Ansökningstiden till SJTUSM var i förhållandevis lång och jag gjorde min ansökan under sommaren en termin innan jag åkte. Själva ansökan var lätt, det krävde inga intyg på ex. vaccinationer utan man fyllde i vilka kliniska rotationer man ville göra utifrån ett stort val av alternativ och om man ville ha hjälp med att hitta boende. Det tog ganska lång tid innan man fick något typ av svar eller konfirmation på att papperna hade kommit fram men efter ca 1,5-2 mån fick jag mitt antagningsbesked inscannat på mailen. Dock fick jag inte reda på min kliniska rotationer förens ca 2-3 v innan jag anlände till Shanghai, men fick då precis det som jag hade önskat och så även min kursare som också skulle dit.

All information jag fick om SJTUSM, mitt boende och sjukhusen fick jag via min kontaktperson på universitetet, dock kan det vara bra att veta att ingen information alls skickas ut så man behöver efterfråga all information så som tid för start första dagen, var sjukhuset ligger, vem man ska träffa där etc.

Jag ansökte om ett X2-visum (studentvisum, 180 dagar, 1 entry) så som det stod i mitt antagningsbrev att jag rekommenderades att göra. Visumprocessen kan ta ganska långt tid om man har otur och därför är mitt tips att påbörja ansökan i god tid men inte för långt i förväg så att det slutar gälla (man har 90 dagar på sig att resa in från att man får sitt visum).

Tips inför avresa:

- Ta reda på vilka appar och vilka sidor på internet som man har tillgång till i Kina innan avresa ex. kan man ej använda något associerat till google så som gmail, youtube, google drive, Facebook, Instagram, google maps etc.

- Ladda ner appar som gör ditt liv lättare i Shanghai så som WeChat, Baidu-sökmotor, en översättningsapp som inte är google translate, en kartapp (jag använde maps.me som fungerade utmärkt hela tiden), Pleco, Didi, Smart Shanghai och Shanghai metro

Infon i tunnelbanan och alla gatunamn står ofta på pinyin, med tecken och ibland engelska så att ta sig runt är inte svårt men nästintill ingen kan/vill prata engelska vilket kan vara bra att veta. Ingen från universitet mötte upp mig eller min kursare när vi anlände utan min första dag åkte jag till mitt sjukhus och leta mig fram till dit jag skulle precis som man skulle göra på en placering på sjukhus i Sverige.

För att finansiera mitt utbyte hade jag merkostnadslån från CSN, jag beviljades även ett stipendium från Anna Whitlocks Minnesfond samt sparade pengar.

Jag reste i princip alla resor med tunnelbana där den dyraste resan jag tror det går att komma upp i är ca 18 SEK men vanligtvis kostade mig en resa ca 4 RMB, dvs ca 6 SEK. Även taxi är billigt, men jag skulle säga att tunnelbana är billigast.

Maten i Shanghai kan bli väldigt billig om man vill och tycker om streetfood. Frukost på gatan kostar ca 2-8 RMB, ca 3-16 SEK, lunchen i kantinen på sjukhuset 12-40 RMB, dvs 18-60 SEK, och en streetfoodmiddag går att få för 10-50 RBM. Jag och min kursare som också var där på utbyte åt middag tillsammans i princip varje dag och ett tips för att få ner kostnaden är därför att beställa in X antal rätter som ni delar på för mer smak för pengarna.

Under hela mitt utbytet hade jag ingen möjlighet att laga mat och åt därför alla mål ute.

Mitt flyg till Shanghai kostade ca 3500 SEK och sedan efter utbytet flög jag vidare till Sydkorea för semester innan examen och flög hem därifrån för ca 4500 SEK.

Mitt visum kostade ca 1500 SEK och min vaccinationskostnade ca 1300 SEK. Jag valde att vaccinera mig mot menigokocker genom att jag skulle vara på infektion och tog även influensa och dukoral, förutom det jag hade sedan innan ex. HAV och HBV. 

Då jag inte kunde hyra ut min bostad i Sverige under mitt utbyte ökade mina utgifter men annars skulle jag säga att det för mig var billigare att leva där.

I Kina är studerar studenterna i 5 år på läkarutbildningen och har efter det en bachelor inom ett visst ämne inom medicin ex psykiatri. Vissa väljer sedan efter detta att göra en master på 3 år och efter det gör vissa en PhD på 2 år till. Dessa vidare utbildningar kunde så som jag förstod det vara antingen praktiska eller så kunde man forska, och om man valde det sist nämnda bestämde studentens handledare kraven till stor del för vad som var godkänt. Exempelvis så berättade en masterstudent som forskade att för att bli godkänd var de tvungna att publicera sin artikel/uppsats i en tidning utanför Kina med en impact factor på minst 5. Det var lite oklart för mig exakt när man under sin utbildning som man började med sin inturnship men den var iallafall 2 år och sedan var man resident under 5 år och efter detta blev man attending doctor. Efter det vidareutbildade sig vissa och var då fellows under den perioden.

Deras PhD-utbildning föreföll att vara ganska annorlunda jämfört med den i Sverige och det är allmänt ganska svårt att jämföra utbildningssystemen genom att de var så olika.

Studenterna fick generellt sett inte göra kliniskt arbete utan skrev journalen medens läkaren pratade och undersökte patienten. Deras studier verkade betydligt hårdare än våra men på de placeringar där jag var träffade jag nästintill inga studenter och kan därför inte säga så mycket om deras uppfattning av utbildningen. Något som skiljer deras utbildningen från den som är i Sverige är att alla läkare i Kina studerar Traditional Chinese Medicine (TCM) i 6 månader, även om de inte ska bli TCM-läkare.

Jag skulle säga att handledarna som jag hade i Shanghai såg det som ett ansvarsfullt uppgrad att handleda mig och att det var väldigt viktigt för dem att jag alltid skulle vara nöjd med mina placeringar. Generellt sätt skulle jag säga att man inte fick gå tidigare utan att det förväntades att jag skulle vara där även om det inte fanns något som jag kunde lära mig eller vara delaktig i. Ex. så förväntades det att jag skulle vara med på föreläsningar på mandarin från läkemedelsföretag på kvällstid.

Jag skulle säga att det var en väldigt god relation mellan studenter och handledare men att det fanns en tydlig respekt för överordnade och en hierarkisk struktur precis som på sjukhus i Sverige. 

I Kina så är anhörigas önskan av stor betydelse i vården. Jag fick en tydlig uppfattning om att anhöriga bestämmer mer än patienten kring behandling vilket märktes mest då personalen behövde familjens godkännande skriftligt för allt som ska göras. Detta betydde i praktiken att man innan ex. en PCI var tvungen att prata med familjen för att få ett ok att göra det även om patienten hade en akut hjärtinfarkt och patienten sagt ja till behandling. Anledningarna till varför det var så sade man var pga att sjukvårdsförsäkringen täckte inte all vård, att läkarna kunde bli fysiskt skadade av anhöriga om läkarna gjorde något som ej godkänts av familjen och patienten sedan blev dålig, för att inte bli stämda och pga tradition.

Generellt sätt skulle jag säga att läkar-patientrelationen är mer paternalistisk än i Sverige. Läkartiden på akuten är max 5-10 min och lika så för de flesta mottagningsbesök.

Patienterna förväntas vara mer ansvariga i sina egna utredningar och exempelvis går patienterna själva med sina biopsier till patologen för PAD, får sedan tillbaka det samma dag, ska sedan själva boka tid hos en läkare som kan tolka resultatet och bestämma behandling.

Jag skulle rekommendera att välja praktiska placeringar så som kirurgi, ortopedi, narkos och ultraljud genom att man kan vara mer delaktig även om man inte kan språket. 

Självklart var många saker annorlunda och att det blev en del kulturkrockar. För mig var det som var mest annorlunda och ganska chockerande att patientens önskan inte spelade någon roll och att man fattade medicinska beslut baserat på vad familjen ville. Det var såklart även en skillnad att alltid vara filmad via CCTV, att innan man kunde komma ner i tunnelbanan att man alltid röntga sin väska och internet är begränsat. Det var även annorlunda att personal på sjukhuset, patienter och folk på stan tog kort på en utan att fråga om lov. 

Det fanns ingen info om studentverksamheter och jag träffade väldigt få studenter under mitt utbyte på SJTUSM och var därför väldigt glad att jag och min kursare får KI var där tillsammans.

På fritidens så tränade jag, gick på museum och utforskade Shanghai. Maten var fantastisk och jag skulle kunna åka tillbaka bara för att äta xiaolongbao och hotpot enbart.

Om man funderar på att sy upp något så är det billigt att göra det i Shanghai och finns flera tygmarknader där man för en relativt billig peng kan sy upp vad som helst mått beställt.

Med snabbtåg kan man ta sig snabbt och billigt runt om i Kina och jag och min kursare åkte till Hangzhou över en helg och det är något som jag verkligen rekommenderar. Dock bör man undvika att resa någonstans under nationella helger då många i landet passar på att resa då vilket gör att det blir mycket trångt på populära resmål. Ett tips är även att boka biljett i god tid då biljetterna ofta tar slut och att man som icke-kines inte kan att köpa biljetter via internet och måste ha med pass både på resan och vid biljettköpet.

På många museum finns det studentpriser så ett tips är att alltid ha med pass och mecentkortet.

Då det var EU-val under tiden jag var i Shanghai gick jag även och röstade på svenska generalkonsulatet.

Att göra ett utbyte till Shanghai var en större utmaning än vad jag hade trott innan jag åkte då jag inte kunde språket men jag skulle inte velat åka någon annanstans med facit i hand då jag lärde mig väldigt mycket om kulturen, hade inspirerande handledare och kunde få se Shanghai på ett sätt som man inte kan göra som turist. Självklart kommer detta påverka mig i min yrkesroll som läkare då bredare perspektiv ger ökad förståelse som förhoppningsvis leder till bättre vård.