USA:s utbildningssystem är annorlunda jämfört med det svenska. Läkarstudenterna läser pre-med i 4 år och sedan ansöker de till ett läkarprogram (”med school”) som är 4 år långt. De två första åren på läkarprogrammet är teoretiska, motsvarande våra prekliniska terminer och sedan börjar de ha kliniska placeringar. Efter examen ansöker de direkt till residency som är deras specialistutbildning. Första året som ST-läkare kallas man för ”intern” och ST-utbildningarna sträcker sig från 3 till 5 år. Efter residency kan de subspecialisera sig genom att tillägga ett eller två års ”fellowship”.
Läkarstudenterna har vissa obligatoriska placeringsblock men får välja många av sina placeringar, speciellt mot slutet av utbildningen. Deras placeringar är kombinerade med föreläsningar och de har tentor efter varje placering som examinerar innehållet. Det är höga krav på att de ska prestera under sina placeringar då de behöver rekommendationsbrev för ST-ansökan från sina handledare. Som läkarstudent kände jag att man var mer inkluderad i teamarbetet, vilket även innebar längre dagar och mer ansvar än vi hade under våra placeringar i Sverige.
Som internationell student får man rangordna de kurser man önskar läsa men de amerikanska studenterna har företräde, vilket innebär att vi får de kurser som är över. Jag fick därför mitt 8:e och 9:e val:
Vaskulär interventionell radiologi (4v)
Väldigt lugn och flexibel kurs. Jag började kl. 8.00 och slutade runt kl.15.00 varje dag. Inga helgpass. Det gick ut på att vara med på morgonronden där dagens fall presenterades. Sedan fick jag vara med på så många fall som möjligt. De flesta var 30-45 minuter långa och därför hann jag se många ingrepp varje dag. Det var elektiva ingrepp på inneliggande patienter samt patienter som skickats på remiss. Jag fick assistera i att sätta njurdränage, ta lever- och lungbiopsier, skapa AV-fistlar för dialys, öppna ockluderade fistlar, paracentes för ascites och sätta suprapubiskatetrar. En gång per vecka var det möte med läkarna på avdelningen för att diskutera en ny forskningsartikel inom området.
Det var en väldigt självständig placering. Jag kunde välja själv hur involverad jag ville vara. Jag kunde vara med på alla ingrepp som jag ville och fick god handledning. Ju längre tid jag hade varit på avdelningen, desto mer fick jag göra i operationssalarna. Jag lärde mig mycket om det tekniska med interventionell radiolgi och kunde utveckla mina praktiska kunskaper. Jag lärde mig även att tolka radiologiska bilder såsom slätröntgen-, pet-, CT- och MR-bilder.
Som läkarstudent förväntas man kunna anatomin och bakgrunden till ingreppen. Jag upplevde att läkarna var mycket mer interaktiva än hemma, ställde många frågor och förväntade sig att man kunde svara eller kolla upp det annars.
Jag skulle nog rekommendera denna kurs till de som har ett intresse inom radiologi, som föredrar ett lugnt tempo och som uppskattar praktiskt arbete.
Avancerad allmänkirurgi (4v)
Jag bad om att få vara på två olika avdelningar för att få se så mycket som möjligt. Jag fick allmän akutkirurgi i 2v och vaskulär kirurgi i 2v. Detta var de mest intensiva 4 veckorna i mitt liv. Akutkirurgin är känd för att vara en av de absolut tuffaste kirurgavdelningarna i USA. Dagarna började kl.4.30 och jag hade inga fasta sluttider, utan var kvar på sjukhuset till kl.19.00-20.00 varje dag. Jag hade även fyra helgpass.
En vanlig dag såg ut som sådant: Klockan 4.30 var läkarstudenterna, interns och residents på avdelningen för att läsa på om patienterna. Sedan gick vi runt till alla patienter och rondade. Vid kl. 6.00 morgonrondade vi igen med överläkaren. Vi rondade ca. 30-40 patienter per dag, vilket gjorde att ronderna ibland kunde ta hela dagen fram till 17.00-18.00. Som läkarstudent kunde jag lämna ronden och vara på operation när jag ville. Det var främst längre operationer (4-6 timmar), framförallt stora bukoperationer. På eftermiddagarna kunde jag välja om jag ville vara kvar på operation, gå till avdelningen och fortsätta ronda eller följa en läkare på mottagningen. Klockan 16.00 var det ”PM-rounds” som var obligatoriska, där vi stämde av planen för varje patient och gick runt till alla patienter igen.
På vaskulär kirurgi började jag kl. 6.00 och slutade runt kl.17.00. Ibland kunde operationerna dra över tiden och då slutade jag senare. På operation var det olika hur aktiv man fick vara beroende på vilken överläkare som hade fallet. De flesta var väldigt trevliga, välkomnande och inkluderande. Jag fick ”scrub in” på alla fall som jag ville, assistera, utföra egna amputationer med handledning och sy det mesta (när vi inte stapleade).