Utbildningen för
läkarstudenter ser lite annorlunda ut i USA jämfört med Sverige. Där läser man
nämligen först 4 förberedande år på college (”Pre-med”) innan man börjar den 4 år långa läkarutbildningen (”Medschool”). Vad jag har förstått så är
de 2 första åren därefter relativt lika våra 2 första prekliniska år, men
därefter skiljer sig våra utbildningar åt. De amerikanska studenterna läser
nämligen i stort sett alla sina kliniska kurser under år 3 (internmedicin,
kirurgi, psykiatri, öron-näsa-hals, OB/gyn etc), medan år 4 vigs åt längre
block inom 2 specifika områden som studenterna väljer själva. De kliniska
placeringarna inom respektive specialitet är således kortare, men tempot är
högt och dagarna längre – vissa veckor innebär placeringar 6 dagar i rad och
man har heller inte sommarlov eller jullov som i Sverige. I slutet av år 3 och
år 4 kan man välja fördjupningskurser i form av kliniska elektiv där man
skuggar specialister inom ett specifikt område (dvs d kliniska elektiv som vi
som utbytesstudenter också kan ta del av).
Läkarutbildningen
följs därefter av ett år som ”intern”
i antingen kirurgi eller internmedicin (ish som vår AT-tjänst) och därefter 3-5
års ”residency” inom specifik
specialitet (ST-tjänst). I vissa fall kan man ytterligare subspecialisera sig
under 2-3 år som ”fellow”, innan man
slutligen betitlas som färdig specialist (”attending”).
Arbetsbördan är tyngre på såväl läkarstudenterna som de juniora läkarna (dvs de
som gör sin motsvarande AT- och ST-utbildning), med långa arbetspass och mycket
att göra. Vanligt är att avdelningens resident/fellow pre-rondar patienterna på
förmiddagen och läser på om dessa, innan hen noggrant presenterar och går
igenom patienterna för ansvarig specialist/överläkare. Därefter rondar man
patienterna gemensamt ytterligare en gång och kommer upp med en slutgiltig
handlingsplan - vilket skiljer sig från Sverige, där ST-läkarna jobbar mer
självständigt och utan att behöva ”dubbelronda” och göra allting två gånger
tillsammans med specialisten.
De mest påtagliga
skillnaderna för mig som svensk läkarstudent var dels hierarkin inom läkarkåren
(ex kan man kalla en fellow vid dennes förnamn, men ska alltid betitla en
attending som ”dr + efternamn”), men också hur många ”hundår” som de blivande
specialisterna måste arbeta sig igenom (som ovan nämnt). Ytterligare en stor
skillnad sker i mötet med patienten; där behandlande läkare måste ta i
beaktning huruvida patientens försäkring förväntas täcka sjukhuskostnader och
behandling – något som vi i stort sett slipper tänka på i Sverige.