Under mina placeringar träffade jag amerikanska läkarstudenter som också var utplacerade. Det var dock tydligt för både läkare och de andra studenterna att jag hade en mer "senior" roll än dessa eftersom jag i princip var klar med min utbildning. Jag fick större förtroende att assistera vid operationer och vid undersökningar.
Om jag jämför med det svenska systemet så upplever jag att läkarna på avdelningarna och klinikerna uppfattade mig som en viktig del av "the team." Jag fick vara med på samtliga läkarsamtal och undersökningar och i de få fall då patienten ifrågasatte närvaro av en student så förklarade överläkaren helt sonika att det inte gick att välja bort studenten. Av de amerikanska läkarstudenterna lärde jag mig senare att de patienter som vill undvika studenter helt enkelt söker till ett annat sjukhus.
På UoI fick läkarstudenten först undersöka en patient och rapportera sin bedömning och förslag på behandling till ST-läkaren som i sin tur undersökte och bedömde patienten. Sist i ledet rapporterade sedan ST-läkaren till överläkaren som även denna undersökte patienten en sista gång. I slutända blev det alltså ofta så att patienten blev undersökt 3 gånger av 3 grader av läkare. Detta kändes mycket underligt, särskilt i början. En fördel var att jag fick undersöka och träffa många patienter själv och sedan se hur 2 mer erfarna läkare gjorde och la upp samtalet. Jag fick alltid feedback och kommenterar på mitt samtal, undersökning och journalanteckning.
Det svåraste att lära sig var hur man skulle rapportera sina patienter. Det ställdes också ganska höga krav på att man memorerat patientens hela sjukhistoria, även om det fanns en del tolerans för att jag var svensk och kanske var van vid något annat.
Det viktigaste för läkarna i USA var att studenten var intresserad av ämnet och ville vara med och lära sig. Detta är något som jag känner igen från svenska placeringar.