Utbildningen
Att studera till läkare i Italien är mycket annorlunda jämfört med att studera i Sverige. Utbildningen är 6-årig och det är mycket mer fokus på teori än i Sverige. De första kliniska placeringarna sker senare än i Sverige, och en student jag pratade med uttryckte det som att man inte förstår så mycket det första året man är på klinik, eftersom allt är så nytt. Det är alltså inte så att man får en handledare som hjälper en, förklarar hur saker funkar och är ansvarig för en när man kommer som student. Istället förväntas man hänga på och ta väldigt mycket ansvar själv. För mig kändes det väldigt obekvämt att behöva ta mycket plats och jaga uppgifter, det kändes påstridigt och hade troligen inte uppskattats i Sverige. I Italien, förstod jag efter ett tag, var det så det funkade. Att själv hela tiden försöka vara uppmärksam på vad som skedde, för att kunna hänga med, var svårt och ofta omöjligt. Ibland skedde saker utan att jag märkte det, eftersom ingen sa något. Det upplevde jag som psykiskt väldigt ansträngande.
Öva praktiska färdigheter
Man får också göra färre praktiska saker som student. Jag höll mig i framkant och blev då framsläppt och fick ändå vara aktiv kliniskt. Men andra saker, såsom att ta blodgas och dylikt, blev ofta en uppgift för ST-läkarna. De har ju, i sin tur, genomgått en utbildning utan så mycket praktisk övning, så de behöver ofta öva.
Relation till patienter och läkare
Jag förväntades inte Ni:a ST-läkarna, i början frågade jag och då bad de mig att säga du. Specialisterna Ni:ade jag ibland, ibland inte, beroende på situation. Professorerna Ni:ade jag alltid, och förstod att det var viktigt. Däremot finns det en acceptans i Italien att utländska personer, framför allt om de vet att man kommer från ett land där man inte Ni:ar, ibland säger du av misstag. De gånger jag råkade säga du korrigerade jag mig alltid i nästa mening, och det var aldrig någon som blev förolämpad. Men det var något jag var nervös för innan! Patienterna förväntas man också Ni:a, åtminstone om det är en äldre person. Där råkade jag ibland också säga du, men korrigerade mig alltid, och det var ingen som blev förolämpad där heller. En äldre patient bad mig du:a henne, och då gjorde jag det. Som doktor och läkarstudent blir man alltid Ni:ad av patienter och anhöriga. Alla patienter jag träffade var positivt inställda till studenter.
Jag upplevde det i princip varje vecka som väldigt svårt att hitta en handledare som jag kunde vara med. Eftersom jag aldrig blev tilldelad en handledare var jag själv tvungen att fråga, och ibland var det uppenbart att den person jag hade frågat inte ville ha med en student, eller inte hade tid. Vissa veckor blev då extra jobbiga, och vissa veckor hade jag tur och kunde vara med en duktig och student-glad handledare - med andra ord lite som i Sverige. Men i Italien blir det lite extra svårt eftersom hela ansvaret ligger på en själv, och eftersom man är generellt ny och lite vilsen.
Krav på mig som student och teoretisk inläsning
De hade stor förståelse för att jag inte kunde språket perfekt, och var ofta positivt överraskade över den italienska jag ändå kunde. Det var ingen som krävde något av mig som jag kände att jag inte klarade av. Jag hade bara kliniska placeringar, men jag tog själv ansvar för min inläsning och för att läsa på teorin som jag hade varit med om på praktiken. Det gick bra. Ibland fick jag tips av läkare på klinikerna.
Skillnad mellan Italien och Sverige
Det är lättare att vara student i Sverige. Praktiken är mer organiserad och uppstyrd, och du blir omhändertagen på ett helt annat sätt. Du får också ut mer av din praktik då du (ofta) får vara aktiv.