Vi kom till Uganda en dag innan vår första dag på praktiken. Vi landade i Entebbe, vilket ligget runt 1 timme ifrån Kampala. När vi landade gick vi igenom tullen och skulle växla pengar. Väl då insåg vi att mina pengar var helt borta. Jag har alltså någonstans längst vägen blivit av med mina pengar. Jag brister ut i gråt och Jasmine försöker på alla sätt hjälpa mig. Ringer hem och väcker familjen i Sverige och bestämmer att allt får lösas på måndag när allt är öppet igen.
Vi blev upphämtade av en man som skötte huset vi skulle hyra. Han körde oss till en matbutik så vi fick köpa lite och sedan körde han oss direkt till huset. Väl där gick han igenom allt och vi fick koll på läget. Han körde oss senare på dagen och köpte simkort till mobilerna.
Vi bokade boende via Airbnb. Vi bodde i ett hus med 2sovrum, 2badrum, kök och vardagsrum. Vi hade varmvatten och el så vi kände oss väldigt nöjda med valet av boende. Vårt boende låg dock 10-15minuter från sjukhuset där praktiken skulle vara men det var inget vi såg som ett problem fören senare under resan.
På måndagen skulle praktiken starta och den blev lite kaosig för oss. Personen vi haft kontakt med innan vi åkte vägrade svara när vi ringde och smsade. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen första dagen. Jag och Jasmine bestämmer oss för att åka till sjukhuset och leta reda på personen.
När vi kommer till sjukhuset så blev vi hänvisade till olika ställen men lyckades tillslut hamna hos internationella koordinatorn för läkarprogrammet. Hon hjälpte oss med att ringa vår kontakt och han svarade direkt men vägrade svara när vi ringde. Han hänvisade oss till arbetsterapin och precis då skulle läkarstudenterna ut på rundvandring och då kunde dom släppa av oss på vägen.
När vi väl kommer till en del av arbetsterapin så ät inte rektorn för programmet där. Så vi följer med de andra studenterna tillbaka och deras koordinator ringer honom igen. Han kommer då och möter oss efter någon timme. När vi väl hittat rätt skriver vi in oss i någon bok.
När allt var gjort så frågade han oss vad vi var intresserade av och vi berättade. Dock hade han inte planerat något för vad vi skulle göra. När han presenterade oss vår våra handledare visste dom inte vart dom skulle ta vägen. Dom hade ingen aning om att vi skulle komma eller att dom skulle vara handledare för oss.
Det slutade iallafall med att vi skulle vara på en avdelning för ryggmärgsskadade. Och här ifrån kanske man ska säga att den del i resterande kaos började.