Reserapport - KI-student
Lärosäte: Sultan Quaboos University
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 18/19
Namn: Sandra Carlsson
E-postadress: sandra.carlsson@stud.ki.se

Innan avresa

 Jag ville åka till Oman då detta är ett land som jag inte tror att jag hade besökt privat. Jag har tidigare under utbildningen varit till Afrika och ville nu upplevs en annan kultur och då va Oman det bästa alternativet. Det var också det enda arabland som man kunde välja på bland KIs utbytesprogram.
Informationen var bra i tidigare reseberättelser och den internationella handläggaren i Oman var väldigt hjälpsam och svarade på alla frågor man kunde tänkas ha. Han ordnade också så att vi hade visum och boende när vi kom fram vilket var väldigt skönt att inte behöva ordna med själv. I övrigt var det inte så mycket som behövde förberedas innan resan, bara ett papper som ska skrivas på som intyg på barnvaccinationer och hepatit B.

Ankomst och registrering

 Veckan i Oman är söndag-torsdag och det är helg fredag-lördag. Vi hade vårat sista IST prov på fredag och sen flög vi på lördag morgon för att börja på SQU direkt på söndag morgon. Detta fungerade bra förutom att man var ganska trött hela första veckan. En eller ett par dagar hade varit att föredra för att bli lite hemmastadd och vila upp sig. Dock hade alternativet varit att börja en vecka senare vilket vi tyckte blev långt, men då kan man istället passa på att uppleva landet om man väljer att göra så.
Jag började på akuten och introduktionen där var väldigt uppstyrd med material att läsa på och individuella scheman. Detta var dock inte fallet på alla ställen.

Ekonomi

Priserna i Oman är liknande de i Sverige, förutom att mat är billigare att köpa både i affär och på restaurang (och bensin såklart). Vi tog oss ofta runt med taxi vilket är väldigt smidigt och billigare än hemma, man måste dock pruta innan avfärd. Andra hyrde bil vilket också fungerade bra. Väl på plats fick man matkuponger som gäller i sjukhusmatsalen så lunch (ibland även frukost eller middag beroende på om man gick jourtid) var gratis. Vi hittade relativt billiga flygbiljetter (ca 5500 tor) så konstanserna överlag är inte så farliga.

Boende

Boendet ordnades av universitetet genom den internationella koordinatorn. Någon månad innan vi kom så hade de byggt klart ett lägenhetskomplex som alla utbytesstudenter bor i. Huset är uppdelat i lägenheter där varje lägenhet delas av tre studenter, alla får varsitt sovrum. Ett av rummen har egen toalett/dusch medan de andra två delar på detta. Kök och tvättmaskin finns också i lägenheten vilket var skönt. Standarden var inget att klaga på då det var precis nybyggt dock gick elen sönder för några andra och en vattenpump gick sönder då det regnade en kväll. Hyran kostade 120-130 OMR (ca 3000kr) per månad.
Boendet ligger ca 2,5 km från campus/sjukhuset och en buss från universitetet kommer och hämtar upp en varje morgon. När man ska hem igen går det en buss på eftermiddagen och går man kväll så kan man be att någon ringer och bokar en buss hem. Jag promenerade dock hem de flesta dagarna.

Studier allmänt

Den omanska läkarutbildningen är 7 år och följs av 1 år internship. Utbildningen är mycket mer teoretiskt fokuserad än i Sverige och de gör väldigt lite praktiskt. Då de har placeringar går de i princip bredvid en läkare och observerar. Först under extensions (typ vik efter AT) börjar de ta egna patienter. Detta innebar en kulturkrock då vi svenska studenter är vana att ha patientsamtal och göra undersökningar själva. Överläkarna var dock mycket kompetenta och väldigt undervisningsinriktade, i princip alla hade gjort sin ST utomlands. Så sammanfattningsvis får vi mycket mer praktisk kunskap under vår svenska läkarutbildning medan omanierna slår oss med hästlängder när det kommer till att rabbla indikationer och diagnoskriterier.
En annan skillnad är att alla adresseras med titel och därefter förnamn (ex doctor Sandra) och titeln doctor har även alla studenter. Hygienreglerna är också lite annorlunda och ringar/armband/nagellack är helt okej och likaså långärmade läkarrockar. Vi fick egna scrubs viljan man åker både till och från sjukhuset i och tvättar själv.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI
Jag åkte under SVK perioden på T11 och var borta totalt 8 veckor (läste även sexualmedicin 3hp). Man fick välja placeringar själv (förutom män som inte får välja gyn/obs) och jag valde två placeringar på vardera 4 veckor.

Akuten/emergency department
Placeringen på akuten var väldigt uppstyrd och det fanns en studentansvarig läkare som vi träffade och hade som kontaktperson. Vi fick individuella schema och fick även vara med när de omanska studenterna hade workshops tre dagar (HLR, suturering och trauma). Workshopsen gav dock inte speciellt mycket då vi låg ganska många steg före de omanska 7e års studenterna när det kom till de praktiska övningarna.
Akuten är uppbyggd så att det finns både outpatients och inpatients. Både vuxna och barn. När man kommer till akuten som patient blir man triagerad och om du bedöms som ”frisk” eller lätt sjuk blir du hänvisad till en vårdcentral och får ej stanna på akuten. De som bedöms som att de inte kommer att behöva läggas in får stanna i väntrummet i entrén och därifrån görs alla undersökningar, provtagningar och röntgen. Är patienterna däremot så pass sjuka att de behöver övervakning eller inläggning så släpps de in på själva akutmottagningen och får en säng. Akuten sköts av akutläkare (antingen vanliga eller specialiserade på barn) och mycket av undersökningarna görs där med hjälp av ultraljud och portabel röntgen. Behöver en patient intuberas så sköter akutläkarna det, även HLR och så vidare och narkosläkare såg jag inte så många. De får också in några trauman per dag och då finns ett kirurgiskt traumateam som kommer till akuten.
Placeringarna på akuten var antingen morgon- eller eftermiddagspass. Inga helger. Mestadels går man bredvid en annan läkare som är antingen ST läkare eller specialist.

Kirurgen/surgery
Kirurgen på SQUH är uppdelad i fem olika team. Dagarna började med ett morgonmöte där fall från kvällen och natten presenterades. I regel var det ST- eller AT läkare som presenterade och de fick vara beredda på att svara på väldigt många och väldigt specifika frågor som de förväntades kunna. Istället för morgonmöte var det föreläsning en dag i veckan. På kärlkirurgen där jag gick hade man en operationsdag i veckan, en mottagningsdag och de resterande dagarna var man på avdelningen och rondade patienter pre/post operation eller träffade patienter som kom förbi. Det fanns två kirurgavdelningar, en för kvinnor och en för män och där samsades de olika kirurgiska patienterna oavsett vilken kirurgisk åkomma de hade. Istället var de kirurgerna som gick runt till de olika avdelningarna. I mitt team fanns det två överläkare, en ST läkare, en AT läkare och en sjuksköterska. Överläkarna hade jour varje natt, då de var de enda kärlkirurgerna, och kunde ibland ha opererat halva natten då man träffade dem på morgonen. Operation var ungefär som hemma, med mindre skillnader. Steriliteten var något sämre och det räckte att man tvättade sig bara med tvål. Hierarkin var mer tydlig och operationssköterskorna förväntades läsa på kirurgernas specifika önskemål, vilka fanns uppskrivna i en bok, inför varje operation. Andra skillnader var att man klädde på sig själv och att kirurgerna tvättade och prepade patienten, tillskillnad från hemma då operationssköterskorna ofta gör det. Överlag var jag nöjd med min tid på kirurgen. Jag fick assistera på operation några gånger vilket omanska läkarstudenter inte gör och fick bra kontakt med mitt team.

Språk och kultur

Jag pratar inte arabiska vilket gjorde det svårt att följa med under patientsamtalen. De översatte istället efteråt. Unga omanier pratar generellt sett bra engelska och med dem kan man ha patientsamtal på engelska, problemet är att de flesta patienter på akuten/sjukhuset är äldre. När det kommer till undervisning så är det omanska läkarprogrammet på engelska och även så ska all professionell kommunikation och journalföring vara på engelska. Dock pratar läkarna arabiska sinsemellan så fort samtalet inte är relaterat till patienter.
Genom några andra utbytesstudenter fick vi veta att det fanns en arabiskakurs en gång i veckan i början av vårt utbyte. Man fick då sitta en och en med en omanier och öva arabiska, ingen engelska tillåten. Det var verkligen intensivt men väldigt lärorikt!
Jag upplevde inga som helst problem med att vara europeisk kvinna i Oman. Inga konstiga kommentarer eller blickar och man kände sig säker hela tiden. Alla är otroligt vänliga och hjälpsamma, och då menar jag otroligt! Aldrig några problem och allt kan fixas bara man säger till. De omanska kvinnorna har abaya och hijab medan männen har thobe (?), vi hade långbyxor och t-shirt och det var inga problem.
Något som skiljer sig från Sverige är det faktum att ingen går någonstans, man åker bil. Det var helt ofattbart att vi fick för oss att gå hem från sjukhuset (2,5km) och jag fick flera frågor om huruvida ingen hade ordnat buss till oss. Att gå var inte ett allternativ. Inte heller att jag och en tjejkompis hyrde bil själva och åkte till öknen. Vem hade följt med oss? Vem hade ordnat resan? Vem hade kört så långt (2,5 timmar)? Att vi hade gjort detta själva var mycket märkligt.

Fritid och sociala aktivteter

 Vad vi förstod så fanns det inga i förväg planerade utflykter för oss utbytesstudenter utan detta ordnade vi själva. Vi åkte till olika sevärdheter, närliggande städer och till öknen. Öknen är ett måste och går att ordna bra mycket billigare än de färdiga paketresorna om man bara hyr en bil och kör till valfri stad nära öknen. Vägarna var i regel väldigt bra och trafiken inget problem förutom inne i Muskat.
Eftersom jag bara gjorde kliniska rotationer så träffade jag inte de omanska studenterna mer än under våra workshops. Dessutom bor de omanska studenterna på campus och de internationella studenterna lite utanför. Så något studentliv var det inte tal om. De omanska studenterna var dock väldigt trevliga och mycket hjälpsamma om man behövde tips på saker att göra.
Vi spenderad en del av vår fritid på ”staff club” som ligger på universitetsområdet. De flesta besökarna är utlänningar och där finns ett gym och en pool och var perfekt om man vill träna efter man varit på sjukhuset. Obs bara på att man ska ha baddräkt (ej bikini) vid poolen. Man köper ett månadskort för ca 120kr och då får man vara där hur mycket man vill.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis var detta en väldigt bra avslutning på läkarutbildningen! Jag har träffat många nya människor och alla har varit mycket hjälpsamma och tillmötesgående. Kan varmt rekommendera landet. Något att tänka på dock är att det mesta på sjukhuset i undervisningsväg handlar om att observera. Vissa saker kan man få göra själv (och jag antar att det är mycket lättare om man kan arabiska) men ofta är det mycket personal involverade i varje patient vilket gör att det kan bli svårt att försöka ta för sig. Jag har dock fått se mycket nytt och lärt mig mycket på så sätt!