För min del var nog tiden innan avresan den mest traumatiska delen av mitt utbyte. Min ansökan hade på något sätt kommit bort i den franska byråkratin, så när alla andra ERASMUS-studenter fick sina placeringar bekräftade hörde ingen av sig till mig. Jag skickade minst tio mail och ringde fem-sex gånger till ansvariga i Paris; samtliga mail ignorerades och personerna som skulle ringa upp gjorde det aldrig. KIs utbyteshandläggare var dessutom tyvärr till föga hjälp. Det löste sig dock till slut med hjälp av en fransk släkting till mig som råkade ha kontakter på värduniversitetet, så en dryg vecka innan avresa fick jag min plats bekräftad.

Jag anlände på fredag kväll och började min placering i psykiatri vid Hôpital Bichat på måndagen. Jag såg till att vara på sjukhuset (La Maison Blanche, ett separat hus på sjukhusområdet där alla psykiatriavdelningar är lokaliserade) måndag morgon klockan åtta och satte mig och väntade utanför professorns arbetsrum. Han kom till arbetet klockan nio (ingenting i La Maison Blanche sker före kl nio). Mot förmodan var jag väntad och fick en kort introduktion, blev introducerad för all personal på klinikmötet och sedan tilldelad en avdelning och läkare jag skulle vara med.

Den ekonomiska situationen måste jag medge var mycket god. CSN-bidrag/-lån nära på fördubblas vid utbyten till Paris, dessutom tillkommer ERASMUS-stipendiet, lön från sjukhuset (200 euro/mån för femte-årsstudenter) och bostadsbidrag från franska staten (s k ”caf” 95 euro/mån), samtidigt som hyran och levnadskostnader, åtminstone för min del, var ungefär samma som hemma.

Upplägget för läkarstudenter i Frankrike är lite annorlunda än vad man som svensk student är van vid. På förmiddagarna går man till sin placering, och eftermiddagarna ägnar man åt självstudier eller föreläsningar (vilka är valfria, och inte särskilt populära).

Jag hade läst franska i fyra år i grundskolan och ett år i på gymnasiet. Terminen innan utbytet försökte jag återuppliva franskkunskaperna genom lite självstudier och en kvällskurs i läsförståelse på SU, vilket nog var till viss hjälp. Jag blev dock smått chockerad över hur svårt det var att förstå vardagsfranska, samt hur dålig jag var på att formulera begripliga meningar i en konversation. Den första månaden var därför ganska jobbig språkligt, inte minst i samtal med avdelningens pratsamma psykotiska patienter. Första steget till att börja prata var nog att ge upp ambitionen att lära sig tala grammatiskt korrekt franska och inte bry sig om att säga fel eller leta efter ord. Därefter gick det sakta men säkert bättre, och mot slutet av utbytet förstod jag det mesta och kunde i alla fall prata med patienter och föra vardagliga konversationer.

Samtliga journalanteckningar är handskrivna av franska läkare eller läkarstudenter. De är stundtals så slarviga att inte ens samma läkare kan dechiffrera vad hon själv tidigare skrivit, så folk har förståelse för att man som utbytesstudent ofta måste fråga om vad som står. Många förkortningar används också flitigt, dessa kan nog vara bra att kolla upp och lära sig tidigt.

Eftersom jag bodde i ett sorts kollektiv med andra utbytesstudenter fick jag i princip från första dagen en helt ny bekantskapskrets, och det kändes aldrig ensamt eller att jag inte hade vänner att hitta på saker med (vilket jag kan tänka mig kan vara fallet om man bor ensam i en lägenhet och inte redan känner folk i Paris). Därför kan jag verkligen rekommendera att bo i något av husen på Citén, där man garanterat skaffar sig vänner från hela världen och får praktisera sin franska. Vad gäller de franska läkarstudenterna var en del väldigt öppna och lätta att lära känna även utanför sjukhuset, medan andra inte var anmärkningsvärt intresserade av att umgås med en utbytesstudent som inte kunde språket så bra.

Jag kan inget annat än att starkt rekommendera Paris som utbytesort. Förutom alla nya vänskaper, språket och upplevelsen av en otrolig stad, var psykiatri- och neurologiplaceringarna unika tillfällen att få en insyn i det franska samhället som till och med de flesta fransmän saknar.