Jag pratar inte arabiska vilket gjorde det svårt att följa med under patientsamtalen. De översatte istället efteråt. Unga omanier pratar generellt sett bra engelska och med dem kan man ha patientsamtal på engelska, problemet är att de flesta patienter på akuten/sjukhuset är äldre. När det kommer till undervisning så är det omanska läkarprogrammet på engelska och även så ska all professionell kommunikation och journalföring vara på engelska. Dock pratar läkarna arabiska sinsemellan så fort samtalet inte är relaterat till patienter.
Genom några andra utbytesstudenter fick vi veta att det fanns en arabiskakurs en gång i veckan i början av vårt utbyte. Man fick då sitta en och en med en omanier och öva arabiska, ingen engelska tillåten. Det var verkligen intensivt men väldigt lärorikt!
Jag upplevde inga som helst problem med att vara europeisk kvinna i Oman. Inga konstiga kommentarer eller blickar och man kände sig säker hela tiden. Alla är otroligt vänliga och hjälpsamma, och då menar jag otroligt! Aldrig några problem och allt kan fixas bara man säger till. De omanska kvinnorna har abaya och hijab medan männen har thobe (?), vi hade långbyxor och t-shirt och det var inga problem.
Något som skiljer sig från Sverige är det faktum att ingen går någonstans, man åker bil. Det var helt ofattbart att vi fick för oss att gå hem från sjukhuset (2,5km) och jag fick flera frågor om huruvida ingen hade ordnat buss till oss. Att gå var inte ett allternativ. Inte heller att jag och en tjejkompis hyrde bil själva och åkte till öknen. Vem hade följt med oss? Vem hade ordnat resan? Vem hade kört så långt (2,5 timmar)? Att vi hade gjort detta själva var mycket märkligt.