Vi gjorde våran VFU i Kampala under
5 veckor. Vi var på 3 olika praktikplatser. Första veckan var vi på Spinal Ward
vid Makerere Hospital, och de resterande veckorna var vi på två olika
rehabcenter för barn med olika typer av funktionsnedsättningar.
Vi hade väldigt bra kontakt med våra handledare, vi fick komma med förslag på
upplägg och tillsammans forma vår praktik. Jag upplevde att vi hade fin kontakt
med både patienter, personal och föräldrar. De var positiva till att vi var där för att lära oss
och stötta personalens arbete.
Jag kommer nämna några få exempel på hur en dag
kunde se ut:
Vår handledare kunde gå igenom olika
patientfall, det kunde vara att berätta om ett barn diagnostiserat med autism. Han förklarade barnets beteende och sjukdomshistoria. Därefter fick vi enskilt
sitta med barnet och göra olika meningsfulla aktiviteter (t. ex pärla, lägga
pussel, måla) för att studera beteende samt prova på olika metoder för att öka
barnets uppmärksamhet och koncentration.
Ett annat barn hade nedsatt funktion i ena armen. Då fick vi uppgiften att
hitta på meningsfulla aktiviteter för att träna upp armfunktionen. Vi utförde
olika aktiviteter tillsammans barnet, t. ex bära hink med vatten i, utmanade
honom att endast använda ena armen för att plocka upp leksaker och bollar
(ungefär som CI-terapi)
Under eftermiddagen gjorde vi ett
hembesök och studerade ett barn när han skulle lära sig räkna. Vi observerade
hans beteende när han skulle försöka koncentrera sig och lära sig siffrorna. Vi
provade olika upplägg och diskuterade tillsammans med handledaren vilka
anpassningar som behövde göras samt olika övningar som underlättar inlärningen
för barnet. Mamman skulle då utföra dessa
övningar 3 gånger i veckan, varpå handledaren skulle återkomma några veckor
senare för uppföljning.
Många barn hade olika typer av
diagnoser. Därför gick vi tillbaka till gamla PowerPoints från pediatrik-kursen
som vi läste under medicinska ämnen 2. Det kan vara bra att läsa på lite för
att fräscha upp minnet.
Det som skiljer sig med praktiken i
Sverige och Uganda är att det finns lite resurser till barnen (hjälpmedel,
individuell träning, anpassning av miljön) .
VFU:n var utmanade på ett sätt som
gjorde mig starkare i rollen som en arbetsterapeut och inte bara en
arbetsterapeut-student, vi fick tänka kreativt och hitta alternativa lösningar
till olika. Jag upplevde vi fick ta plats. Handledarna lade stor vikt på våra perspektiv, idéer och lösningar.
Kort
och gott; vi fick mycket ansvar och jag kände att växte mer i rollen som en arbetsterapeut
och kände mig mindre som en student. Detta
stärkte och inspirerade mig.