FRITID I KAMPALA:

Vi blev hembjudna till head of nursing department på lunch. Hon bor i ett fantastiskt nybyggt hus strax utanför (45min) Kampala. Huset ligger högt med underbart vacker utsikt över Victoriasjön. Vi blev bjudna på ugandisk mat, som bl.a. bestod av matoke (matbanan), ris, ärtor, bönor, potatis, sötpotatis, porcho (osäker på stavning) och kyckling, Matoken var nog en av de godare jag smakat i Uganda. Dagen var livfull och trevlig.

Jag har bott i huvudstaden Kampala som har ca 1,7 miljoner invånare. 1962 blev Kampala Ugandas huvudstad, innan dess var det Entebbe, där också flygplatsen ligger.

Lätt att ta sig fram

Att ta sig fram i Kampala är enkelt. Till fots i ett par bra skor och en karta i handen tar du dig fram relativt snabbt. Annars finns det bra alternativ.

Små minibussar som kallas taxi eller matatu trafikerar lokala linjer. Konduktören ropar till vilken ändhållplats de ska till, vill du med är det bara att hoppa in om det finns plats, annars kommer det snart en ny. Det här är ett billigt alternativ och fungerar förvånansvärt bra. 

Special eller Special hire motsvarar våra taxibilar. De flesta Specials är frilansare, bilarna står parkerade lite överallt i staden. Man bör inte åka med vilken chaufför som helst, speciellt på natten och om man är ensam. Hittar du någon som känns bra, ta hans telefonnummer så kan du oftast kontakta honom. Förhandla alltid priset innan resan börjas och betala vid ankomst.

Ett annat alternativ är bodaboda, en motorcykeltaxi som lättare tar sig fram i den täta trafiken. Inget att rekommendera, bodaboda olyckorna är vanligt förekommande och många allvarliga.

Fantastiskt uteliv

Kampala har ett fantastiskt uteliv alla kvällar i veckan. 

Min dotter som var här i fyra månader hösten 2010 har många afrikanska danskvällar bakom sig. Man dansar mycket, länge och ofta. Vilken fantastisk motion.

Kampala har många lokala restauranger med billig mat. Även stort utbud av restauranger med mat från andra länder. Annars finns lättare mat att köpa utmed gatorna och på torg, t.ex. nystekt chapati (ett bröd med mjöl, vatten och salt), rolex (omelett inrullad i chapati) eller nygrillad kyckling. Eller varför inte en färsk frukt som säljs i de många fruktstånden. Glöm inte att smaka på de stora fantastiska avocado som finns. Utmed vägarna kan man se träd där det växer stora avlånga gröna frukter, jack fruit. Dessa är söta och goda och du kan köpa skurna bitar i plastpåse av frukthandlare.

Kultur

På nationalteatern i centrala Kampala kan du se och uppleva mycket av lokal kultur för en billig penning. 

Nationella och lokala dansgrupper har också uppträdanden, mest för turister. Muséer finns några stycken.

Äventyr

Rafting på Nilen i Jinja var helt fantastiskt. Det var lätt att hitta olika arrangörer för rafting. Jag åkte med Red chili som fungerade mycket bra.

Att besöka någon nationalpark när du är i Uganda är nästan ett måste. Första gången jag var här så besökte vi Queen Elisabeth National Park, Ishasha National Park, Bwindi impenetrable forest National Park (bergsgorillaexpedition). Sedan finns också Murchinson Falls National Park, som sägs vara bra.

Annan verksamhet:

Samtidigt med mig var det två lärare från Kristianstad sjuksköterskeutbildning där. De var där för andra gången och skulle gå igenom scheman och kursupplägg inför samarbete med Makarere University och Kristianstad sjuksköterskeutbildning. De hade också några undervisningstimmar för studenterna inför uppstart av deras uppsatser.

Ytterligare två utbyteslärare från USA var på skolan och jobbade med ett forskningsprojekt.

Hur jag bedömer möjligheten till fortsatt samarbete med Makarere University sjuksköterske/barnmorske utbildning och KI barnmorskeutbildning?

Ja möjligheter finns alltid, men samarbetet måste bli bättre. Några exempel:

Det vore önskvärt med bättre kommunikation mellan de ansvariga på de båda utbildningsinstituten. Att studenterna får teori och praktik i bra kombination. Bättre handledning för våra studenter på plats. När det gäller lärarutbyte så bör mer möjlighet ges för teoretisk undervisning och handledning i klinik av ugandiska och svenska barnmorskestudenter. Det här är kortfattat mina egna tankar och önskemål.

Min verksamhet på förlossningsavdelningarna i Kampala har som sagt gett mycket, men det som känns svårt är nog att se attityderna gentemot patienterna och det gäller från alla personalkategorier.

Jag skulle vilja beskriva ett par dagar från avdelning 5c high risk labour suite.

Ute i korridoren sitter kvinnor i förlossningsarbete på bänkar och på det hårda stengolvet och väntar på att bli inskrivna på förlossningen.

Först inskrivning, sedan får de komma till ett undersökningsrum som en första triage. Där jobbar 1-2 läkare och 1-2 barnmorskor. Därefter bestäms om de ska till latensfasrummet, förlossningen, antenatalavdelningen eller hem. Kanske hinner de inte in till förlossningen utan barnet föds här. Om de hänvisas in till förlossningen så kommer kvinnan in i ett stort rum med ca 25-30 sängar och några madrasser på golvet. Eventuellt hänger något draperi ner för att skapa avskildhet mellan sängarna, annars är draperierna uppslängda på stängerna ovanför. På morgonen finns det ofta sängar tomma. Ganska snart blir den upptagen av någon kvinna i värkarbete. På eftermiddagen är även madrasserna på golvet upptagna av flera kvinnor. En del barn föds också där eller på golvet.

I det här rummet får man gå sakta för att inte kliva på någon eller snubbla över tillhörigheter, halka på skräp eller fostervatten.

Kvinnan har med sig en balja som ska innehålla plastskynke att lägga på britsen, en stor rulle med bomull, handskar till personalen och rakblad att skära av navelsträngen med. Dessutom lite personliga tillhörigheter som ett skynke att skyla sig med, något att linda in babyn i, blöjor och ombyte. Baljan används till att tvätta sig i, kissa och förvara saker i.

Här inne ser och hör alla allt.

Torsdag 20/10

Ser en kvinna sitta på betonggolvet, ett litet barn föds, för tidigt född? Får snabbt på mig ett par handskar. Någon räcker mig två gummiband taget från ett par handskars övre del och ett rakblad. Jag knyter av navelsträngen på två ställen med gummibanden och använder rakbladet att skära av den med. Tar barnet till ett bord med madrass på. Här finns två stycken mask och blåsa för att ventilera nyfödda, men jag har min egen i fickan så jag använder den och en liten mask, då babyn är så liten. En annan barnmorska finns hos kvinnan. Jag ventilerar den lilla som snart börjar gny. Va?! Plötsligt kommer en liten till, något större. Det blev tvillingar, kanske i v 33. Den större behövde bara lite kutan stimulering, så andades han fint. Tvilling I 1,5kg, tvilling 2 2kg. Båda fick grimma med 100 % syrgas. 

Snart måste dessa prematura barn till neaonatalavdelningen för att få bättre värme och sedan mat. Jag vet inte var den ligger och barnmorska in charge säger att vi måste vänta tills journalen är färdigskriven. Journalen blir färdigskriven, men vem kan följa med? Inte just nu, om en stund. Efter ytterligare 30 minuter, nu måste vi gå blodsockret kommer att gå ned på den minsta. – Ja, om 5 minuter, svarar hon. Pojkarna är kalla, jag lägger dem hos deras mor några minuter. Tvilling I mår inte bra, får ventilera, han glömmer bort att andas. – Vi måste gå. Nu blev det fart. Ventilerar den minsta pojken i omgångar under tiden som vi går genom korridorerna. Han andas en stund efter ventilering, men slutar sedan och hjärtfrekvensen går ned. När vi kommer till avdelningen får jag hjälp att koppla på syrgas till masken (som sedan visar sig inte fungera). Jag ber att en läkare ska komma och att vi behöver ge barnen glucos och sedan göra i ordning CPAP. Tyvärr får jag inget gensvar, mer än ett leende. Inte heller av medföljande barnmorska från förlossningen som fyller i några nödvändiga papper. Hon går sedan därifrån. Under tiden fortsätter jag ventilera, så fort jag slutar sjunker hjärtfrekvensen. Ber säkert för 10:e gången sjuksköterskan om glucos. Efter ca 30 minuter kommer en barnläkare, hon var pågående jour och skulle bara titta till avdelningen. Är det ingen som sökt dig, undrar jag? – Neej... Jag ger en snabb rapport om läget med det barn jag ventilerar och sedan om hans tvillingbror. Hon gör i ordning en kuvös, kopplar CPAP till den minste som nu andas, storebror läggs i samma kuvös. Tackar läkaren för att hon kom. Klockan är nu 20.30 och jag är så trött. Jag går tillbaks till avdelningen och säger hej då, sedan hem och sova. 

Det kanske är dessa tillfällen som är de svåraste, att vara i ett land där resurserna inte är lika goda som i Sverige eller synen på ett för tidigt fött barn inte ser likadant ut. Ja, vi kanske kan rädda barnet, men han kan ju också få skador som familjen sedan inte har möjlighet att sköta.

Morgonen efter var den minste tvillingpojken död.

Fredag 21/10

Dagen börjar lugnt som de flesta andra morgnar. Ganska snabbt fyller det på sig.

Ronden kommer så jag passar på att gå med. Det enda sättet att få en bra rapport om var och en. Alla journaler är lagda på rätt kvinnas säng, så det är bara att läsa. Obstetrikern undersöker alla och skriver sedan sina ordinationer. Ordning i kaoset. Efter några dagar här så känns den strategin vettig.

En kvinna borta i hörnet har det jobbigt. Jag ställer mig bredvid henne en stund, hon vill inte dö. Det är klart du inte ska dö. Fundus står högt, tittar om hon har ärr på magen (tidigare sectio). Hon har inget. Alla kejsarsnitt görs med medellinjesnitt. Hennes engelska är minimal. Jag försöker få fram om hon har barn tidigare, i journalen står det ingenting. Frågar en annan barnmorska om jag ska undersöka henne, men vi ska vänta till hennes tur på ronden.

Det dröjer säkert ytterligare 20 minuter innan ronden kommer fram till denna kvinna. Även doktorerna har svårt att förstå kvinnans språk. Efter en stund (med många suckar från personalen) visar det sig att hon har ett barn tidigare och ett sectio ärr, snyggt strax ovanför pubishåret. Ordinationen lyder obstructive labour prepaire for ceasection.

– Nina, kan du ta det här barnet, resuscitation?

– Visst. Kan någon annan hjälpa mig att sätta kateter och ge antibiotika inför sectio?

– Jag gör det.

– Tack.

Ventilerar tills jag ser att den lilla börjar vilja dra egna andetag, ger lite ytterligare kutan stimulering. En pigg liten pojke som får komma till sin mor.

Allt klart för sectio. Sedan dröjer det ytterligare en stund innan hon får komma in till operation. En narkosläkare talar om att det är en annan kvinna före, som står på knä på golvet i förrummet till operation.

– Nej, den här måste gå före, säger jag.

Resultatet? Uterus ruptur. En stor fin pojke som inte lever.

Eftermiddagen ett PN. Kvinnan säger tyst till mig strax innan födelsen.

– You know I have this disease.

– Thank you for telling me that, I am glad you did.

Hem klockan 6.

Denna dag fyra döda barn insvepta i tyg, liggande i rummet där man steriliserar instrument.

Måndag 24/10

Står bredvid sängen och tittar när läkarna skall lägga en sugklocka, retraherad ca 4 timmar.

En barnmorska bär in en bricka med Siliconklocka, flaska och handpump som hon ställer i fotändan av sängen.

Läkaren lägger in klockan på barnets huvud en annan börjar pumpa upp trycket. Nej, den här fungerar inte, vi får vänta.

Vänta på vad, det måste väl finnas en till pump? 

Gick och frågade bm in charge om det fanns någon annan pump, eftersom denna inte fungerade. Efter stund kom en ny som hon hittade i sina gömmor.

Nu stod jag och en student bredvid igen med två par handskar på händerna (ifall det skulle behövas någon hjälp).

I ögonvrån ser jag ett barn komma hoppande ur en kvinnas sköte och landa i en ordentlig pöl med fostervatten på madrassen. Barnet gnyr lite och är nog mest förvånad över den snabba entrén till livet utanför livmodern. Eftersom jag står så nära är det lätt att ta några kliv till hennes säng och lyfta upp pojken på mors bröst. Fixa grejor för avnavling, oxytocin. Placenta ua ingen bristning.

Hör och ser att kvinnan i sängen bredvid också krystar, en mörk kalufs skymtar. Jag ber den nyblivna mamman att dra ihop sitt plastunderlägg, där placenta, blod, fostervatten och bomull ligger. Hon kliver glatt upp och fixar detta. Under tiden sätter jag snabbt på mig tredje paret handskar.

Ber henne att inte tycka på för mycket, att andas. Tar ner det ena benet lite när huvudet framföds. En flicka, som genast gör sin ankomst hörd, upp på sin mors bröst.

– Kan vi få hjälp… Ber doktorerna snett bakom mig, där man nyligen lagt en sugklocka. Barnet mår inte bra.

Av med två par blodiga handskar, frotterar och blåser lätt på den lilla, som strax skriker och mår alldeles utmärkt. Tillbaks till min patient, avnavla, oxytocin, placenta, no tear.

Helt galet. Men jag går lycklig hem med ett par fina kort på de nyblivna mammorna i kameran och god bless you i öronen.

Undervisning:

Jag har nog svårt att jämföra svensk och ugandisk utbildning, både avseende likheter och olikheter. Min upplevelse däremot är att deras undervisning är mer katedral och studenterna lär sig mycket utantill. På förlossningspraktiken jobbar de mycket självständigt eller tillsammans med annan student. 

Min undervisning på skolan: Jag pratade om och visade bilder från en förlossning i Sverige. På det följde mycket frågor och en bra diskussion. Mycket handlade om smärtlindring och att mannen var med under förlossningen.

Jag hade också föreläsning med bildspel om sätesförlossnig, armlösning vid skulderdystoci och neonatal HLR. 

En obstetriker hade senare detsamma och vi kunde konstatera att skillnaderna inte var så stora i handläggning av dessa. Därefter följde en praktisk genomgång av handgreppen och studenterna som sedan tränade.

Förhoppningsvis var detta inte enda gången som de tränade.

Jag var med vid utvärderingen av kursen som skedde muntligt. Önskemål om föreläsning kring olika smärtlindringsmetoder fanns. Efter en stund kom det också fram att många studenter var missnöjda med sin praktik på en förlossningsavdelning, bristande handledning och nedlåtande attityder.

Undervisning på klinik: 

Efter att jag själv hade lärt mig rutiner och journalföringen på de två förlossningsavdelningarna, avd 14 low risk och avdelning 5c high risk labour suite, kunde jag handleda. Det var sjuksköterske/barnmorskestudenter från olika utbildningar som gör sin praktik på förlossningen. Där fanns också läkarstudenter från Uganda, Sverige, Holland, UK, USA och Tyskland. Så studenttätheten var hög under några timmar per dag.

Vissa studenter ville att jag skulle finnas bredvid dem som stöd, andra ville vara helt själva eller jobba med annan student. 

Många kom gärna till mig och frågade eller bara stod bredvid och tittade när jag hade någon förlossning. Jag hade vid flera tillfällen genomgång i Neo HLR.