Jag har vetat i princip hela utbildningen att jag vill studera utomlands åtminstone en termin, men gärna även fler. I början av termin 4 hade man för första gången chansen att söka utbyte inför termin 6. Ett utbyte så tidigt under utbildningen kommer med vissa begränsningar. Dels är det endast möjligt att söka utbyten inom Europa, och dels är det svårare att få plats på de populärare utbytesorterna då tilldelningen prioriteras till studenter som har högre terminstillhörighet.

Vi hade ordnat med boende i förväg och behövde alltså inte åka ner till Florens tidigare för att ordna med det. Trots det var vi där ungefär två veckor innan kursstart, vilket var väldigt skönt med tanke på alla andra saker som skulle ordnas. Bland annat skulle ett Codice Fiscale hämtas ut (typ ett personnummer, behövs i många sammanhang), utbytessamordnaren träffas, en obligatorisk två dagar lång kurs i arbetsplatsäkerhet avklaras, och en hälsoundersökning genomgås innan vi kunde börja på kliniken. Utöver det så är det skönt att ha tid att fixa vissa andra saker, som att köpa cyklar, lära känna staden och skaffa gymkort, vilket visade sig vara krångligare än man kan tro i Italien.

Priserna i Italien var under tiden för vårt utbyte väldigt lika de i Sverige. Det enda jag kan komma på som kan anses vara en obligatorisk kostnad för kursstarten var inköp av läkarrockar. I Italien förses inte studenterna med arbetskläder, utan man måste själv bekosta läkarrock som man bär på kliniken. Dessa kunde köpas på en bokhandel i närheten av universitetssjukhuset och kostade ungefär 50 euro. Jag rekommenderar att köpa minst två, då man måste ta hem och tvätta själv.

Vi skrev till en värd på AirBnB och frågade om vi kunde få rabatt om vi hyrde hans lägenhet under hela terminen, vilket vi fick. Det blev en stor lägenhet med två sovrum, en helt egen innergård med gräsmatta, stor altan med solstolar, tvättmaskin, diskmaskin och överlag hög standard för drygt 10 000 kr/månad. Inte jättebilligt alltså, men väldigt prisvärt för det man fick och med tanke på att lägenheten var ungefär 3 minuter med cykel från universitetsjukhuset och 20 minuter med cykel från stadskärnan. Jag rekomenderar verkligen att köpa cykel det första man gör då det är ett väldigt smidigt sätt att ta sig runt på.

Vi genomförde endast praktikdelen av utbildningen i Florens, och studerade inför tentorna helt på egen hand. Därför kan jag inte beskriva den teoretiska delen av utbildningen alls. På kliniken är man som läkarstudent i Italien mycket mindre involverad i faktiskt arbete än man är i Sverige. Man har inte arbetskläder, man har inte tillgång till journalsystemet, och möjligheten att ta emot patienter, ta anamnes och sådant är mycket begränsad. Det man får och förväntas göra är ta blodgaser, vitalparametrar och koppla EKG. När detta är gjort följer man med läkaren och rondar patienterna. Under ronden kan man få tillfälle att ställa frågor eller genomföra olika status samtidigt som läkaren. Hierarki är något man märker av mycket mer på sjukhusen i Italien. Man förväntas vänta på sin tur och formulera sina frågor och hälsningar på ett hövligt sätt och tilltala läkarna med hövlighetsfraser (tredje person), och det är relativt vattentäta skott mellan rollerna hos ST-läkare, specialister och professorer på avdelningen. Sammantaget bidrar detta till en känsla av att det inte är lika högt i tak på arbetsplatsen; det känns inte alltid självklart att det är okej att ställa frågor om det är något man undrar över, även om det varierar beroende på vem som är den handledande läkaren. Hierarkin märks även i patientsamtalen. Anamnestagningen utgår inte från den patientcentrerade modell som lärs ut på svenska utbildningar, utan har snarare läkarens auktoritet som viktigaste ingrediens.

Min första placering i Florens var en två veckor lång rotation på en hudavdelning. Jag tyckte att jag hade pluggat italienska ganska bra, men det var ändå oerhört tufft att hänga med i patientsamtalen och försöka förstå i början. När man omges av språket hela tiden blir dock inlärningskurvan brant, och redan andra veckan märkte jag att det gick mycket lättare. Jag tror att det erbjöds en språkkurs, men detta var ingenting jag använde mig av. Min språkinlärning skedde i princip uteslutande genom att plugga glosor med appen Memrise (rekommenderas varmt), läsa böcker på italienska, och försöka prata så mycket italienska som möjligt. Engelskakunskaperna är mycket lägre generellt i Italien än i Sverige, så jag skulle verkligen säga att det är ett krav att kunna en del Italienska för att kunna hänga med under praktiken. En sak som underlättar är att många italienska medicinska ord är väldigt lika de latinska termerna vi redan lärt oss under utbildningen, t ex lungor = pulmone, hjärta = cuore, andas = respirare, så en del får man gratis.

Så vitt jag vet arrangerades inga sociala aktiviteter från universitetet. Vi hade väldigt lite kontakt med andra utbytesstudenter. Det fanns ett studentsportcenter, CUS (Centro Universitario dello Sport), där det fanns bra gym, basketplan, klätterväggar och andra saker. En terminskort dit kostade 60 euro.

Mitt utbyte i Italien var väldigt givande på många sätt. Att man försväntades kunna en del patofysiologi och biokemi gjorde att jag upptäckte dels hur intressant det kan vara, och dels hur mycket jag har glömt. Det gjorde att jag började  repetera material från de prekliniska terminerna för skojs skull, vilket visade sig vara både roligt och lärorikt och är något jag planerar att fortsätta med. Jag tar även med mig att det finns många skillnader mellan sjukvårdssystemet och arbetsmiljön i Italien och i Sverige, och att jag kommer vara mer uppskattande över vissa saker man tar för givet i Sverige och i större utsträckning värna om dessa. Detta inkluderar hierarkilöshet, patientcentrerat förhållningssätt och ansvarsfullt antibiotikaanvändande.