Jag visste att jag ville åka till USA för att se deras sjukvård inifrån; både vad gäller undervisningen och hur sjukvårdssystemet ser ut i stort. Att det blev Minneapolis berodde främst på att jag hade hört mycket positivt om universitetet innan, och att jag ville se en del av USA som jag troligen inte skulle besöka annars.

Efter antagningen från KI får man en bunt papper som man ska skicka in till University of Minnesota (U of M): vaccinationer, rekommendationsbrev etc.  Man ska också ange vilka kurser man vill gå. U of M har vissa regler för detta: man får inte ta fler än två kurser, och kurserna måste vara minst 3 veckor långa. Det skulle visa sig att dessa regler var mycket flexibla. För att få LINK-bidrag måste man dock vara borta minst 8 veckor. Tillsammans innebär det att det kan bli lite trixigt att få ihop kurser som täcker det antal veckor man ska vara borta. Ett tips är att redan innan läsa en kvällskurs i Sverige för att fylla ut och dessutom skapa rum för lite semester i USA. På U of M:s hemsida finns listor och beskrivningar över kurserna man kan gå. Alla dessa är ”electives” och man får egentligen inte gå en grundkurs för de amerikanska studenterna (även detta var flexibelt). Även om kurser ser fulla ut lönar det sig att söka dem i alla fall. Den internationella studievägledaren där borta är mycket hjälpsam med att placera en var man vill vara.

Nästa steg är att invänta ett invitation letter från den int studievägledaren därborta. I detta står det angivet vilka kurser man ska gå. Med det i handen ska man sedan gå till amerikanska ambassaden för att ansöka om B1-visa. Man ska då ange att man ska på ett ”short clinical clerkship”, för att markera att man inte ska läsa en hel termin, då behövs ett annat visum. Innan man beger sig till ambassaden måste man fylla i lite saker på ambassadens hemsida. Väl där gick det smidigt och visat kom med posten inom en vecka.

Flög via New York till St Paul/Minneapolis int airport. Från denna är det lätt att ta spårvagnen - ”light rail” – in till stan (station metrodrome) och där byte till buss 16 mot universitetet. Jag anlände en lördag, så studievägledaren hade lämnat ett välkomstpaket i receptionen på studentboendet (bemanning 24h om dygnet). Detta innehöll info om boendet, Minneapolis och studierna. Kurserna började två dagar senare. Information om var och när man skulle dyka upp hade jag fått via mejl flera veckor innan. Det finns ingen särskild organisation motsvarande global friends, men vi fick mejl från flera studenter, som själva ville åka till KI på utbyte, som ville bjuda med oss på olika saker redan innan vi anlänt.

Om man ber om hjälp att ordna ett boende i brevet där man anger vilka kurser man vill gå, så kan studievägledaren ordna det. Alla vi fyra som åkte från KI fick bo i en lägenhet tillsammans i ”the Dinnaken House”, ett studentkomplex på campusorådet. Trådlöst internet, köksgrejer samt lakan och täcke ingår. Fairviews båda sjukhus ligger inom gångavstånd. Till HCMC (som ligger i centrum) tar man enkelt buss nr 16, resan tar totalt ca 15 min. Hyran betalas som klumpsumma när man åker, om jag minns rätt var den ca 3000 kr/mån.

Inställningen till undervisning är helt annorlunda än här hemma. Man förväntas vara mycket noga med status och känna till en massa detaljer om patientens sjukhistoria. Detta utmynnar i att man under ronden ”presenterar” sina patienter enligt devisen SOAP – Subjective: vad har pat upplevt sedan senast (motsv ”aktuellt”); Objective: I regel ska ett fullt status presenteras varje dag samt resultaten av olika undersökningar och labbvärden; Assessment: Här förväntas man rabbla upp bedömningen, ungefär som man gör när man dikterar den hemma i Sverige, man ska ta ställning till diagnos, även om man inte är säker; Plan: Åtgärden, dvs dosjusteringar, nya undersökningar etc. För en svensk känns det mycket ovant att hålla denna ca 5 min långa monolog för hela teamet. Om man ska presentera en ny patient läser man i princip upp en inläggningsjournal, och denna ska vara mycket detaljerad. De amerikanska studenterna är mycket duktiga på att presentera, och rabblar allt detta snabbt och professionellt. Det är viktigt att inte tappa modet här: efter ett tag upptäcker man att kunskapsnivån inte alls är högre i USA, det bara ser ut så.

Tyvärr glöms själva patienten bort ibland, och amerikanska läkare har definitivt inte gått doktorsskolan (fick höra att metoden med öppna frågor "är till för läkare med en pat per dag"). Ibland kan man som svensk känna att man stör patienterna genom alla ingående undersökningar man måste göra, och oroar dom i onödan med diskussioner som pågår vid sängkanen, över deras huvuden.

Det var mycket svårare än jag trodde att hänga med i både diskussionerna i gruppen och att själv hålla en presentation, än vad jag trodde att det skulle vara. Efter ett par veckor kommer man dock in i det, men jag rekommenderar att man läser in sig på lite amerikanska förkortningar och termer innan man åker. Tror att läkarsällskapet har någon kurs i sjukvårdsengelska.

Amerikaner är mer formella, avståndet till överläkaren är mycket större, men samtidigt är alla mycket vänliga och hjälpsamma, även när de kritiserar dig, vilket de gör mycket oftare än i Sverige.

Ok, Twin cities är varken New York eller Los Angeles, men det är just det som är så bra. För det första finns ett riktigt campusliv a la amerikansk collegefilm, som kanske  är svårt att komma in i under den korta tiden man är där, men som iaf är kul att observera. Det finns lite studentpubar (missa inte Sally’s 200 m från Dinnaken House) och lite mysig småstadskänsla i Dinkytown. Minneapolis är väl annars sinnebilden för en stad i the mid-west: ett centrum anpassat för bilar, och gågator inhysta i byggnaderna (så man inte ska behöva gå ut och frysa på vintern). Mer småstadskänsla kan man dock få i Uptown, som ligger vid några vackra sjöar i sydväst.

Då många amerikanska läkare lever på jobbet, festar man även med folk från jobbet. Vi blev ofta inbjudna hem till olika läkare på fest (och det var inga stela tillställningar heller...). Man ska inte vara blyg på svenskt vis, utan häng med på så många fester det bara går!

Jag kan verkligen rekommendera Minneapolis. Kurserna är bra, människorna är trevliga och universitetet är verkligen välkomnande, bla ordnar de bostad åt en. Jag har fått en mycket djupare kunskap inom kardiologi, som nog hade varit svårt att få i Sverige, framförallt pga att man i USA måste vara så himla grundlig i allt man gör - lite onödigt och slöseri med tid kanske, men otroligt bra för inlärningen. Vidare har jag blivit mycket bättre på att sammanfatta och presentera patienter. Det var också mycket intressant att se hur läkare jobbar i ett system med helt andra ekonomiska förutsättningar; visst standarden och kunskapen är högre inom det mesta, men patient skulle jag hellre vara i Sverige.