När jag sökte Arbetsterapeutprogrammet kollade jag upp möjligheterna för att kunna åka på utbyte. Detta för att jag ville få ut så mycket som möjligt av mina studier och trodde att det skulle vara en upplevelse som inte endast gav mig en starkare yrkesidentitet utan även en personlig utveckling. Att det blev just Uganda som jag sökte till berodde dels på att jag var nyfiken på att se hur man som arbetsterapeut kan arbeta med begränsade resurser, samt den kulturella skillnaden mellan Sverige och Uganda. Innan hade jag aldrig varit i den delen av världen eller länder med liknande kultur, därför tyckte jag att det verkade extra spännande att få se skillnaden i hur arbetsterapeuter jobbar. Längden på utbytet kändes också lagom.

Jag bestämde mitt val av universitet och land ganska snabbt. Genom att kontakta studenter som åkt tidigare år fick jag mycket bra information och hjälp. Det är verkligen ett tips! Ta kontakt med andra som varit där! Jag fick svar på mycket frågor och kände mig trygg när jag åkte.

En av mina kurskamrater var också intresserad av att åka, därför skrev vi i vår ansökan att vi gärna åkte ihop. Det var skönt att åka med någon som jag kände lite bättre och det underlättade planeringen innan avresa. Vi delade även sovrum och då var det skönt att ha någon man känner sedan innan. 

I Sverige en tid innan avresa träffade vi en arbetsterapeut från Uganda som vi fick kontakt med genom vår internationella studenthandläggare. Där fick vi många bra tips om både kulturella aspekter och sevärdheter. Vi fick också tips att söka vanligt turistvisum. Vilket vi gjorde.

Vaccinationer:TBC, Hepatit A+ B, Epidemisk hjärnhinneinflammation, Gula febern, Tyfoid, Malariaprofylax (malarone, den är billigare fråga när du hämtar ut recept) Viktigt att ta med vaccinationskort då gula febern vaccin är krav för inresa i landet.Mycket oklart vad jag behövde ha för vaccination, tog nog onödigt mycket vacciner, men ville vara på den säkra sidan.

Viktigt att kolla noga med kursansvariga om något i kursen missas. Kändes väldigt rörigt innan avresa då kursansvariga på KI inte hade koll på att vi åkte. Våra kurskamrater hade skola en dag i vecka, detta missade vi och fick göra en uppgift på distans. Så viktigt att ta upp sådant i tid!

Bra att maila ansvariga i Uganda mycket så att de har koll på att ni är på väg. Vi fick tips från både studenter som rest tidigare och lärare att det kunde vara svårt att få tag i dem på mail men vi upplevde att de svarade relativt snabbt. Det kan också vara bra att maila innan vad man är intresserad av för att det ska finnas möjlighet till anpassning.

Vi kom till Uganda helgen innan VFUn började och sov den första natten i Entebbe som ligger utanför huvudstaden Kampala. Att vi valde att sova där första natten berodde dels på att vi landade sent och att det var nära till flygplatsen, samt för att lärare från KI fanns på plats där. Vi träffade de Svenska lärarna från KI morgonen efter och åkte tillsammans med dem in till Kampala. Där blev vi avsläppta vid vårt boende. Det var en stor fördel för oss att lärarna var där samtidigt som oss, de gav oss en bra introduktion av staden, landet och kulturen. Det var guld värt, det var tryggt att ha dem där de första dagarna för att kunna bolla tankar. 

I huset bredvid oss bodde det några svenska ssk från Uppsala. De hade samma hyresvärd som oss och visste att vi skulle komma. Redan första kvällen tog de med oss ut på middag och introducerade Kampala. Sådant som var bra att veta om staden, appar, restauranger och annat nödvändigt. 

Första dagen på VFUn följde vi med våra ssk-vänner till Mulago Hospital för att leta rätt på arbetsterapisektionen. Vi fick hjälp av deras internationella koordinator att ringa till vår kontaktperson. Det visade sig att han inte fanns på området och bad oss komma tillbaka dagen efter. Vi var ganska förberedda på att detta skulle kunna hända, då vi pratat med studenter som tidigare åkt. Det var heller inte helt lätt att hitta till arbetsterapisektionen utan fick hjälp av en läkarstudent som frågade sig fram på luganda. 

Andra dagen på VFUn träffade vi vår kontaktperson som frågade vad vi önskade se under praktiken, vilket var svårt att veta då vi inte var helt på det klara med hur arbetsterapeuteran på Mulago jobbade. Vi planerade sedan att vara de tre första veckorna på ett habiliteringscenter för barn, Smiling Kids Daycare och de två sista veckorna någonstans på Mulago Hospital. Vilket kom att bli ryggmärgsavdelning.

Jag spenderade väldigt mycket pengar på vaccinationer då jag inte hade några sedan tidigare. På cityakuten fick vi 10% studentrabatt men det blev fortfarande väldigt dyrt. 

Flygbiljett ca 6000kr. 

Visum 50 USD.

Boende 10 USD/natt.

Avgift att betala på plats till universitetet 100.000 shilling ca 250 Kr.

Internet kontantkort för en månad ca 300 Kr.

I Sverige kan man växla till sig USD innan, men de måste då vara tryckta efter 2009. I Uganda är det bättre att betala med shilling, men vi betalade boende och resor med USD. Det kan vara så att de inte tar emot USD som är mindre än 50 eller 100 sedlar. Det finns uttagsautomater ATM som inte tar någon extra avgift vid uttag. Jag har ICA-banken sedan tidigare och de tar inte ut någon extrakostnad som vissa andra svenska banker kan göra. Om man inte har det kan det vara bra att ta ut mycket pengar åt gången.

Vi åt ute nästan varje dag på grund av att det inte var så dyrt och för att det var smidigt. Tips för att hålla kostnader nere är att ta med doggybag hem om du inte äter upp på restaurangen. Eller att laga mat själv hemma, finns många billiga marknader med exempelvis frukt. När vi var på Mulago Hospital åt vi lunch på Mama box, där serverades Ugandisk mat som var väldigt god och billig. Vegetariskt lunch ca 7 Kr. 

Vi använde även appen Jumia Food för att beställa hämtmat, vilket fungerade super bra. Vi använde också UBER appen mycket när vi tog oss runt, det kostade ca 6500 shilling (ca 15kr), såklart beroende på avstånd och trafik. Men det fungerade bra! När vi åkte till VFUn eller till ställen som vi visste namnet på exempelvis Wandegeya market som var nära där vi bodde åkte vi Matato (taxibussar) för 1000 shilling (ca 2,50kr).

De största kostnaderna var de reser vi gjorde utöver praktiken för att få uppleva landsbygden och safari. Vi reste till Queen Elizabeth National Park, Murchison Falls National Park och Jinja.

När jag räknat ihop alla mina kostnader blev det totalt ca 23.700 Kr men då är ej vaccin inräknat.

Jag kontaktade studenter som tidigare rest och jämförde deras upplevelser av boende. Sedan fick jag kontaktuppgifter via Facebook till hyresvärden för Camel House, Makarere flats. http://www.camelhousemakerere.comhttps://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g293841-d8694097-Reviews-Camel_House-Kampala_Central_Region.html

Jag och min resekamrat delade rum i en lägenhet med fyra andra. Gemensamt kök, vardagsrum, balkong, badrum och två toaletter. Gasspis och tvättmaskin. Vatten köptes varje söndag då det kom leverans mellan 10:00-15:00. Vår hyresvärd Francis hjälpte oss även att fixa resor och tipsade om evenemang i Kampala.

Under vår sista vecka av VFUn stötte vi på arbetsterapeutstudenter vid arbetsterapisektionen. Det hade varit kul om vi hade fått träffa dem innan för att byta erfarenheter. Ett tips är att önska att få träffa studenterna vid den första kontakten på plats. 

Vår första handledare på habiliteringcentret verkade inte veta att vi skulle komma men var glad att ha oss där. Vi fick mycket teoretisk kunskap om hur han arbetar med barnen men inte så mycket praktiskt som vi önskat. Det var mycket att vi fick sitta med barnen i deras klassrum, vilket inte kändes speciellt arbetsterapeutisk. När vi spenderade tid med barnen med cerebral pares var det mycket som kändes fysioterapeutiskt. Det som jag upplevde som mest givande var samtalen med föräldrar, jag hade önskat att vi fått göra mer sådant, vilket kan vara ett tips att fråga efter.

De sista två veckorna var vi på ryggmärgsavdelingen. Dock fanns det inte mycket för oss att göra där. Flera patienter kom från byar där de inte pratade engelska och då var det svårt för oss att förstå vad handledaren och patienten pratade om. Vi fick vara med vid utprovning och mätning av rullstol samt förflyttningar. Vår handledare var mycket bra men hade ingen aning om att vi skulle gå med honom. Han var också mycket upptagen och hade inte så mycket till oss att göra vilket var synd. Vi fick även en genomgång av Mulago Hospital och den nya delen av sjukhuset som är under uppbyggnad.

De flesta i Kampala talar engelska men även luganda, det näst största språket efter engelskan. När vi var på habiliteringscentret pratade personalen engelska samt de flesta av barnen. Men när vi var på ryggmärgsavdelningen upplevde jag att språket blev ett hinder för mig, då många patienter inte pratade engelska. Vissa patienter kom från andra byar och pratade heller inte luganda vilket var ett problem då inte ens vår handledare kunde kommunicera med dem. 

I Uganda används inte klockan lika flitigt som i Sverige. Om man bokar ett möte klockan 8:00 är det ingen som förväntar sig att man ska vara där på den utsatta tiden. Att dyka upp en timme senare är inte hela världen. Mycket beror också på att man aldrig kan förutspå trafiken, i rusningstrafik kan man sitta i timmar. Även vid mycket regn så finns inget annat än att vänta ut det. Så ibland blir man sen och ibland inte, ingen stress, sånt är livet, hakuna matats. 

Trafiken är kaos. Men bilarna och mopederna stannar om de ser en, man lär sig snabbt att anpassa sig till trafikens tempo på samma sätt som man anpassar sig till att den afrikanska klockan.

Kristendom och Islam är de största religionerna i Uganda vilket genomsyrar vardagen i Kampala. Exempelvis genom att Matato/taxibussarna har religiösa budskap eller att vi ber en bön innan vi ska träna Sukuma för att få ett bra träningspass. Det finns många kyrkor och moskeer, vilket kan vara kul och intressant att besöka. I Gaddafi mosken kan man få en guidad tur där man både får inblick i religionen och en bild över staden Kampala från moskenes torn. 

Klyftan mellan fattiga och rika i det Ugandiska samhället syns tydligt. Detta märks inte minst på Mulago Hospital där resurserna är små och personer ibland åkte hem utan hjälpmedel då det var något de fick bekosta själva. Detta gör en påmind om hur priviligerad man är hemma i Sverige. 

Att vara en Mzungu alltså en ljushyad person i Uganda väcker mycket uppmärksamhet. Personer skriker gärna efter en på gatan, eller hälsar, eller vill ta en bild för att visa familjen. 

Kultur finns i allt, maten, dansen, kläderna och attityderna. Uganda är minst sagt ett färgstarkt land! Ibland var kulturkrockarna frustrerande, vilket inte är konstigt när man kommer från en helt annorlunda kultur.

Vi umgicks mycket med personerna som vi delade lägenhet med, även med våra grannar som hyrde av samma hyresvärd. Det var studenter från olika länder, mestadels läkarstudenter men också sjuksköterskestudenter. Eftersom de också befann sig på Mulago Hospital åt vi även lunch ihop ibland. Det var också skönt att kunna diskutera våra upplevelser av VFUn. Vi åt ute på restaurang nästan varje kväll. Det finns massor av bra restauranger i Kampala, framförallt om man gillar indisk mat. Men det fanns även allt från Koreanskt till Italienskt, bara att googla. På fritiden hängde vi även endel på och kring Acacia Mall där fanns både shopping och restauranger. Vi shoppade också endel på Exposure Africa, en stor marknad med massor av fina saker.

På Kabira Cuntry Club gick vi på Sukuma en slags zumbalikande dans. Där gick jag även på gym och simmade. Spenderade även tid på helger med att luncha vid poolen och läsa bok. Tillgång till pool och gym ca 100kr. Sukuma ca 50kr.https://www.kabiracountryclub.com

Ett billigare poolalternativ var Sheraton. Pool ca 50kr. Även bra mat.http://www.sheratonkampala.com

Queen Elizabeth National Park, en lång resväg från Kampala men värt ett besök. Både safari med massor av djur som lejon, regnskog och berg. 

Murchison Falls National Park, fina vattenfall, båttur och safari. Såg massor av djur! Om man bara ska göra en safari rekomenderar jag denna. Var även på Rhino Sancturay och kollade på noshörningar.

Jinja, source of the Nile, alltså där Nilen har sin början från Victoriasjön. Där spenderade vi en natt i tält på Nile River Explorers Camp. Vi hyrde en båt med mat och bar tillsammans med vänner. Där hade en helg. Mycket värt ett besök då det inte ligger alltför långt bort från Kampala.

Innan resan hade jag pratat mycket med studenter som åkt tidigare och hade därför förberett mig på en del kulturkrockar. Även att det innebar mycket eget ansvar under VFUn då det kunde bestå utav mycket väntan och gå långsamt. På tidigare VFU i Sverige handlar det mycket om att vara effektiv, ofta under tidspress, vilket är annorlunda i Uganda. Där det kan vara mycket väntan. Efter ett tag kom jag in i “Africa time” vilket innebär att inte stressar runt. Allt tar sin tid, ingen stress. Det är någonting som jag tagit med mig hem till Sverige och någonting jag även kan ta med mig i mötet med framtida klienter.

Det var väldigt bra att åka med någon som man känner sig trygg med hemifrån. Att dela rum och umgås varje dag i fem veckor kan nog vara påfrestande om man inte känner varandra bra sedan innan. Viktigt att ha någon att reflektera upplevelser med då det ibland uppkom frustrerande kulturkrockar på VFUn. 

Att göra VFU i ett annat land gör att man får en större förståelse över hur samhället och befolkningens vardag fungerar. Det hade definitivt inte varit samma upplevelse om jag åkt till Uganda på semester. Jag hade inte vänta mig att göra så mycket aktiviteter på fritiden, gå ut och äta mat, ta ett glas vin och umgås med vänner. Mötet med de andra utbytesstudenterna var mycket givande, det bidrog till en starkare yrkesidentitet för mig samtidigt som våra olika yrkesroller blev tydliga. Jag rekommenderar att åka till Uganda då det inte bara är någonting som är givande för ens yrkesidentitet utan även på ett personligt plan. Det har breddat mitt perspektiv över hur en arbetsterapeut kan jobba. Det var även spännande att se kreativa lösningar med lite resurser. Något annat jag tar med mig var hur otroligt fantastiska barnen var med varandra. Deras samspel, tålamod och sätt att anpassa sig.

Ett obeskrivligt land som jag absolut vill besöka igen!