Mina utbytesstudier i Lissabon var mest kliniska studier då jag inte tog några
teoretiska kurser som var på portugisiska. Tenterade istället teoretiska hemifrån. ag var med studenter som gick på
tredje året fast jag var på mitt andra
år här på KI. Detta påverkade inte mig negativ utan jag fick lära mig mycket både från läraren och studenterna. Jag började med mina egna patienter
vecka två och en sak som var annorlunda från KI var att studenterna inte
behövde kontakta/kalla sina patienter för att boka tid utan receptionen tog
hand om den delen. Vi hade tre egna patienter per vecka och man fick en patient
per dag eftersom det bara fanns en behandlingsbricka som man själv äger. Om man
råkar tappa ett instrument så kan man inte få ett nytt utan man måste avbryta sin
behandling. Varje patient har en pärm i skolan med sin Journal; pappersanamnes,
röntgenbilder samt tidigare munstatus. Pärmen hämtar man innan patienten
anländer för att kunna se vem patienten är och tidigare behandling. Detta görs
fortfarande eftersom alla bås7behandlingsrum inte har datorer och studenterna
hinner inte kopiera allt som gjordes senast till datorn. Det är en stor
skillnad av journalhantering teknik och
utvecklingen av elektroniken jämfört med Sverige. Här hemma använder vi ett journalsystem som heter Opus och all
information finns där och därför var det utmanande att skriva in allt på papper
i början, men sen kom det naturligt med tiden.
Ett av mina kurskrav
var att undersöka barn vid olika åldrar och detta var svårt att få till en
början eftersom tandhygienisterna inte hade detta krav i Lissabon. Men med
hjälp och stöd från KI samt bra kommunikation med kontaktpersonen i Lissabon så
fick jag undersöka barnpatienter tillsammans med tandläkarna som skulle läsa
till pedodonti specialister.
Munhälsan i Portugal
är sämre jämfört med Sverige. Här finns framför allt mer karies och parodontit.
Vilket gav mig chansen att få jobba på mer skadade/svåra patienter. En sak som jag fick öva och blev mycket bättre på var
att ta röntgenbilder. Det var första besök för många patienter och då var det
nödvändigt att ta bilder.
De använde
sig av ett analogt röntgensystem vilket var helt nytt för mig men jag tog
initiativet av att vilja lära mig detta system. Bildtagningen var densamma
princip som vi hade lärt oss på röntgenkursen på KI men det som var annorlunda
var framkallningen av bilderna då det tog upp till 8 min att framkalla en bild.
Lärarna på
kliniken var mycket duktiga och gav oss mycket tips och råd om ergonomi och vad
man ska tänka på när man har svåra patienter.
Vi hade
patientfall en gång varannan vecka som vi presenterade för vår kliniklärare precis
om våra patient fall seminarium på KI. Det som förvånade mig var att nästan
alla våra lärare i Portugal kände våra lärare i Sverige. Resultat av ett
mångårigt utbyte.
Som
tandhygienist får man inte lägga bedövning i Portugal istället får man be en
tandläkarstudent att lägga vid behov. Annars använder man sig av
bedövningssalva. Därför rekommenderar jag att man gör klart sina bedövningskrav
hemma i Sverige innan resan.
De flesta av
våra patienter kunde inte engelska men det fanns en lärare eller en student
tillgänglig för tolkning vid behov. Vi fick skriva våra daganteckningar på
engelska så språket var aldrig ett hinder för mig.
Mina
teoretiska kurser från Sverige följde jag upp genom att läsa PowerPoint på egen
hand samt anteckningar som jag fick av mina klasskamrater i Sverige. Universitetet gick med på att skicka
tentorna så jag kunde göra dem i Lissabon, vilket fungerade mycket bra. När det
var dags för mig att komma hem så fanns det inte en enda restuppgift som jag behövde
göra. Jag skrev dessutom min B-uppsats i Lissabon tack vare min fantastiska
grupp som samarbetade bra.