Att studera utomlands har alltid varit min dröm. Jag minns redan i första terminen, när jag var på kollot och fick höra om utbytesstudier för första gången. Redan då bestämde jag att det skulle jag vilja göra och ville så gärna söka till Australien. 

Anledningen till varför jag valde just Australien är för att jag har en internationell vision och skulle vilja jobba utomlands i framtiden. Genom att gå på utbytesstudier skulle jag förbättra mina kunskaper inom det engelskt medicinska språket och även få en inblick på vården i en annan kontinent. För mig kändes det som en stor investering både karriär- och personligmässigt. Jag valde Monash University för att de erbjöd en hel termins utbyte och jag ville få hela upplevelsen.

Ansökningsprocessen inför utbytet är lång och tuff. Det är mycket man ska ta hänsyn till; intyg, rekommendationsbrev, deadlines och så vidare. Dessutom ska man börja söka redan i termin tre samtidigt som man har ganska mycket i skolan, därför ska man vara väldig organiserad och börja att planera i god tid. 

Det jag tyckte var svårast med processen var att veta vilka kurser från det partneruniversitet kunde tillgodoräknas. Det finns många kurser på deras hemsida så att det blir svårt att veta vilka man kan välja ifrån. Ett tips är att läsa noga på deras beskrivning och innehåll. 

Partneruniversitetet rekommenderade att man skulle vara på plats minst en vecka innan kursstart. Däremot kan det vara individuellt beroende på när man får visumet eller om man redan har hittat boende eller inte. I mitt fall hade jag inte hunnit hitta boende innan jag åkte, därför tyckte jag att det skulle vara bättre att åka två veckor innan. 

Under första veckan av skolan är det insparken för utbytesstudenter, där får man träffa alla andra utbytesstudenter från alla andra program och det är mycket som händer på campus. Man får exempelvis en tour på campus och mycket tips om vad man kan göra i Melbourne och så vidare. 

Det finns en fadderorganisation som heter MOVE (Monash overseas and exchange club) som består av studenter som själva har varit på utbytesstudier och har efter det blivit faddrar för utbytesstudenter. De anordnar många evenemang för utbytesstudenter under hela terminen. Man kan bli medlem hos de och få rabatt på alla deras aktiviteter och även på visa caféer på campus.

När det gäller ekonomin är det viktigt att tänka på att Australien är ett dyrt land att bo i. Men man ska även tänka på att det finns kostnader innan man åker iväg, exempelvis studentvisumet och eventuella hälsoundersökningar. När jag sökte visum till Australien fick jag göra en hälsoundersökning som var ganska dyr vilket var ett krav för att min visumsansöka skulle godkännas. Hälsoundersökningen gör man på en klinik som är certifierad för att utföra läkarintyg för visumsökanden till Australien. Utöver denna hälsoundersökning fick jag göra ytterligare hälsoundersökningar inför praktiken som man skulle bekosta själv och som hälsoförsäkringen inte täckte.

När det gäller vaccinationskostnader är det ungefär samma priser som i Sverige men ett tips är att skaffa de som rekommenderas på vaccinationsguiden. Glöm inte att som KI student får man rabatt på vaccinationer på CityAkuten. 

Boendet i Melbourne är väldig dyrt och även om man väljer att bo utanför staden kan det vara dyrt med att hyra rum. Dessutom betalar man hyran veckovis vilket gör att det kan bli lite tight med pengar. Maten och transporten är också dyrt. Det är viktigt att skaffa en ’concession card’ så att man får rabatt på kollektivtrafiken. Allt information om detta får man under introduktionsveckan eller på PTVs hemsida.  

Som utbytesstudent i Australien har man möjlighet att jobba upp till 20 timmar per vecka och det är många studenter som jobbade under deras utbytestermin. Personligen valde jag att inte jobba under mitt utbyte då jag tyckte att plugget var mycket krävande. Ett annat tips är att börja spara pengar så fort man får besked från KI och även kolla upp andra stipendier än de som erbjuds av KI. 

Under hela terminen finns det många aktiviteter på campus där de erbjuder gratis mat, det finns också alltid någon slags av evenemang där man får goodiebags. Där kan man passa på att spara några hundralappar på mat. Bästa sättet att hålla koll på allt som händer på campus är genom Facebook. 

I början var det svårt att hitta boende. Jag hade inte sökt boende innan jag åkte eftersom jag tyckte att det var bättre att gå på visningar istället för att ordna det via internet. Andra utbytesstudenter hade redan fixat boende innan de åkte. Dock fick flera av dem inget hyreskontrakt eller fick flytta efter en kort period för att de inte kom överens med deras rumskamrat eller för att det inte var som de hade förväntat sig. Jag sökte mycket på Flatmates och Gumtree vilka är deras mest populära hemsidor för att hitta boende. 

I närheten av Clayton campus (där jag hade alla mina kurser) fanns det många studentvillor, dessutom kunde man också söka till boende på campus, men det är dyrare än att bo på sharehouse. Personligen tyckte jag inte om campusområdet. Det är långt att åka till stan och det finns inte så mycket att göra så jag letade efter nånting närmare stan. Jag hade tur och träffade en grupp av andra utbytesstudenter som också letade efter boende, då hittade vi ett hus nära Caulfield campus som var på ganska bra läge, nära till både stan och skolan. Ett tips för att snabbare hitta boende är att ’team up’ med andra och leta tillsammans, oftast är det lättare att hitta en studentvilla med flera rum än att hitta endast ett rum att hyra. 

Studierna i Australien är allmänt svårare än i Sverige. Där finns det inga omtentor eller kompletteringar, om man inte klarar tentorna första gången får man underkänd på hela kursen och man måste läsa om den. Till skillnad från KI läser man alla kurser samtidigt, vilket kan bli väldigt stressigt i början eftersom man har många obligatoriska tillfällen i en och samma vecka. I början handlade mycket om att lära sig själva universitetssystemet och det tog lite tid innan man blev van med hur allt fungerade.

Det som jag tyckte var bra var att alla deras föreläsningar var inspelade så att man kunde titta på dem hemifrån. Man kunde se på föreläsningar flera gånger och pausa eller spola tillbaka om man inte förstod något. På KI har vi också det alternativet på vissa kurser, dock är det inte alla föreläsare som lägger upp en inspelning på föreläsningen. På Monash hade man tillgång till alla föreläsningar på varje kurs. En annan skillnad är att deras VFU perioder är kortare än i Sverige, oftast är det tre veckor eller som längst fyra veckor, där man har praktik fem dagar per vecka. På Monash är man på KTC varje vecka och övar på de kliniska momenten med hjälp av simuleringar. Detta skiljer sig från KI då vi inte är på KTC så ofta utan man får öva mest under VFU perioden. 

En till skillnad var att när man hade praktik använde man inte sjukhuskläder utan man skulle använda sin KTC uniform. Detta bestod av en Monash t-shirt och det som de kallar för ’business’byxor samt vanliga skor. Man skulle alltså ha sina egna kläder under praktiken och det skulle man bekosta själv. 

Under praktiken hade man examinatorer som var med från början av praktiken och brukade gå runt på avdelningen och förhörde oss om läkemedel, procedurer, ESBAR rapporter och så vidare. Det svåraste att vänja sig vid var patientjournalerna som var på papper samt alla förkortningar som de använder när de dokumenterar. Allt skulle dokumenteras för hand och ibland kunde man inte förstå ordinationerna eller statusuppdateringarna. 

Därtill är också hemtentorna mycket svårare än vid KI, de flesta skulle vara minst 3000 ord och minst 9 artiklar. Ibland var lärarna lite hårda med deras kommentarer när de rättade uppsatser och även fast man hade fått godkänd, kände man som man inte hade gjort ett bra jobb. Det var definitivt mycket mer press än i Sverige men det var väldigt lärorikt och givande. Mina klasskamrater var otroligt duktiga och kunniga och jag fick lära mig så mycket från dem. 

Tack vare den stora engelska påverkan vi har i Sverige tyckte jag inte att det var särskilt svårt att följa med i undervisningen på engelska eller med patientkontakten under praktiken. Det jag tyckte var svårast av allt var när man skulle skriva uppsatserna, man ville gärna skriva på ett fint akademiskt språk men ibland var det svårt att få fram det. På Monash fanns det en språkkurs för studenter som hade svårigheter med engelskan som hette English Connect, där kunde man få hjälp med språket och fick man möjlighet att igenom sina uppsatser. 

Melbourne är väldig europeiskt och det kändes inte som en stor kulturkrock. En skillnad var att alla är väldig pratsamma och glada, folk pratar med varandra på tåget och är väldig sociala, det kändes lättare att skaffa nya vänner. Dessutom är Monash ett mångkulturellt universitet och man fick träffa människor från hela världen. 

Det var många aktiviteter som arrangerades för utbytesstudenter; utflykter, surfresor, barcrawls, filmkvällar osv. Det fanns även många klubbar som man kunde bli medlem hos, exempelvis teaterklubben, musikklubbar och idrottsklubbar. Alla klubbar hade någon terminsavgift men det var inte så dyrt. På så sätt var det mycket lätt att få kontakt med andra studenter. Melbourne är en väldig aktiv stad, det är alltid någonting som händer, många evenemang och festivaler. Det finns också många museer, caféer och stränder där man kan gå på. Jag skulle rekommendera att man satsar mycket på plugget under veckan så att man kan vara helt ledig under helgen och därmed njuta av staden till hundra procent. Mina favorit områden var Fitzroy, Chapel street och Southbank. 

Slutligen, att plugga utomlands är den bästa upplevelsen jag någonsin haft och det rekommenderar jag stark. Min utbytesstudieperiod har lärt mig mycket på både karriär och personlig nivå som jag kommer att ta med mig vart jag än går, och som jag definitivt kommer att tillämpa i min yrkesroll. Njut så mycket du kan och försök att gå på så många evenemang som möjligt. Engagera dig i skolan och försök att träffa så mycket folk som möjligt. Embrace the experience!