Reserapport - KI-student
Lärosäte: Università Degli Studi di Firenze
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: Erasmus
Termin: Höst- och vårtermin 17/18

Innan avresa

Jag har alltid varit intresserad av att resa samt att bo i och uppleva andra länder. Därför kändes det spännande att kunna utnyttja denna möjlighet genom att åka på utbyte, och dessutom få studera i ett annat land. Det kändes även berikande att få se ett annat sjukvårdssystem än vårt svenska. Jag valde att åka till just Italien eftersom jag tidigare hade lärt mig språket genom att vara i landet, jag har italienska vänner och är väldigt förtjust i själva landet. Det var dock längesen jag senast hade pratat italienska, och jag såg det som ett bra tillfälle att uppdatera min italienska, och få vistas i det här underbara landet. Just detta universitet var det enda som fanns tillgängligt i Italien, men det kändes perfekt! Florens, sol och Toscana - det kunde ju inte bli bättre. Informationen från KI var bra. Det var lite svårt att förstå vilka kurser jag kunde välja, men det löste sig snabbt när jag varit i kontakt med KI:s handläggare. Något som jag inte visste om, men som hade varit bra att veta, är att man som student i Italien har sin egna läkarrock. Jag hade inte med mig någon rock, utan tvingades låna andras rockar, vilket var lite besvärligt. Hade jag vetat det hade jag kanske kunnat låna med två eller tre rockar från Sverige. I övrigt är informationen från KI och värduniversitetet bra.

Ankomst och registrering

Jag kom helgen innan min utbytesperiod började. Första veckan hade jag ingen aktivitet på själva sjukhuset, utan min första placering började först veckan efter. Detta berodde på att jag först behövde lämna blodprover och göra ett besök på arbetsmedicin för att få ett intyg att jag kunde praktisera i Italien. Detta gjorde jag den första måndagen. Jag behövde även genomgå en arbetsmedicin-kurs. Den var obligatorisk och gick de första två lördagarna, men innan den första lördagen behövde jag genomföra en webbkurs, och den webbkursen tog upp större delen av dagarna den första veckan. I övrigt fanns det ingen annan introduktion, och heller ingen fadder-verksamhet. Det gick bra för mig att komma den helgen jag kom, men jag hade redan mitt boende ordnat från Sverige. Hade jag inte haft det hade det nog blivit lite ont om tid. Den information jag fick från KI och värduniversitetet var bra hjälp för den första tiden.

Ekonomi

Boendekostnader i Florens är dyrare än i Sverige, så även kostander för vatten, el och värme. Jag bodde för totalt ca 5800 kr i månaden med två andra tjejer i en lägenhet utanför centrum. Däremot är buss och mat billigare. Jag hade inga utgifter till universitetet. Det bästa tipset för att hålla priset nere är troligen att lägga tid på att försöka hitta ett billigt boende. Maten är god och billig av sig själv! Jag valde att åka tåg ner och upp, vilket var dyrare än en flygbiljett, men å andra sidan kunde jag då på hemvägen göra ett stopp på vägen hos en kompis i Italien, och sen åka på samma Interrail-kort hela vägen hem, så hemresan blev billig med tanke på stoppet. Det blev även en miljövänlig resa, vilket var viktigt för mig. Om man vill åka tåg är det billigast att köpa ett Interrail-kort, även om man bara åker raka vägen ner eller upp, eftersom tågbiljetter sträcka för sträcka ändå blir dyrare.

Boende

Jag fick plats på ett universitetsboende som finns med i informationen som KI skickade till mig. Det var, som tidigare beskrivet under ekonomi, dyrt. Däremot var det tryggt att ha ett ordnat boende redan innan jag kom till landet, och det fanns en portvakt dygnet runt, så själva boendet var tryggt. Det hade även nära till matbutik, och låg mitt emellan centrum och sjukhuset med ca 35-40 minuters promenad åt vardera håll för att nå centrum / sjukhus. Boendestandarden var okej i detta boende, det som inte var så bra var att värmesystemet inte var så bra utan det var kallt trots att värmekostnaderna var höga. En fördel med detta universitetsboende var att byte av lakan och städning ingick varje vecka. En annan väldigt användbar länk är housinganywhere.com. Har man tid att sitta mycket där och bevaka lägenheter så kan man troligen hitta ett bra boende till bättre pris.

Studier allmänt

Utbildningen

Att studera till läkare i Italien är mycket annorlunda jämfört med att studera i Sverige. Utbildningen är 6-årig och det är mycket mer fokus på teori än i Sverige. De första kliniska placeringarna sker senare än i Sverige, och en student jag pratade med uttryckte det som att man inte förstår så mycket det första året man är på klinik, eftersom allt är så nytt. Det är alltså inte så att man får en handledare som hjälper en, förklarar hur saker funkar och är ansvarig för en när man kommer som student. Istället förväntas man hänga på och ta väldigt mycket ansvar själv. För mig kändes det väldigt obekvämt att behöva ta mycket plats och jaga uppgifter, det kändes påstridigt och hade troligen inte uppskattats i Sverige. I Italien, förstod jag efter ett tag, var det så det funkade. Att själv hela tiden försöka vara uppmärksam på vad som skedde, för att kunna hänga med, var svårt och ofta omöjligt. Ibland skedde saker utan att jag märkte det, eftersom ingen sa något. Det upplevde jag som psykiskt väldigt ansträngande.


Öva praktiska färdigheter

Man får också göra färre praktiska saker som student. Jag höll mig i framkant och blev då framsläppt och fick ändå vara aktiv kliniskt. Men andra saker, såsom att ta blodgas och dylikt, blev ofta en uppgift för ST-läkarna. De har ju, i sin tur, genomgått en utbildning utan så mycket praktisk övning, så de behöver ofta öva.


Relation till patienter och läkare

Jag förväntades inte Ni:a ST-läkarna, i början frågade jag och då bad de mig att säga du. Specialisterna Ni:ade jag ibland, ibland inte, beroende på situation. Professorerna Ni:ade jag alltid, och förstod att det var viktigt. Däremot finns det en acceptans i Italien att utländska personer, framför allt om de vet att man kommer från ett land där man inte Ni:ar, ibland säger du av misstag. De gånger jag råkade säga du korrigerade jag mig alltid i nästa mening, och det var aldrig någon som blev förolämpad. Men det var något jag var nervös för innan! Patienterna förväntas man också Ni:a, åtminstone om det är en äldre person. Där råkade jag ibland också säga du, men korrigerade mig alltid, och det var ingen som blev förolämpad där heller. En äldre patient bad mig du:a henne, och då gjorde jag det. Som doktor och läkarstudent blir man alltid Ni:ad av patienter och anhöriga. Alla patienter jag träffade var positivt inställda till studenter.


Jag upplevde det i princip varje vecka som väldigt svårt att hitta en handledare som jag kunde vara med. Eftersom jag aldrig blev tilldelad en handledare var jag själv tvungen att fråga, och ibland var det uppenbart att den person jag hade frågat inte ville ha med en student, eller inte hade tid. Vissa veckor blev då extra jobbiga, och vissa veckor hade jag tur och kunde vara med en duktig och student-glad handledare - med andra ord lite som i Sverige. Men i Italien blir det lite extra svårt eftersom hela ansvaret ligger på en själv, och eftersom man är generellt ny och lite vilsen.


Krav på mig som student och teoretisk inläsning

De hade stor förståelse för att jag inte kunde språket perfekt, och var ofta positivt överraskade över den italienska jag ändå kunde. Det var ingen som krävde något av mig som jag kände att jag inte klarade av. Jag hade bara kliniska placeringar, men jag tog själv ansvar för min inläsning och för att läsa på teorin som jag hade varit med om på praktiken. Det gick bra. Ibland fick jag tips av läkare på klinikerna.


Skillnad mellan Italien och Sverige

Det är lättare att vara student i Sverige. Praktiken är mer organiserad och uppstyrd, och du blir omhändertagen på ett helt annat sätt. Du får också ut mer av din praktik då du (ofta) får vara aktiv.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

SVK på T11

Jag valde att söka tre olika kliniska placeringar under 12 veckor. De motsvarade de två SVK:erna på slutet av T11, som går under 8-9 veckor. Jag var dock tvungen att läsa 3-4 extra veckor, detta för att fylla upp hela den period som Erasmus kräver för att man ska få göra ett utbyte inom det programmets ramar. Eftersom SVK på KI är kurser där man ska lära sig något utöver grundkurserna så kunde jag inte söka grundkurser i Florens, då hade jag inte fått kurserna tillgodoräknade. Istället sökte jag kliniska placeringar. Jag hade därför ingen teori, utan jag var på avdelningen varje dag, och efter placeringens slut på dagen så gick jag till biblioteket och läste teori och skrev loggbok. Då redovisade jag vad jag hade sett på praktiken, samtidigt som jag redovisade vad jag hade lärt mig i form av teori. Examinationen blev den utvärdering som professorn som var ansvarig på varje placering fyllde i. Professorn fick då läsa min loggbok och allt jag hade redovisat, samt fick utvärdera min närvaro. Jag hade alltså ingen kursplan, utan allt utgick från min loggbok. Eftersom jag var noga med att fylla i min loggbok, och noga med att närvara på varje placering, så var det inga problem att få kurserna tillgodoräknade i Sverige, eller att få en bra utvärdering från professorerna.


Svårigheter

Det som var svårt var att veta vad jag behövde göra för att få mina placeringar tillgodoräknade i Sverige. Jag fick ingen kontakt med den ansvariga personen på KI, trots upprepade försök. När min första loggbok sen blev godkänd var det inga problem att fortsätta, för då visste jag ju hur mycket som krävdes. Alla mina kurser blev tillgodoräknade. Men det hade varit önskvärt att få den informationen från KI innan, för att minska onödig oro de första 1,5 månaderna. Eftersom jag hade en anställning som jag kämpat hårt för att få när jag kom tillbaka till Sverige så var det oerhört viktigt att få kurserna godkända så jag kunde få mitt examensbevis. Därför upplevde jag det som en väldigt stor stress att jag inte kunde få kontakt med den person på SVK på T11 som skulle läsa min loggbok och godkänna den för tillgodoräknande. Det upplevde jag som en stor brist.


Val av placeringar

Jag valde de placeringar som kändes spännande och där jag kände att jag hade kunskapsluckor. Det upplevde jag som väldigt bra! Jag fick helt enkelt själv välja vad jag ville komplettera.


Infektion

Väldigt lärorikt då jag fick se många patienter med AIDS p.g.a. dåligt behandlad HIV-infektion. Jag fick lyssna på många lungor med svamp-infektion. Jag mötte även många patienter med cystisk fibros, med infektiösa komplikationer. Det var väldigt lärorikt att få se dessa patienter, som man sällan ser i Sverige.


Anestesi

Här träffade jag många svårt sjuka patienter, och fick även chansen att följa dem under deras vistelse på IVA, något som jag saknade under anestesin på T7 då den kursen är väldigt kort och IVA-placeringen är max 1-2 dagar. jag träffade t.ex. patienter svårt sjuka efter GI-operationer, patienter med neurologiska besvär, patienter med kraftiga blödningar och chocker, samt patienter med ovanliga diagnoser såsom Criticall Illness Myopathy and Neuropathy. Jag fick se och tolka en hel del blodgaser. Jag var även med några dagar på operation, samt följde flera gånger med patienter när de skulle göra CT.


Akutmedicin

Detta var den bästa placeringen! Många inkluderande ST-läkare. Här fick jag själv ta blodgaser och fick även öva själv på att göra olika former av ultraljud. Jag träffade traumapatienter och gjorde sk FAST-ultraljud av buken för att upptäcka ev blödningar, jag träffade många patienter med avvikande EKG såsom förmaksflimmer eller AV-block, och patienter med KOL-exacerbationer eller andra NIV-krävande lungsjukdomar var frekvent förekommande. Jag lärde mig mer om att tolka blodgaser och EKG:n. Jag lärde mig mycket medicinskt på denna placering. Jag var även med en dag på akuten, och en dag på mottagning för patienter med förmaksflimmer.

Språk och kultur

Språk

Språket var en de saker jag var som mest orolig för innan jag åkte, men som visade sig vara ett av de minsta problemen. Det ställdes inga orimliga krav på mig att kunna italienska. Den första kursen i arbetsmedicin var en utmaning, men det gick bra, mycket tack vare att jag hade genomfört webbutbildningen innan och därför kommit in i språket och lärt mig en del nyckelord. Det erbjöds språkkurser via en annan skola som jag initialt funderade på att gå, men jag upplevde strax att jag inte behövde det, utan att jag lärde mig bäst av att hänga med på kliniken och slå upp eller fråga om ord efterhand. Jag pratade även italienska hemma med mina italienska respektive spanska rumskompisar, och det var också bra, eftersom jag då kom in i språket ännu fortare.


Kulturskillnad

Eftersom jag redan bott i Italien var jag lite förberedd på kulturskillnaderna. Dock var jag inte förberedd på att jag skulle få så lite initial hjälp eller introduktion på placeringarna (se under rubriken "Studier allmänt"). Det upplevde jag i början som att jag inte var välkommen, att jag inte räckte till. Jag förstod dock senare att det var så det fungerade, och kunde då se det som en kulturskillnad istället för att tänka att det var mig det var fel på. Eftersom man själv förväntades ta plats och fråga, så förväntades man själv även bedöma när man skulle närvara respektive när man kunde gå hem efter ronden och dagens första pass. Detta förstod jag heller inte i början, utan väntade ofta tills den läkare jag var med sa till mig att arbetet var slut för dagen. När jag efter hand förstod att jag själv kunde styra det blev det lite lättare, eftersom jag då kände mig mer hemma på kliniken och kände att jag hade förstått hur det funkade. Det blev också lättare att själv kunna styra min dag, så att jag fick tid att skriva min loggbok och läsa på teorin.

Fritid och sociala aktivteter

Det fanns en idrottsanläggning med gym och andra möjligheter till sport, som hade samarbete med universitetet. Detta fick man information om från Erasmus-kontoret på plats.


Kontakt med andra studenter

Det arrangerades inga sociala aktiviteter för utbytesstudenter, åtminstone var det inget jag kände till. Jag upplevde att det var mycket svårt att få kontakt med andra studenter. De första tre veckorna hade jag en placering där jag bara under en dag träffade en annan italiensk student som hastigast. De följande fyra veckorna, på den nästa placeringen, träffade jag desto mer italienska studenter. Det var studenter som gjorde sitt projektarbete på anestesin. Det var genom att prata med dem som jag började förstå hur systemet fungerar i Italien, och det var väldigt skönt och bra. Det var väldigt trevligt att ha en placering med andra italienska studenter, för att förutom att få information om hur systemet funkade så kunde jag även prata med andra i liknande sits som mig själv, och jag kunde fråga frågor om hur deras utbildning var och hur de upplevde den. De var väldigt trevliga allihop. Dock var det bara fyra veckor, och de var bara där enstaka dagar i veckan. Under min sista placering var jag återigen den enda studenten, förutom de sista två veckorna så en spansk utbytesstudent kom. Så det var inte alls lätt att få kontakt med andra studenter! Det är absolut något som hade kunnat bli bättre. Jag var inte särskilt aktiv inom studentlivet. Däremot hade jag mina rumskamrater, som var studenter vid andra skolor, och jag umgicks mycket med dem.


Staden Florens

Istället tog jag mer tillfället i akt att se och uppleva staden. Jag hade många besökare från Sverige och upplevde staden med dem. Ett tips är att gå på många museer och gå runt i staden, som är väldigt vacker. Ett annat tips kan vara att göra dagsutflykt eller helgutflykt till Rom, något som jag dock aldrig gjorde själv. Det finns också fantastiskt många bra restauranger och barer som är väl värda att besöka.

Sammanfattning

Som helhet trivdes jag inte så bra på mitt utbyte. Det hade att göra med att jag inte trivdes på sjukhuset, att jag upplevde att det var svårt att komma in i avdelningsarbetet och svårt att vara student i en miljö som inte är anpassad för studenter och där man bitvis inte känner att man är välkommen. Denna upplevelse var delvis relaterad till kulturskillnader, men delvis även relaterad till att placeringarna inte var uppstyrda eller organiserade.


Vad jag lärt mig

Jag ångrar dock inte att jag åkte. Jag har lärt mig väldigt mycket av mitt utbyte. Jag har fått träffa många intressanta patienter och fått se sjukdomar och sjukdomsyttringar som jag aldrig hade fått se i Sverige. Jag har även utmanat mig själv att åka och studera och vara praktiskt verksam på ett språk som jag inte behärskar till hundra procent, vilket var väldigt utmanande i början, för att senare inte besvära mig det minsta. Jag har lärt mig italienska ännu bättre, vilket redan har varit till fördel i mitt jobb som läkare i Sverige. Jag fick även lära mig av att vara i en annan kultur och av att känna mig ovälkommen att det är extra viktigt att ta hand om främlingar eller personer från andra länder så att de känner sig välkomna och väl mottagna, något som jag tagit med mig tillbaka till Sverige. Det är inte lätt att vara i ett nytt land med en ny kultur och nytt språk. Jag har alltså på många sätt lärt mig hur jag inte vill behandla eller bemöta studenter eller nya medarbetare när jag själv tar emot dem som läkare i Sverige. Till slut har jag lärt mig uppskatta Sverige, närheten till familj och vänner, och den organisation och styrning av läkarprogrammet som finns i Sverige. Perspektivet från att vara i ett land där praktik fungerar sämre än i Sverige har varit nyttig. Jag har alltid gillat att resa eftersom jag har haft en vilja att se nya saker, att utmana mig själv, att komma bort från det som är hemma och hemmavant. Jag kommer fortsätta att gilla att resa eftersom det alltid är kul att se nya saker och utmana mig själv, men jag har blivit mer hemmakär och har efter detta utbytet insett att vi har det fantastiskt bra hemma i Sverige!