Under denna rubrik väljer jag att berätta om en vanlig dag på förlossningen och BB, och dess likheter och skillnader med Sverige. Som sagt så startade dagen med ett uppstartsmöte likt Sverige. Vi tog rapport från föregående pass och gick och hälsade på familjen/familjerna. På förlossningen var det väldigt mycket induktioner. Jag tror att utav de vaginala förlossningarna jag hade så var mer än hälften induktioner. Ibland var det inte heller jättetydligt varför en kvinna inducerades, ibland tyckte varken jag eller min handledare att anledningen var speciellt tydlig. Oftast jobbade vi dagpass och då innebar det ofta att man hade hand om induktioner som startades kvällen innan, vilket nästan alltid gjordes med ballongkateter. Var inte cervix redo för det så kunde de även lägga gel bakom cervix, de hade dock aldrig använt Cytotec oralt som metod. Skillnaden med dessa ballongkatetrar länderna emellan var att kvinnan i Australien kom till avdelningen på eftermiddagen/kvällen och fick ballongen, som sedan satt där tills den trilla ut utan att någon drog i den, dvs de sov oftast hela natten på BB med den i och sedan på morgonen kom de ner till förlossningen för att fortsätta induktionen med dropp. De blev väldigt förvånade när jag berättade att vi drar i våra ballongkatetrar. Så oftast började passet med att trappa upp ett oxytocindropp, de hade nivåerna att öka med 12 ml/h till skillnad från Sverige där vi ökar med 20 ml/h. De sa att de hade haft så förut men kommit fram till att detta var bättre vilket är intressant.
Något man sedan gjorde på alla var värkstatus, det blir man expert på efter att ha varit i Australien på utbyte. De litar inte på CTGts värkkurva utan de gör 10 minuters värkstatus en gång i halvtimmen (!). Så dagarna var mycket att man palperade värkstatus i 10 minuter, sen journalförde man och arrangerade saker med kvinnan, och sen värkstatus igen och så pågick det så. VU var mycket ovanligt, det gjordes ca var 6e timma! Jag fick totalt 10 st förlossningar under dessa tre veckor på förlossningen, vara 4 var snitt då de har en mycket högre snittprocent än Sverige. Utav de 6 vaginala förlossningarna var 2 stycken sugklockor, vilket också är vanligare. De använder även tång mycket mer än Sverige, jag missade dock att vara med på någon tångförlossning förutom då de tog ut ett av barnen under ett snitt med en tång. Dessa barn fick blåmärken efter tången över ansiktet. Och utav mina vaginala förlossningar var det bara en enda som inte använde epidural. Australiens epiduraler är mycket starkare än de vi har i Sverige, när jag berättade att kvinnorna i Sverige är uppe och går med sin blev folk mycket förvånade. I Australien blev de helt förlamade och alla förlöstes då med urinkateter i, vilket jag också tyckte var väldigt märkligt då det är en avvikelse att förlösa med urinkateter i Sverige pga bristningsrisk… I och med att epiduralerna var så starka så anpassades förlossningen på ett annat sätt, jag hade en kvinna som var retraherad och låg och pillade på sin mobil och vi väntade på att läkarna skulle komma tillbaka avdelningen från snitt pga de ville vara närvarande pga risk för stort barn, och vi väntade säkert i några timmar. Sedan kände hon (eller någon av de andra kvinnorna med epidural) inte att hon skulle krysta, så vi sa till henne med värkstatus när hon fick en värk och hon trycke på.
Likheter mellan länderna är att barnmorskan förlöser själv vid den normala förlossningen. Däremot fanns det inga undersköterskor, och läkarna hade en större roll vid varje kvinna trots att barnmorskan var den som höll i förlossningen. Det var även vanligt med privata förlossningar, då har den gravida gått hos samma läkare under graviditeten och denna läkare är den som förlöser. På BB delade mammorna rum två och två utan säng till partnern, det fanns några privata rum med två sängar och jag fick höra att många var just privata för att då kunde man få ett av de enskilda rummen så att ens partner fick stanna. Det var även vanligare med klipp under förlossningen vilket jag såg flera gånger. Ett fall som jag tycker är väldigt intressant var en kvinna som krystade och läkarna kom in bara för att kolla läget, och de tyckte det tog tid trots att alla mådde bra och det var progress, men läkarna sa att nu klipper vi, och precis då tryckte kvinnan ut barnet och fick ingen bristning alls! Diskuterade detta med min handledare som också tyckte att de lägger för många episiotomier i Australien. Efter förlossningen var vården lik den i Sverige, familjen fick landa och vi informerade om hud mot hud, för att eftersköta inom någon timma. Vid efterskötningen ingick det att som avslut klä på barnet och sedan linda in barnet i en filt på ett speciellt vis så att den blev som en liten puppa, precis som på film. Barnen verkade gilla det och jag har blivit expert på att också linda in, men jag kommer alltid förespråka hud mot hud som i Sverige! Jag fick höra att Sverige har en högre amningsprocent än Australien men jag träffade knappt någon som inte ville amma, och jag blev överraskad över hur duktiga de var på det! De var väldigt tidiga med stimulering, de gjorde så att barnmorskorna handurmjölkade själva ur kvinnan, inte bara visade utan barnmorskan kunde handurmjölka båda sidorna kanske tre gånger var under 20 minuter och det som kom sögs upp med en liten spruta eller skrapades av i en medicinmugg.
Angående BB så var det mer likt det svenska BB än förlossningsvården sinsemellan. Vi gick runt och hälsade på familjerna och tog kontroller, och mycket tid lades på amning. Skillnader här var deras pappersjournaler och BVC-journaler till barnen. Alla barn fick vid förlossningen K-vitamin som i Sverige, men de fick även första dosen hepatit B-vaccin. Denna dos var frivillig och förklarades som att den gav ett skydd de två första månaderna innan barnet fick den första utav de tre doser hepatit B-vaccin som ingår i deras vaccinationsprogram. Så det var alltså frivilligt att ge denna fjärde extra dos, vilket inte alla gjorde. Jag hade ett akut snitt och fyra (missade födseln av en) planerade snitt då jag fick en elektiv snittdag. Arbetet inför sectio påminner mycket om Sverige. Väl inne på operationssalen var barnmorskans uppgift att stå vid barnbordet som var inne på salen. Där hade hon en steril duk likt som i Sverige som hon höll i och operationssköterskan kom med barnet och gav den till barnmorskan, som tog emot med duken. Barnet hölls upp för föräldrarna av operationssjuksköterskan innan detta. Sedan fixade barnmorskan likt som i Sverige. En skillnad till var att familjen var tvungna att skriva på många olika pappersavtal. Pratade med personalen om detta och de hade haft problem med stämningar, precis som man hör talas om från t.ex. USA. Föräldrarna fick skriva på om barnet skulle på K-vitamin och hepatit-B, och inför sectio fick de också skriva på ett papper. Tror det var ännu mer papper de skrev på, t.ex. inför induktion.