Utbildningssystemet är väldigt likt i Sverige. Pediatrikkursen och Gynekologi/Obstetrikkursen innehåller samma moment som i Sverige, dvs även barnkirurgi, klinisk genitik och BUP.
Jag tyckte att det var lite mindre praktisk inriktning på kursen och lite mer teori. Detta beror mest på faktumet att praktiken inte var lika väl organiserad som i Sverige. Först och främst hade vi klinisk placering innan teorin vilket gjorde att vi gick omkring på sjukhusen och inte hade någon koll. Praktik bygger ju på att man ska ha en teori som man ska applicera men då vi inte hade någon teori blev vi studenter relativt passiva och förvirrade då allt var nytt för oss. Sedan när vi hade föreläsningar så började ju saker falla på plats och man önskade att man hade förstått saker tidigare. Dessutom har läkarna och barnmorskorna inte lika tydliga roller som handledare gentemot oss läkarstudenter. Attityden för lärande kändes inte som på ett universitetssjukhus tyvärr. Ibland trots att man hade en flitlista där det stod att man skulle göra något så fick man höra av barnmorskor "nej det får inte läkarstudenterna göra".
Föreläsningarna var generellt bra men även har var organisationen bristande. Ibland flera gånger i veckan kom det aldrig någon föreläsare på den utsatta föreläsningstiden och föreläsningen blev sedan inställd efter att den redan skulle ha börjat. Detta innebar att många tyckte att det var onödigt att ens förflytta sig till sjukhuset då man ändå riskerade att ha tagit sig dit i onödan vissa dagar.
Det verkar som att Universitetet i Bergen har problem med organisationen generellt och när jag pratat med norska studenter från andra terminer som upplever samma frustation så har de sagt de att det är unikt för Bergen och att de andra Universiteten i Norge fungerar mycket bättre organisatoriskt.
Tillgodoräknadet är inte helt påbörjat ännu då jag precis klarat OSCE och sit-in. Nästa steg blir att boka möte med kursansvariga för att gå igenom allt.