Jag har varit på flera utbyten under min studietid, och ser att det är väldigt värdefullt. Inte primärt för den medicinska utbildningen, utan för de erfarenheter som är värdefulla på ett djupare plan. Mer än enbart teoretiskt kunnande. Både i det professionella livet, speciellt i möte med olika patienter, och i det privata livet. Jag var särskilt intresserad av att åka till Kina, eftersom det är en så viktig kultur i världen, och blir allt viktigare politiskt, och som dessutom har en egen medicinsk tradition som går långt tillbaka i tiden.

Information från KI är tydlig och ua, från universitetet i Shanghai något mindre tydlig. Däremot fick jag tidigt kontaktpersoner från Shanghai som jag kunde ställa alla frågor till. Det tog lite tid att få svar (de var på semester för kinesiskt nyår precis innan utbytet startade), men så länge man ligger på lite grann går det bra.

Vaccinationer för vistelse i storstad (Shanghai) i Kina var de vanliga som brukar rekommenderas vid alla utomlandsvistelser när jag åkte dit, så jag behövde inte komplettera något skydd. Detta rådgörs innan resan med vaccinationscentral, helst i god tid innan avfärd.

Gällande intyg så gällde standardformulär som tillhandahölls av KI:s handläggare för utbytesstudier. I tillägg till detta behövde jag ansöka om visum för studier. Detta görs på ett visumkontor i Stockholm. Jag sökte visum för tidigt, det är viktigt att se till att visumansökan har god timing så att man får det i tid – men så att det inte hinner gå ut innan man kommer hem. Det hela gick ändå smidigt med tanke på hur byråkratiskt Kina kan vara i övrigt.

För mitt utbyte var det inte nödvändigt att vara på plats mer än en dag innan placeringen startade, och det var också då jag kom till Shanghai. Det var ingen introduktion, och överlag skedde allt med relativt knapp framförhållning och med lite information. Jag var inte i kontakt med någon fadderorganisation under utbytet, och min uppfattning är att det inte fanns någon. Trots ovan brister fungerade ankomsten smidigt. Jag fick en tid och en plats att möta upp handläggaren för internationella studenter via mail, och sen började min placering.

Den dyraste kostnaden utöver flygbiljetter var den för visum, som vid mitt utbyte låg på ca 1600 SEK. Det förekom inga obligatoriska avgifter i samband med utbytet, utan alla utgifter var mina personliga utgifter. Jag hade som tidigare nämnt inte heller några vaccinationskostnader.

Universitetet i Shanghai betalade boende under en av två månader, och jag betalade själv för boende på hostel den resterande tiden (ca 6000 SEK för en månad). Övriga utgifter i Shanghai är lätt att hålla nere, givet att mat går att hitta mycket prisvärt i storkök, hak och restauranger. En bra streetfoodmåltid kostade ofta under 10 SEK.

Att resa runt i Kina, även med höghastighetståg, är också mycket billigt. Som exempel kostade en resa med höghastighetståget mellan Shanghai och Beijing (>120 mil!) endast 500 SEK.

Värduniversitetet erbjuder att ordna boende, och att betala för det, under en månad. Man får själv välja vilken månad det ska gälla, och jag valde min andra månad. Meningen var då att man skulle bo på deras campus i korridor. Detta var fullt när jag skulle komma, så de bokade in mig på hotellet Motel 168 – ett hotell av god kvalitet som ligger nära campusområdet och sjukhuset Ruijin Hospital. Jag behövde påminna handläggaren, och maila och fråga om boende, men så fort jag gjorde det så löste det boendet snabbt.

Under min första månad så ordnade jag själv boende, och valde då att bo på ett hostel i enkelrum i Blue Mountain Hostel Shanghai (6000 SEK för en månad). Det var ett väldigt mysigt, centralt hostel nära till båda sjukhusen. Även om jag kan rekommendera det boendet så ska jag också medge att det är något slitsamt att bo på ett hostel under en så lång period. En annan utbytesstudent hyrde en Airbnb lägenhet för ungefär samma kostnad.

Jag har inte varit inne i det kinesiska utbildningssystemet, i ärlighetens namn. Jag har mer varit som en ”medicinsk turist” som har slussats runt mellan olika avdelningar och handledare, även om jag deltog i ett par föreläsningar. Det mesta teorin var helst enkelt inte tillgänglig för mig, eftersom jag inte kan kinesiska. Jag placerades inte i någon klass, och fick ingen fadder eller liknande. Jag var mer eller mindre en ”one-man-class”, och de samma gällde för alla utbytesstudenter.

Jag blev vän med både kinesiska studenter och utbytesstudenter, men vi var inte i samma klass. Utbildningssystemet, som jag förstod det, är mycket komplicerat. I Shanghai finns olika medicinskolor som är olika långa, med varierande längd, från 6 till 11 år (!). Man erhåller olika titlar och utbildning, och det är inte helt lätt för en utomstående att förstå. 

Det finns ett stort fokus på forskning, och om jag förstod det rätt måste varje student publicera någonting (som enligt vissa studenter resulterande i ”skräpforskning”). Under utbildningen har man långa kliniska placeringar där man inte bara förväntas lära sig, utan också göra en hel del arbete. På ett par av mina placeringar var läkarstudenterna ansvariga för att ta vitalparametrar på patienterna, exempelvis.

Detta skiljer sig mycket från Sverige, där utbildningen är standardiserad, enhetlig och förutsägbar. I Sverige kan man inte heller bli placerad på ett program man inte har sökt till. I Kina kan man bli placerad på t ex sjuksköterskeprogrammet, om man inte kommer in på något av det man sökt och har lagom många poäng i de nationella proven för sjuksköterskeprogrammet.

I Kina har man stor respekt för lärare, och äldre personer överlag. Samtidigt kunde studenterna skämta ganska mycket om sina lärare, precis som vi gör, när de inte hör. 

Som utlänning hamnar man även utanför klassen, och lärarna tar mer enskilt hand om en. Det gör att relationen blir mer vänskaplig och mindre professionell. 

Vad gäller patientkontakt är den förvånansvärt informell. Ingen handskakning, man tar inte av sig ytterkläderna och knappt någon presentation, vilket skiljer sig från Sveriges läkarbesök, som ju är nästan ritualiserade. Kontakten mellan patient och läkare är snabb och effektiv – och med ganska mycket humor. Kanske mer än vad som skulle anses lämpligt hemma. Inget är så allvarligt som vi är vana vid hemma – inte ens dödsfall. En läkare träffar också betydligt fler patienter per dag än hemma i Sverige, kanske uppåt 30 stycken inom öppenvården.

Sammanfattningsvis: Om du alltid är beredd att le, tacka, ge en present och eventuellt be om ursäkt, kommer alla sociala interaktioner att gå bra. Det gäller även alla de situationer som du inte riktigt förstår.

Ingen språkkurs erbjöds. Generellt pratade patienterna inte engelska, men några få undantag. Ungefär hälften av läkarna pratade engelska, och alla mina handledare hade en hygglig engelskanivå. Jag hade stor glädje av att umgås med kinesiska läkarstudenter, som hade en god engelskanivå. Studenterna förklarade både de medicinska, och också det sociala, kring de enskilda patienterna. Det var ofta mer intressant att diskutera de sociala och kulturella aspekterna kring patienterna, än de medicinska.

Alla handledare, kollegor och läkarstudenter var otroligt välkomnande, vänliga och hjälpsamma. De ansträngde sig för att se till att jag och de andra utbytesstudenterna skulle få en så bra upplevelse som möjligt.

Kina är ett hierarkiskt land. När avdelningschefen kom till avdelningegn, fick allt annat avdelningsarbete avstanna. Läkarstudenterna var rädda för att möta hans blick, med risk för att få en fråga de inte skulle kunna svara på. Skam, och rädsla för skam och för att ”tappa ansiktet”, är en mycket större drivkraft än vad jag själv är van vid.

För många kineser tycks livet präglas av att se till så att man själv, och ens familj, klarar sig i ett hårt samhällsklimat. Det är viktigt att ha pengar, sociala relationer och kontaktnät. Min uppfattning är att det inte är för att folk är karriärister – utan det handlar mer om överlevnad. För en utomstående svensk, som är mer färgad av självförverkligande och individualistiska ideal, så är de här dimensionerna av livet mycket främmande.

Som en vit, utomstående person så påverkas man inte av detta, utan det återberättas av kollegor och vänner. I övrigt kan sägas att mina sociala interaktioner generellt präglades av en stor nyfikenhet, hjälpsamhet och vänlighet – men med artig distans.