De officiella språken i Uganda är Engelska och Swahili.
Dock pratar fler det nationella språket luganda än antalet som pratar swahili.
De flesta pratar flytande engelska, framförallt i städerna. Undervisningen sker
på engelska och de flesta patienterna pratar engelska. Ibland hade vi patienter
som inte pratade engelska. Att kommunicera med dessa patienter gick oftast bra
med hjälp av en kurskamrat som kunde tolka. Jag upplevde det inte som ett
problem att det inte alltid gick att prata engelska. Mot slutet av min
utbytesperiod hade jag dessutom lärt mig lite luganda och kunde kommunicera lite
lätt med patienter på luganda. Det svåraste för mig i språkväg var i början och
det var att förstå engelskan med afrikansk accent. Efter några veckor var det
lättare och jag behövde inte be de upprepa vad de sagt riktigt lika många
gånger, hehe. Skolan erbjöd utbytesstudenterna en kortkurs (tre tillfällen á 2
h) i luganda. Läraren var väldigt duktig och kursen gav en god introduktion
till språket, genomgång av dess uppbyggnad, alfabet samt en del användbara
uttryck och ord.
Det är mycket som skiljer svensk kultur från Ugandisk.
Jag är i skrivande stund fortfarande påverkad och inne i intycken av den nya
kulturen, på ett positivt sätt, men jag har svårt att se med stora objektiva
ögon på kulturskillnader mellan Sverige och Uganda. Jag tänkte därför i denna
reseberättelse bara ge några få konkreta exempel på skillnader som man stöter
på i vardagen och i professionella sammanhang:
- När man hälsar på någon i Uganda stressar man inte fram
ett handslag utan man ska först med sitt kroppsspråk och ansiktsspråk uttrycka
vad man känner, och därpå följer ett långt handslag. Först efter handslaget
frågar man hur personen mår. Hälsningskulturen i Uganda skall inte forceras.
- Lärare och professionella personer skall tilltalas med
sin titel (ex. professor, doctor). I övrigt tilltalar man äldre personer med
sir, madame, lady, och boss (vanligt att kalla män för boss) och yngre personer
för miss eller mister .
- Att skynda sig i Uganda är inte vanligt. Folk reagerar
illa om du skyndar dig på ett jäktat sätt. Att ta sig igenom en tätare
folksamling med "armbågar" är inte att uppföra sig väl. Det tog ett
tag för mig att smälta in i tempot (och därmed komma ner i varv) men när jag
efter ett par veckor gjorde det upptäckte jag att om man tar det lugnt så går
saker oftast mycket snabbare.
- Att gå och äta eller dricka är ett "no-no".
Man kan ibland se folk gå och äta något litet snack (jordnötter eller en frukt)
men det är också sällsynt. Vid matbordet, framförallt när man äter med äldre så
ska man inte prata så mycket. Det är vanligare att man äter rätt snabbt under
tystnad och sen efteråt pratar och umgås. Alkohol är accepterat och många
dricker, men oftast inte som måltidsdryck. Att röka är förbjudet på offentlig
plats.
- I Kampala har klädkulturen blivit mer liberal de sista
åren men jag upplevde ändå att folk höjer på ögonbrynen när man har en kjol som
är något kortare än till knäna. Jag kände mig inte bekväm i alltför lättklädda
kläder nertill. Upptill är det vanligt med linne och urringning bland kvinnor. I
övrigt är det en viktig sak för många i Uganda att vara propert klädda, hela
och rena och med många fina accessoarer. Jag kände mig oftast nedklädd och jag rekommenderar
utresande som är lite fåfänga att faktiskt ta med finare kläder, accessoarer
och fina skor. Stöldrisken anser jag vara överdriven och att folk hemma i
Sverige uppmanat mig att inte ta med så mycket fint tyckte jag väl där var ett
märkligt råd och kanske mer bottnat i fördomar? Man kanske inte ska gå runt i
en Rolex-klocka av flera förklarliga skäl men jag önskade verkligen att jag
tagit med åtminstone några av mina smycken.
- Att vänta (på lärare, på maten på restauranger, på beställda
taxibilar att komma) är något man måste vänja sig vid och acceptera om man inte
ska bli frustrerad. Folk skyndar inte. Jag blev efter ett tag bekväm med den
kulturen men det kan vara bra att vara förberedd på det. Man hör ofta
"yanguwa". Det betyder skynda på luganda. När man märker att folk
blir uppmanade att skynda sig ser man inte mycket tillstymmelse till stress.
Det förklarar kanske användningsfrekvensen av uttrycket?
- I Uganda lever många ett aktivt religiöst liv och för
många troende är bönen och kyrkan viktiga. Om man är icke-troende kan det
uppfattas som dåligt och jag ville inte gärna skylta med att jag är
icke-troende. Folk är intresserade av vilken religion du tillhör och man blir
ofta välsignad av både okända och bekanta. I Uganda finns många kristna och
muslimer och dessa två religiösa grupper lever sida vid sida utan vad jag upplevde
med några starka motsättningar. På tandläkarhögskolan är det inte helt ovanligt
att patienten avbryter behandlingen för att gå iväg och be, religionen är ett
viktigt inslag i vardagen och det skiljer sig stort från vårt sekulariserade
Sverige.
- Jag upplevde att relationen mellan behandlare och
patient på kliniken var annorlunda på så sätt att tandläkarstudenten(tandläkaren)
har en hög, hierarkiskt och statusmässigt, position i relation till patienten.
Patienten blir inte lika välinformerad om behandlingen som den blir i Sverige.
Det är inte heller vanligt att patienter kommer och är inlästa på området, utan
de har en hög tilltro till den behandlandes kunskap. Dock behandlas patienten
med stor ödmjukhet och försiktighet: såsom smärtfritt och om patienten vill gå
och t.ex. spotta mitt i behandlingen så är det helt okej. Behandlarna blev
sällan irriterade av små avbrott som drog ut på behandlingstiden; återigen,
folk skyndar sig inte. Vidare är en stor kulturell skillnad mellan Sverige och
Uganda att anamnestagningen väger in många socioekonomiska och sociogeografiska
faktorer såsom, tribe-tillhörighet, yrke, religiositet och civiltillstånd.
Dessa utgör ett viktigt underlag för bedömning och terapiplanering, i alla fall
i teorin. För mig var det till en början svårt att förstå vilken nytta denna
information skulle ha men jag har förstått i efterhand att kultur och specifika
levnadsvanor är viktig information som folk identifierar sig med starkt.
- Att vara läkare eller tandläkare har hög status i
Uganda och även tandläkare tilltalas "doctor". Patienterna tilltalar
tandläkarstudenter med "doctor", eller på luganda "musawo",
och jag kände mig inte helt bekväm med detta. Jag uppfattade att många av
tandläkarstudenterna hade ett gott självförtroende (och kunskap!) när det
gällde sin medicinska kunskap. Detta underhåller hierarkin mellan patient och
behandlare, vilken jag inte kände mig hemma med.