residents som betalade för kort som de fick påfyllt av sjukhuset. För att hålla nere resekostnaden rekommenderas att, om möjligt, försöka boka flygbiljett i tid och gärna SAS ungdom som ibland har flyg som passar.

De flesta turistattraktioner, sportevent och upplevelser är dyrt. Däremot finns det en del gratisattraktioner som man kan leta upp beroende på säsong.

Jag och den andra kursaren som åkte till New York blev erbjudna bostad i direkt anslutning till ett av sjukhusen. Vi skulle fått en tvåa och betalat $1300. Det var förvissa ett bra erbjudande, men jag kände att jag ville bo närmre staden för att få ut mer av kulturutbytet och för att kunna uppleva city bättre.

Därför kontaktade jag annonser på www.rotatingroom.com där jag fick bra respons på nästan alla annonsörer jag kontaktade. Jag letade framför allt i Upper East Side, vilket är ett område som ligger ca mittemellan Bronx och Downtown och som jag hade hört mycket gott om. Här finns både direkt närhet till härliga promenadstråk och löpningsspår i Central Park, East River och trevliga attraktioner så som The Met. Det kändes även väldigt tryggt, till skillnad från många områden i Bronx. Från Upper East Side tar det ca 50 min dörr till dörr till sjukhuset, samtidigt som det var enkelt och snabbt att komma ned till Downtown mm. Beroende på vilket sjukhus placeringen är på är det antingen raka vägen med tunnelbanan eller bara ett byte, vilket var behagligt.

Där hyrde jag in mig i en lägenhet hos ett 30-årigt par. Jag hade ett rum på 19-våningen i ett välvårdat hus med doorman och tvättstuga i huset. grundhyran var $1600/mån och jag betalade ca $1750 i månaden inklusive alla övriga avgifter som tillkommer (i form av värme, wifi, elektricitet, tvätt osv). Visst var det mycket pengar, men i jämförelse med de andra alternativen i det områden jag tittade på tyckte jag att det var prisvärt.

Dessutom upplevde jag det som viktigt för min erfarenhet utomlands att bo hos personer från staden. De jag bodde med blev mina vänner och vi umgicks mycket på fritiden. Hade jag gjort om utbytet hade jag valt samma område att bo i.

Utbildningssystemet och karriärvägen i USA har signifikanta skillnader från det svenska. Då vi i Sverige börjar läkarprogrammet direkt efter gymnasiet (high school) har de College (pre-med) i några år innan de börjar Medical School. Deras medschool är totalt 4-årigt, varav de två första verkar vara ganska lika de på KI med strikt preklinisk verksamhet. Under de resterande två åren har de kliniska placeringar. En stor skillnad jämfört med det svenska systemet är att amerikanarna förväntas välja inriktning egentligen redan efter 2 år på utbildningen. Sina placeringar väljer de sedan beroende på vad de är intresserade av och har stor valfrihet beroende på vad de är intresserade av. De som sedan vill bli t.ex urologer har kirurgiska placeringar majoriteten av delen och det är viktigt för dem att få ett Letter of Recommendation från deras handledare under sina placeringar för att få bättre chans att göra ett residency inom området de önskar. De läkarstudenter jag träffade under mina placeringar hade alltså redan bestämt sig inom vilket område de ville arbeta och specialisera sig inom och hade redan börjat rikta in sig dit, emedan jag och den andra studenten från Sverige valde våra kurser eftersom vi tyckte de lät intressanta. Det innebär att med students ofta har ofta mycket bra teoretiska kunskaper inom det område de riktar in sig på, men inte lika djuplodande kunskaper inom andra områden. Som svensk stod jag mig väl kunskapsmässigt, för att vara läkarstudent.

Efter 4 år på medschool tar de alltså examen och söker till residency, för att bli residents och som brukar vara 5 år. Det är en tjänst som inte finns i Sverige, men är lite som en blandning mellan underläkare, AT och ST. Under det första året är de interns och får då vara på olika kliniker och under de resterande åren riktar de in sig till den specialitet. Exempelvis urologresidents gör sitt intern-år huvudsakligen inom general surgery och får då arbeta otroligt mycket (90-100h-veckor) och därefter är de på urologkliniker där de arbetar kanske 60-90h beroende på vilket år de är i. Många förväntas också forska utöver sin tid som residents.

Efter residency ansöker de om att få tjänst som attending (ungefär: överläkare). Attendings har det yttersta ansvaret över patienterna och den behandling de får. Även om en resident skulle göra fel är det i stort sett alltid en attending som får bära skulden.

Vissa kan även välja att bli fellow, vilket är ungefär som en subspecialisering och brukar ta 2-3 år. Därefter blir de också attendings.

-----------------

Relationen med attendings bör vara respektfull och dessa kallades som regel för Dr. och efternamn. Däremot upplevde jag alltid samtalen och interaktionen med attendings som avslappnad. Hierarkin är dock betydligt mer prominent i USA och jag tror att det är viktigt att anpassa sig till kulturen. Interaktionen med residents upplevde jag är ungefär densamma som mellan kollegor i Sverige.

Engelska är som bekant inte okänt för oss svenskar och vi står oss bra med den engelskan vi lär oss hemifrån. Den medicinska engelska upplevde jag inte heller svår, då de allra flesta termer och sjukdomar är desamma eller liknande på engelska som på svenska. När det var något som var oklart eller svårförståeligt var det oftast uppskattat när jag frågade. Den enda svårigheten var deras extensiva bruk av förkortningar om allt möjligt, men detta gick ganska snabbt att komma in i.

Däremot var det svårare med spanska. I Bronx finns en stor spansktalande minoritet, varav många från DR, Mexiko och andra delar av Centralamerika. Många attendings och vissa residents kan spanska, annars får man förlita sig på annan vårdpersonal, medföljande familj eller inhyrd tolk. Det var lite mer tidskrävande att ha spansktalande patienter, men jag upplevde inte aldrig som något problem i övrigt.

New York är en av världens stora metropoler och många har antingen redan varit där eller en väldigt god uppfattning om vad som finns där. Sammanfattningsvis finns något i staden för alla och det gäller bara att försöka göra lite research på vad man själv tycker är roligt och intressant.

Det anordnades inga aktiviteter för oss (utbytes-)studenter, därför gäller det att vara ännu mer framåt på fritiden. Jag umgicks mycket med andra vänner jag hade i New York sedan tidigare och som jag skaffade mig under tiden, gick på en del sportevenemang (både football och hockey, vilket starkt rekommenderas) och försökte lära känna staden i ren allmänhet. Utelivet och restaurangerna i New York finns det få städer som kan jämföra sig med, men samma sak här: det gäller att hitta sin egna nisch.

Det må vara tidskrävande, dyrt och jobbigt att ordna med allting innan och under utbytet men; det var verkligen värt det!!

Jag visste redan innan jag sökte till KI att jag ville göra utbyte i USA under utbildningen och såg därför till att ha de kunskaper och meriter som krävdes för att kunna göra det. Nu efter utbytet ångrar jag inte en sekund att jag åkte, utan känner mig nöjd, stolt och glad över att jag genomförde det. Jag har lärt mig mycket om mig själv, det amerikanska sjukvårdssystemet och om de kurser jag läste. Dessutom var det enormt roligt att få ha bott i New York under en avgränsad period. Om du känner att du vill åka på utbyte tycker jag absolut att du bör göra det!