Vi genomförde endast praktikdelen av utbildningen i Florens, och studerade inför tentorna helt på egen hand. Därför kan jag inte beskriva den teoretiska delen av utbildningen alls. På kliniken är man som läkarstudent i Italien mycket mindre involverad i faktiskt arbete än man är i Sverige. Man har inte arbetskläder, man har inte tillgång till journalsystemet, och möjligheten att ta emot patienter, ta anamnes och sådant är mycket begränsad. Det man får och förväntas göra är ta blodgaser, vitalparametrar och koppla EKG. När detta är gjort följer man med läkaren och rondar patienterna. Under ronden kan man få tillfälle att ställa frågor eller genomföra olika status samtidigt som läkaren. Hierarki är något man märker av mycket mer på sjukhusen i Italien. Man förväntas vänta på sin tur och formulera sina frågor och hälsningar på ett hövligt sätt och tilltala läkarna med hövlighetsfraser (tredje person), och det är relativt vattentäta skott mellan rollerna hos ST-läkare, specialister och professorer på avdelningen. Sammantaget bidrar detta till en känsla av att det inte är lika högt i tak på arbetsplatsen; det känns inte alltid självklart att det är okej att ställa frågor om det är något man undrar över, även om det varierar beroende på vem som är den handledande läkaren. Hierarkin märks även i patientsamtalen. Anamnestagningen utgår inte från den patientcentrerade modell som lärs ut på svenska utbildningar, utan har snarare läkarens auktoritet som viktigaste ingrediens.
Den utbildning man får under praktiken i Italien är, i min mening, av något lägre kvalitet än den man får i Sverige. Man är mindre involverad i arbetet och det är svårare att förstå besluten som tas då man inte har tillgång till journalsystemet och kan läsa på själv. Att det också kan vara upp till 6-7 studenter på en handledande läkare försvårar också inlärandet. En positiv aspekt är att läkarna i regel är väldigt teoretiskt kunniga. Ibland hände det att läkaren förhörde en om vad man kunde om ett visst tillstånd, och det gav ofta tillfälle att antingen befästa sin kunskap eller lära sig något nytt. Jag tyckte mig märka att man som student förväntades kunna mer patofysiologi, biokemi och andra prekliniska ämnen än man förväntas i Sverige, medan de blev väldigt överraskade om man kunde saker som är mer kliniskt tillämpbara, t ex SOFA-kriterier eller olika behandlingsregimer. Detta har eventuellt att göra med att man i Italien inte börjar med klinisk praktik ordentligt förränd näst sista året på utbildningen, och att mycket av fokus innan dess ligger just på prekliniska ämnen.
Vissa saker man ser på kliniken i Italien skiljer sig från praxis i Sverige. En sådan sak är patientsamtalet som jag nämnt ovan, en annan att antibiotika ordineras mycket bredare och generösare i Italien då problemen med resistens tyvärr är mer utbredd.