Jag hade länge velat göra ett kliniskt utbyte utomlands och jag har alltid varit intresserad av att åka till Nya Zeeland, då jag hört från vänner att landskapet ska vara helt fantastisk. Mina motiv till att göra utbytet i Nya Zeeland var dels att jag ville förbättra min medicinska engelska, så att jag kan hålla bättre patientsamtal på engelska i Sverige. Jag ville också pröva på att vara läkarstudent i ett annat land och i ett nytt utbildningsystem. Mitt främsta motiv var dock att jag ville göra något som är utvecklande både på ett akademiskt och personligt plan, något som är utanför min ”comforte zone”. Jag hade tidigare gjort mitt examensarbete i USA, vilket var både spännande och otroligt lärorikt och mina förhoppningar var att det här kliniska utbytet skulle bli en lika värdefull erfarenhet. 

Otago University var det enda universitet i Nya Zeeland som fanns att välja på som utbytesuniversitet. Det är ett universitet som ligger i Dunedin på Sydön. Det finns flera sjukhus utanför Dunedin som är kopplade till Otago University och Southland Hospital i Invercargill, som jag blev placerad på, är ett av dessa sjukhus. 

Informationen om utbytet från KI och från Otago University var generellt tydlig. Mina kontaktpersoner under utbytet både på KI (Karin Forslund) och på Otago University har varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Det enda som jag tyckte var otydligt var om visum behövdes eller inte. Enligt gällande regler när jag åkte iväg så krävdes ett studentvisum som kostade kring 1800kr. Reglerna kring visum kan dock ändras så det är alltid värt att dubbelkolla med den nya zeeländska ambassaden. Visumet var enkelt att fixa genom att fylla i uppgifter på nätet och bifoga ett antal dokument, men man måste göra det i god tid för att hinna få visumet innan avresa. Ett tips är också att boka flygbiljetter i god tid (i alla fall två månader innan) då de kan vara dyra och snabbt gå upp i pris. Jag behövde skicka in intyg på att jag hade antikroppar mot Vattkoppor, Röda hund, Mässling, Påssjuka och Hepatit B, samt göra ett interferon gamma test för tuberkulos. Strax innan avresa behövde jag också göra ett MRSA test och skicka in resultatet till universitetet för att jag skulle kunna börja min placering direkt när jag kom ner. Ett nytt MRSA test görs även vid ankomst till sjukhuset.

Det är en ganska stor tidsskillnad mellan Sverige och Nya Zeeland (10-12h), så jag rekommenderar att man anländer ett par dagar innan placeringen startar så att man hinner bli av med jetlagen. Jag kom fram tre dagar innan kursstart, vilket jag tycker funkade väldigt bra. Jag hann bli av med jetlagen, samt bekanta mig med staden och fixa praktiska saker. Det erbjöds ingen formell introduktionskurs när jag kom ner, men den första dagen träffade jag en studentansvarig administratör som visade mig runt på sjukhuset, gav mig alla nödvändiga inloggningsuppgifter och introducerade mig för alla på avdelningen som jag skulle vara på. Jag tycker det fungerade smidigt. Man fick även hel del information på papper när man anlände till studentboendet. Det fanns ingen fadderorganisation på sjukhuset.

Det var generellt något billigare i Nya Zeeland jämfört med Sverige och ifall man blir placerad i Invercargill så kan man bo på sjukhusets studentboende vilket var ganska billigt. Jag betalade cirka 3500kr för boendet under mina 8 veckor. Det fanns inga obligatoriska avgifter i samband med utbytet. Dock kostar eventuella vaccinationer, MRSA test och intyg en del. Man kan hålla kostnaderna nere genom att försöka äta ute lite mindre. Jag måste säga att jag var ganska dålig på det, men det finns absolut goda möjligheter att laga mat i köket på studentboendet och man kan värma medtagen mat på sjukhuset. Det andra tipset för att hålla nere kostnaderna är som jag nämnde tidigare att boka flygbiljetterna i god tid.

Om man blir placerad på Southland hospital i Invercargill så kan man bo på deras studentboende som kallas för ”doctors residency”. När jag fick reda på min placering för utbytet så fick jag samtidigt kontaktuppgifter till den person som ansvarar för studentboendet. Jag mejlade bara den personen och angav vilka datum som jag behövde boende och så bokade de ett rum åt mig. Jag betalde för boende först när jag kom ditt. Studentboendet ligger på sjukhusområdet, så det är otroligt smidigt att ta sig till sjukhuset (tar ungefär 30 sekunder). Det är ett trevåningshus där läkarstudenter plus enstaka doktorer bor (när de går jour). Det är läkarstudenter som går fjärde, femte och sjätte året som bor där. På varje våning finns det ett kök och ett sällskapsrum. Varje våningsplan delar på ett antal toaletter och duschar. Rummen är ganska små och jag tyckte att de kändes rätt klaustrofobiska initialt, men jag vande mig rätt fort. Man får både sängkläder och handduk, vilka man kan byta när som helst. Det finns tillgång till tvättmaskin och torktumlare. Det kan bli ganska kallt om man är där under vinter/höst och husen i Nya Zeeland är generellt dåligt isolerade, så det kan vara bra att ta med sig en del varma kläder att sova i. Jag sov i dubbla sockor och tjocktröja varje natt. Även om rummen inte är fantastiska och köken kan vara ganska smutsiga, så rekommenderar jag ändå att man bor på studentboendet. Det hjälper en att träffa och lära känna andra läkarstudenter och det är smidigt att bo på sjukhusområdet. Jag trivdes väldigt bra.

Läkarstudenterna i Nya Zeeland läser ett sex årigt läkarprogram och tillskillnad från KI så läser de det första året tillsammans med andra sjukvårdsprofessioner. De betyg som då får under det första året kommer de sedan att använda för att söka till läkarprogrammet. När de kommer in på läkarprogrammet så tillgodoräknas det första året som en del av programmet. Jämfört med läkarprogrammet på KI börjar studenterna med kliniska placeringar ganska sent i utbildningen. De har sin första kliniska placering under det fjärde året. Under det sista året så kallas läkarstudenterna för trainee interns (TI) och de betraktas mer som en del av läkarteamet. De får betalt under den här perioden (motsvarande vår AT-lön) och de förväntas hjälpa till AT-läkarna som kallas för house officers. De verkar generellt ha mindre klinisk utbildning jämfört med i Sverige. Dock måste jag säga att deras sista år som trainee interns verkar vara ett effektivt sätt att få studenterna att snabbt lära sig kliniska färdigheter och ge de en bra förberedelse inför AT. De kliniska placeringarna är generellt längre på Otago University. Placeringarna är oftast runt 4 veckor, jämfört med placeringarna på KI som oftast bara är någon vecka. De har däremot mindre teoretiska inslag efter det tredje året jämfört med vad vi har. De har dock oftast något enstaka seminarium varje vecka. Sluttentamen skriver de i slutet av det femte året, medan vi gör det i slutet av hela programmet. 

Hygienrutinerna på sjukhuset kan vara lite av en chock. Läkarna bär sina privata kläder på avdelningen och mottagningen, handhygienen är generellt dålig och de flesta använder inte förkläden när man bör göra det. Jag valde att byta om till scrubs varje morgon när jag kom till sjukhuset bara för att jag tyckte det kändes otroligt ohygieniskt att ha mina privata kläder på sjukhuset och sedan ta med de hem efteråt. Ingen verkade tycka att det var något konstigt, även om alla andra hade sina privata kläder. En annan skillnad mellan sjukhusen i Nya Zeeland och Sverige är att majoriteten av patientjournalerna är handskrivna. Jag tyckte att det var rätt knepigt att läsa läkarnas handstil och de använder otaliga förkortningar för medicinska termer som dessutom är på engelska. Man kommer dock in i det ganska snabbt. Läkarstudenterna är involverade i det kliniska arbetet på ungefär samma nivå som vi i Sverige är. Jag kan dock uppleva att det var något mer hierarkiskt mellan läkarstudenter, AT-läkare, ST-läkare och överläkare än vad det är i Sverige och de flesta läkarna vet nog inte riktigt vad ett patientcentrerat arbetssätt är, men jag tycker ändå att det alltid fanns ett respektfullt patientbemötande och läkarna pratade sällan över huvudet på patienterna. De flesta läkarna var intresserade av att undervisa och uppskattade om man ställde frågor och var allmänt intresserad.

Initialt tyckte jag att den Nya Zeeländska engelskan var lite knepig att förstå. Främst på grund av uttalet. De artikulerar inte så väl och har en tendens att dra ihop ord, men man vänjer sig ganska snabbt och det var inga större problem att följa med i undervisningen eller att förstå patienterna. Mitt intryck av den Nya Zeeländska kulturen är att människorna är trevliga, öppna och välkomnande på ett helt annat sätt än vad vi är i Sverige. Vi är lite mer reserverade i Sverige. Jag upplevde också att det var en mer avslappnad stämning bland läkarna och man skämtade mycket. Det fanns mer en kultur av att man ska ha roligt på arbetet jämfört mer hur jag upplever att det är i Sverige. Dock är det mer hierarkiskt mellan läkarna och läkarstudenterna och man ska t.ex. alltid tilltala en överläkare med dess efternamn om inte den själv ber en att tilltala hen med dess förnamn.

Det fanns inga sociala aktiviteter som anordnades specifikt för utbytesstudenter. Under mitt utbyte på Nya Zeeland var det endast jag och en annan utbytesstudent på sjukhuset samtidigt. Det är nämligen ett ganska litet sjukhus. Om man blir placerad på sjukhuset i Dunedin kan jag tänka mig att det finns betydligt fler utbytesstudenter och kanske även organiserade sociala aktiviteter för utbytesstudenter. Jag upplevde dock inte att detta var något problem. De Nya zeeländska läkarna och läkarstudenterna var generellt trevliga och lätta att lära känna och det underlättar också en hel del att man bor tillsammans med läkarstudenterna. Invercargill i sig är inte en så rolig stad, men Nya Zeeland som land är superhäftigt om man gillar att vara ute i naturen och Invercargill ligger nära till de flesta spännande ställena som man vill besöka på sydön i Nya Zeeland. Man bör dock hyra en bil om man ska kunna ta sig någonstans för kollektivtrafiken i Nya Zeeland är urusel. Det går ungefär en bus varje dag. Och om man inte har körkort, vilket jag saknade, så får man helt enkelt lära känna några trevliga Nya zeeländare som är villiga att ta med en på äventyr. 

Aktiviteter som man kan göra på Sydön är exempelvis vandring, utomhusklättring och att klättra i grottor (caving) om man är intresserad av att göra sådant. Några ställen som jag verkligen rekommenderar att man besöker är the Fjordlands som är ett stort naturreservat inte allt för långt från Invercargill där man kan göra fantastiska vandringar. Områden kring Queenstown och Wanaka är också superfina. I Wanaka finns det bra platser att göra utomhusklättring. The Catlins är också superfint och ligger ganska nära Invercargill. Om man har tid är det också otroligt vackert att köra längs med hela västkusten upp till S:t josephs glacier, Fox glacier och Mount Cook. Om du bestämmer dig för att gå på en vandring är det dock viktigt att du dels inte går själv att du har med någon som har någon form av erfarenhet av att vandra i Nya Zeeland och att ni har all säkerhetsutrustning som behövs. Något som jag generellt upplevde i Nya Zeeland är man underdriver svårighetsgraden på allt, så en moderat vandring kan oftast tolkas som en avancerad osv. Det är också värt att åka en helg till Dunedin. Man kan besöka fina områden där som Tunnel beach och the Peninsula. Det finns möjlighet att se pingviner, sjölejon, sälar och albatroser, samt ta del av studentlivet i staden. Nära Invercargill finns det också en ö som heter Stewart Island. Jag hann aldrig besöka den ön men enligt de jag lärde känna i Nya Zeeland så ska det vara väldigt fint där och det finns möjlighet att se vilda Kiwifåglar på ön. 

I Invercargill fanns det ett bra gym och klättercenter som heter YMCA recreation center. De hade förmånliga priser för studenter och man kunde klättra där två dagar i veckan. Även om man inte klättrat förut är man välkommen att komma ditt. Det fanns alltid en instruktör på plats som gärna visade hur man säkrar och lärde ut olika klättringstekniker. Jag tyckte det var superkul. Jag har dock klättrat tidigare, men flera av de läkarstudenter som jag gick ditt med hade inte klättrat förut. Det finns en del trevliga restauranger i Invercargill och en fin park ”Queens park” som man kan promenera till. Det är även fint att promenera längs med vattnet. Sjukhuset ligger precis vid vattnet, så det är bara ett par minuters promenad ner till vattnet. Generellt sett är dock staden ganska tråkig, men det är som sagt en bra utgångspunkt för att göra roliga helgutflykter. Jag köpte en begagnad cykel när jag var där nere, vilket underlättade när man ville ta sig runt i staden. Det finns ett antal cykelbutiker, men den som jag fick bäst erbjudande från var en butik som hette ”cykel surgery”.

Jag tycker att det var en fantastik erfarenhet att göra ett utbyte i Nya Zeeland. Det var lärorikt och givande att få lära sig ett nytt utbildningsystem, att få öva på att hålla patientsamtal på engelska och att generellt kasta sig in i något helt nytt. Det var också kul att få lära känna så många nya läkarstudenter och läkare. Jag kände att jag växte som person av att göra ett utbyte och jag känner mig tryggare i mig själv efteråt och inför min kommande yrkesroll nu när jag tar examen. Jag blev också väldigt inspirerad till att göra liknande saker i framtiden t.ex. fanns det flertalet läkare på sjukhuset från andra länder som tillbringade ett par år i Nya Zeeland. Jag tror det är viktigt att få ta del av andra sjukvårdsystem och kulturer för att behålla en öppen och mindre fördomsfull attityd. Jag rekommenderar starkt andra studenter till att göra ett utbyte i Nya Zeeland.