Reserapport - KI-student
Lärosäte: Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: Erasmus
Termin: Vårtermin 18/19

Innan avresa

Redan innan jag började mina studier på KI hade jag som mål att åka på ett eller flera utbyten under läkarprogrammets gång. Jag tänkte att det  skulle kunna vara en spännande upplevelse som också kan öppna dörrarna till internationella tjänster inom sjukvård i framtiden. En inblick i hur vården fungerar i andra länder kan också ge nya perspektiv på mitt yrkesval och idéer om hur och var jag kan tänka mig jobba i framtiden. Dessutom kan det hjälpa mig förbättra mina kunskaper i främmande språk. Heltidsstudier på läkarprogrammet i kombination med ett rikt studentliv på MF tar upp mycket tid och gör det svårt att samtidigt upprätthålla regelbundna språkstudier. Ett utbyte är ett bra sätt att motivera och möjliggöra språklig utveckling, samtidigt som man kan fortsätta med sina huvudstudier utan avbrott. 

Det var ingen självklarhet för mig att mitt utbyte skulle äga rum i Heidelberg, Tyskland. Under tredje året på läkarprogrammet är det möjligt att åka på utbyte till andra länder i Europa. Jag har en förkärlek för det franska språket och ansökte om ett utbyte till universitetet i Lausanne. Jag fick dock bara plats på ett senarehandsalternativ i Norge. "Gott så", tänkte jag, och ställde in mig på att åka på NordPlus-utbyte. Men så en dag fick jag ett mejl från utbyteskoordinatorn om att det dykt upp en restplats i Tyskland. Utan att veta särskilt mycket om destinationen, Heidelberg, bestämde jag mig för att ta denna möjlighet att låta min tyska, som alltid stått i skuggan av franskan, få en chans att frodas.
Jag tackade ja och fick ett brev hem på posten, fyllt av papper om vad som ska göras inför utbytet och hur ansökningsprocessen till partneruniversitetet går till. 

Mitt utbyte tillhörde programmet ERASMUS+. Det innebar bland annat att partneruniversitetet och KI hade ett avtal om att jag och andra nominerade ERASMUS+-kandidater automatiskt hade en plats på Heidelbergs universitet, ansökningsprocessen var alltså enbart en formalitet. Det krävdes inget visum och jag var redan vaccinerad mot hepatit A och B, vilket är bra och i vissa fall förutsätts om man ska vara på kliniska placeringar i Tyskland. Det visade sig dock inte vara utan krumelurer att få allt pappersarbete fixat. Svårast var att lägga upp ett schema för utbytet, så att det jag lärde mig i Heidelberg skulle motsvara det mina studiekamrater lärde sig hemma i Stockholm. Mitt utbyte var förlagt under termin 6, då man läser kursen Klinisk Medicin. Utbyteskoordinatorn ordnar inte med schemaläggningen, utan det ska studenten själv göra i samråd med kursansvarig. Efter en diskussion med kursansvarig fick jag reda på lite viktig information om hur schemat bör läggas upp. Nummer ett: primärvårdsveckan går inte att avlägga utomlands, utan bör schemaläggas innan utbytet. I mitt schema råkade primärvårdsveckan infalla i god tid innan utbytet, men några av mina studiekamrater fick ansöka om att byta grupp för att detta skulle fungera, eller göra primärvårdsdagarna under helger. Nummer två: varje momentansvarig för kursen på KI bör bekräfta att den kursen man läser utomlands ger belägg för tillgodoräknande av respektive moment. 

Från värduniversitets håll hade vi fått en länk till deras kursutbud samt ett flertal mejladresser. Den kontakt som visade sig vara mest värdefull var partneruniversitets fakultets- och praktikansvariga för läkarstudenter på utbyte. Schemaläggningen gick i praktiken ut på att han pusslade runt mina önskade kurser och praktiska moment från kursutbudsbroschyren och försökte få dem att bilda en sammanhängande helhet. Det fanns inte plats kvar på alla klinska placeringar och jag behövde i viss mån kompromissa med vilka avdelningar jag ville vara placerad på. I Tyskland har man inte heller vår- och höstterminer, utan sommar- och vinterterminer. Detta innebar att den kurs i inre medicin som jag i ett skede ville avlägga bara fanns tillgänglig över sommaren, då mina kurskamrater i Sverige skulle ha lov. I denna mörka stund fick jag hjälp av min kurskamrat och vän, admingudinnan Isabelle. Isabelle och jag hade oberoende av varandra fått en plats på utbyte till Heidelberg. Isabelle kom fram till en smart schemalösning med kortare block, som möjliggjorde för oss att göra utbytet under våren. Schemat skulle börja i slutet av tyskarnas vintertermin och slutade i början av sommarterminen. Under tyskarnas lov skulle vi delvis vara på klinik och delvis åka hem till KI för at skriva delexaminationer och göra OSCE-provet. 

Även efter att jag visste hur jag i teorin ville att mitt schema skulle se ut, dök det upp problem med avdelningar som inte hade plats samt språkintyg som behövde skickas in. Jag var också ute i sista minuten med min ansökan till värduniversitetet. Jag hade helt kallt skjutit upp att fylla i blanketterna till någon vecka innan deadline. Då jag väl började fylla i min ansökan såg jag att det krävdes en underskrift från utbyteskoordinatorn på KI, som precis åkt på semester och inte gick att nå. Det hela löste sig med att en av utbyteskoordinatorerna för några av de andra programmen på KI skrev under min ansökan istället. Mitt budskap med den här anekdoten är att man inte ska räkna med att kunna fixa allt själv utan att det lönar sig att i god tid kolla upp vilka förberedelser som kräver en insats från andra. Räkna inte heller med att kursansvarig eller utbyteskoordinatorn ska ha koll på hur allt fungerar- ofta är det ingen som vet på rak arm hur saker ska ordnas och då är det bra att själv vara proaktiv och fråga i god tid så man hinner få svar! 


Ankomst och registrering

En söndag eftermiddag i februari, dagen innan vår första placering i Heidelberg skulle börja, tog Isabelle och jag flyget till Frankfurt am Main, varifrån vi åkte tåg vidare till Heidelberg. Vi dök upp i Frankfurt rätt så förvirrade, och frågade oss fram till rätt spår på knagglig tyska. Vårt anslutande tåg var försenat. Vi visste inte om våra förköpta biljetter, som skulle gälla för vår rutt hela dagen, skulle gälla om vi valde en alternativ förbindelse med samma slutdestination. Vi köade framför röda Deutsche Bahn-automater och tog nummerlappar för att få prata med en människa. Till slut satt vi ändå på ett skramlande tåg i rätt riktning. I famnen höll vi små pappboxar med pastasallad och färskpressad apelsinjuice som vi lyckats köpa med oss på stationen. Utanför tågets fönster var det beckmörkt. Allt vi kunde se av Tyskland just då var våra medpassagerare och tågets avskalade interiör. Vi kom fram till Heidelberg kring klockan åtta-nio på kvällen. Det regnade. Utanför tågstationen hittade vi lyckligtvis en taxi, som tog oss fram till vårt boende cirka åtta kilometer från centrum. Vår hyresvärd tog emot oss vid porten och visade oss in till vår lägenhet. Hon bemötte oss på god engelska men vi bad henne tala tyska så vi skulle få öva. Vi fick ta emot praktisk information om sopsortering, Wi-Fi  och nycklar samt hur man hittar till spårvagnen. Slutligen fick vi ett paket havregryn som vi kunde använda till frukostgröt och lite frukt. 

Nästa morgon tidigt skulle vi åka till var sin avdelning. Vi använde en app, VRN, för att söka upp en lämplig färdrutt till Neuenheimer Feld, ett stort område med sjukhusverksamhet och föreläsningssalar där det mesta av vår undervisning skulle äga rum. Vi åkte vid något olika tider och jag var helt allena när jag åkte till min första skoldag i Heidelberg. Jag hade fått informationen: "gå till den endokrinologiska avdelningen och prata med fru si-och-så". Genom att googla hade jag lyckats få fram en gatuadress och väl framme insåg jag att avdelningen jag letade efter var någonstans inne i en rätt så gigantisk byggnad med stora, fina fönster och vidsträckta korridorer.  Jag irrade runt lite mellan föreläsningssalar och avdelningar. En man i uniform vid patientinformationen hänvisade mig en trappa upp. Eftersom jag planerat in mycket tidsmarginal hade avdelningen ännu inte öppnat när jag hittade den. Jag tog en nummerlapp och satte mig på bänken utanför med patienterna. Jag var nervös; jag visste inte vad som väntade mig och hur mycket jag skulle förväntas kunna kommunicera med patienter på tyska. 

När receptionen öppnade stakade jag fram att jag var utbytesstudent och vem jag blivit informerad att leta upp. Jag fick ett snabbt svar som jag inte uppfattade, och stod kvar som ett fån. Vad skulle jag alltså göra? Damen i receptionen upprepade sig, fast långsammare. Min kontaktperson var sjukskriven. Jag kunde sätta mig och vänta på att läkarnas morgonmöte skulle ta slut och sedan hänga på någon av läkarna. Det visade sig vara lätt som en plättt: jag fick gå med en trevlig ung läkare och auskultera när hon tog emot patienter. Jag fick hjälpa till med mindre uppdrag som att kalla in patienter och mäta blodtryck. Mellan patientmötena fick jag svara på vem jag var, vilken termin jag gick på och vad jag gjorde i Tyskland. Läkaren berättade lite om sig själv, hon höll på att specialisera sig inom njurmedicin och gjorde en randning på endokrinologen. Jag fick också höra lite allmän information om avdelningen och vilka som jobbar där. Jag blev presenterad för överläkaren och fick ta en titt in på hur labbet fungerade. Och så var min första vecka i Heidelberg igång! 

Några veckor efter att utbytet börjat ordnades ett introduktionstillfälle för ERASMUS-studenter på läkarprogrammet. En del av den praktiska informationen var onödig för mig, eftersom jag redan varit i Heidelberg ett tag och fixat med det initiala, men mycket var också till stor nytta även i det senare skedet. Vi fick tips om var vi hittar bra material för våra studier och så hade vi möjlighet att bekanta oss med de andra ERASMUS-studenterna. 

Ekonomi

Generellt är levnadskostnaderna lägre i Tyskland än i Sverige. Speciellt maten går att få väldigt billigt, både om man lagar mat från grunden hemma men även om man äter ute. I Neuenheimer Feld fanns något som kallas för "Mensa", en studentmatsal, där vi kunde äta en enkel men stadig studentlunch för dryga 2,15 euro. Det ingick en huvudrätt, med vegetariskt alternativ om man så önskade, en liten portion sallad och en liten skål soppa. Kranvattnet gick att dricka, så jag sparade pengar genom att alltid bära med mig en vattenflaska. På campus fanns även ett studentcafé som sålde matiga sallader och pizzor för några euro styck. Ett restaurangbesök i centrum av Heidelberg kunde kosta ungefär mellan 6 och 15 euro (huvudrätt). 

Det finns också ett studenterbjudande inom kollektivtrafiken, en terminsbiljett för 175 euro, som låter en åka fritt inom Heidelberg och en del av grannstäderna under sex månader, vilket blir mycket prisvärt om man tänker stanna länge. Man kan också köpa månadskort som student. I och med att jag började mitt i en termin fick jag mitt studiekort rätt så sent (när jag gick till studiecentrum i Altstadt, gamla stan, fick jag höra att jag inte behöver tänka på administration alls innan sommarterminen börjar. Det var fel. Allt ordnade sig med det tog lite tid.). När jag väl fått mitt studiekort hade jag redan köpt månadsbiljett för vuxenpris. Detta gick dock att byta ut mot en studerandebiljett retroaktivt, så jag fick mina pengar tillbaka.
Något som kan kosta mycket är fritidsaktiviteter. Ett bra sätt att hålla priserna nere är att delta i kurser och evenemang som anordnas av universitetet eller studentkåren ("Studierendenwerk").

Om man lyckas hitta boende som inte är alllför dyrt, är det relativt lätt att klara sig ekonomiskt i Heidelberg. Dock ska man inte räkna med att utbytet blir billigare än att stanna hemma. Även om man hyr ut sitt boende i Stockholm medan man är borta, kan det bli "tidsskarvar" i början och slutet av utbytet när man betalar dubbel hyra. Flygbiljetter kostar naturligtvis. Vid immatrikulering vid universitetet måste man betala en kåravgift. Eftersom jag betalade för både sommar- och vintertermin blev det sammanlagt cirka 150 euro. Dessutom är det lätt hänt att köpa mer saker när man är utomlands, vill leva livet och priserna är låga. Vissa saker man är van att ha hemma men inte packat med sig, som kryddor, cykelhjälm och liknande, kan leda till oförväntade utgifter. Som tur är får man under utbytet ett ERASMUS-stipendium på dryga 300 euro per månad, som kan jämna ut extra kostnader, och KI har en bra reseförsäkring för sina utbytesstudenter, så man slipper stora sjukvårdskostander om man blir sjuk. I vissa fall kan det också löna sig på sikt att shoppa under utbytet, om man hittar saker man ändå kommer behöva till ett bra pris. Jag köpte till exempel ett par glasögon och nya skor under mitt utbyte, och jag att det skulle ha blivit lite dyrare att köpa samma saker hemma i Stockholm. Tänk dock på att allt måste rymmas med i packningen när man ska hem sen! 

Ett bra tips inför resan är att ta med sig lite kontanter i euro, gärna inte enbart stora sedlar. Många ställen i Tyskland tar inte kort och redan under ankomstdagen blev jag tvungen att betala kontant för mat och taxi. Se också på förhand till så att det går att ta ut mer kontanter utomlands med kortet/korten du tar med dig, så slipper du bära hela utbytesbudgeten med dig när du reser.  

Boende

Universitetet i Heidelberg erbjuder, men garanterar inte, billigt boende på eller nära campus för sina studenter. Tyvärr går det bara att hyra detta studentboende hela terminer, vilket inte var kompatibelt med Isabelles och mitt schema. Därför var vi tvungna att leta boende på annat håll. 

Isabelle och jag bodde först på ett Airb'n'b i Leimen, söder om Heidelberg. Därifrån tog det cirka 45 minuter in till Neuenheimer Feld. Boendet var en vindsvåning och för att gå ut fick man passera genom hyresvärdarnas kök på nedanvåningen. Vi hade gott om utrymme med var sitt stort sovrum, ett gästrum, ett vardagsrum, en liten matsal, badrum och ett litet pentry. Boendet var dock egentligen inte avsett för långtidsvistelse och att laga mat i det lilla pentryt var opraktiskt och tidskrävande. I kontraktet ingick städservice varje vecka, en främmande lyx för en student som mig. 

Hyran låg på ca 1300 euro i månaden, vilket även delat på två blev en kännbar summa. I Stockholm är detta visserligen ingen enorm hyra för en trea, men i relation till prisnivån i Tyskland i allmänhet samt att Heidelberg inte är en särskilt stor stad och att vi bodde i en förort, skulle jag säga att hyran var hög. Ville vi ha gäster på besök kostade det också extra. Vår hyresvärd var i grunden trevlig, men också mycket direkt och utan den respekt för privatutrymme vi är vana vid i Sverige. Hon kunde komma och knacka på hos oss lite när som helst med åsikter om det ena och det andra, vilket kändes konstigt och ovant. Efter ett par månader bestämde vi oss därför för att flytta. 

Vi hittade ett annat boende i Dossenheim, norr om Heidelberg, som också var ett Airb'n'b. Hyran låg på ungefär samma nivå som på det förra stället, men området var finare med promenad- och cykelleder omgärdade av kolonilotter och bergsslutter med vinodlingar. Det gick att cykla in till Neuenheimer Feld på cirka en halv timme. Vi använde oss av "CityBikes", hyrcyklar. Om man kopplade sitt hyrkonto till sitt universitetskonto, kunde man cykla gratis i upp till 30 minuter åt gången. Nackdelen var att man inte alltid kunde räkna med att hitta en cykel.  

Nära Heidelberg finns en större stad, Mannheim. I princip är det möjligt att pendla därifrån in till Heidelberg, det ingår  terminsbiljetten för kollektivtrafik. Då får man dock vara beredd på att det tar ett tag att åka till och från campus.

Studier allmänt

Den teoretiska undervisningen i Heidelberg påminde om den på KI, med föreläsningar och seminarier. De största skillnaderna märktes ute på kliniken, där man sågs mindre som student och mer som arbetskraft. Mer om detta under "kurser". Jag kände ändå att jag som student blev väl bemött av mina handledare och lärare. De ställde frågor och utgick sedan ifrån min nivå av kunskap när de berättade om patientfall. Undervisningen kändes tydlig och kraven rättvisa. 

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 6 på KI
Jag gick två teoretiska kurser, i dermatologi och infektion, under mitt utbyte. Dessutom avlade jag tre kliniska placeringar, inom dermatologi, infektion och endokrinologi.

De teoretiska kurserna var korta men intensiva med endast två veckor undervisning styck. Föreläsarna var erfarna kliniker, i vissa fall även forskare, från universitetssjukhuset. Speciellt dermatologimodulen kändes mycket lyckad. Föreläsningarna var lättbegripliga och givande. I undervisningen ingick även "bedside teaching", där vi i mindre grupper besökte patienter på  hudavdelningen och fick ställa frågor till dem. De "små" grupperna bestod ändå av cirka 10 personer och för mig kändes dessa moment lite röriga. Efteråt hade vi dock en gemensam diskussionsstund då det var lätt att ställa frågor till handledaren.  Förutom föreläsningar och avdelningsbesök hade vi även seminarier med histologi och med bilder på hudefflorescenser. Dessa var väldigt interaktiva och roliga. 

Jag tyckte tyvärr inte lika mycket om infektionskursen. Informationen under föreläsningarna kändes spretig och lösryckt. Det var dock inte obligatoriskt att närvara på föreläsningarna, så efter några dagar av att kämpa mot en tyngande sömnighet i ögonlocken i det stora klassrummet, valde jag att studera på egen hand i studentcafeterian istället, där jag kunde välja och vraka mellan föreläsningsmaterialet och koncentrera mig på det som kändes viktigt. 

Examinationerna i bägge kurser bestod av flervalsfrågor. Proven var digitala. Som förberedelse inför examinationen kunde man öva på gamla prov, som fanns i en drive-mapp driven av studenter. Många av de gamla frågorna återkom år efter år. Tyvärr var materialet som gicks igenom på föreläsningarna inte riktigt samma material som examinerades. Frågorna var detaljinriktade och skapade ingen helhetsförståelse. Tentaplugget kändes därför främst som ett simpelt arbete som måste göras för att få ett bra betyg, inte för inlärningen. Det var synd att de sista dagarna innan tentan behöva avbryta meningsfull inlärning, som att skriva egna anteckningar på centrala teman och försöka skapa sig en uppfattning om hur olika tillstånd fungerar, för att istället memorera svar på gamla tentafrågor. Som helhet gav ändå kurserna en bra grund att stå på, och jag upplevde att det inte var så tungt att förbereda mig för motsvarande delexaminationer på KI (det krävs att man skriver samtliga delexaminationer på KI också).

Under mina kliniska placeringar hade jag rätt så mycket frihet att välja vem jag gick med, om jag ville kunde jag också göra avstickare till andra delar av avdelningarna för att se t.ex. hur olika undersökningar fungerar. Två av mina kliniska placeringar var på öppna mottagningar. Där auskulterade jag mest. Jag inkluderades inte alltid automatiskt i medicinska resonemang från början, utan fick ofta aktivt be om information för att hänga med i vad som hände på kliniken. På min första kliniska placering, den endokrinologiska öppenmottagningen, var tidtabellen väldigt pressad. Ingen åt lunch utan alla jobbade utan paus från klockan åtta på morgonen till klockan fem på kvällen. Ibland hade läkarna inte tid att svara på frågor. Då fick jag helt enkelt försöka läsa journalen över läkarens axel och pussla ihop det med patientsamtalen så det blev en förståelig helhet jag kunde lära mig något av. 

Min infektionsplacering var på en öppen mottagning för gastroenterologi, infektioner och uppföljning av patienter med organtransplantat. Där fanns ett flertal yngre underläkare som sporrade mig genom att ställa många frågor och be mig kolla upp svaren till nästa dag. På denna avdelning fick jag också öva mer på status. 

På den slutna dermatologiavdelningen där jag hade min sista placering hade jag helt andra uppgifter. Jag hjälpte till med att ta venösa blodprover och skicka dem till labb per rörpost. Jag ringde upp andra kliniker och bad dem faxa över journaluppgifter. Jag visade patienter till olika undersökningar. Det kändes som att jag sågs främst som en assistent till underläkarna, som skulle underlätta deras arbete. Detta kändes lite ovant men var också roligt. Jag fick känna att jag var till nytta och att läkarna litade på mig. Dessutom fick jag på det här sättet en större inblick i hur patienter sköts av olika personalgrupper på avdelningen och hur utredningen går till i praktiken. Vissa dagar gjorde jag avstickare till den öppna hudmottagningen. Där fick jag gå runt ganska fritt och välja vilka patienter jag ville vara med och träffa, vilket gjorde det lätt för mig att få se många olika tillstånd.

Språk och kultur

All undervisning på värduniversitetet hölls på tyska. Jag använde också tyska för att kommunicera med patienter och personal på de kliniska avdelningarna. För att få åka på utbytet krävdes tyskakunskaper på nivå B1 eller högre enligt CERF-skalan. Jag hade läst tyska i fem år i skolan innan jag ansökte om utbytet, och i det OLS-självtest jag som utbytesstudent gjorde innan avfärd fick jag resultatet B2. Jag kände dock att hade hunnit glömma mycket av min tyska och att aldrig riktigt fått öva mig praktiskt. Förberedande språkkurser erbjöds av värduniversitetet, men de ägde rum först efter att mitt utbyte redan hade börjat. Jag valde därför att aktivt fräscha upp min tyska innan utbytet för att känna mig mer självsäker språkmässigt. 

Jag började på en kvällskurs i tysk grammatik på SU för att bli motiverad. Det blev dock för fullt i mitt schema och jag insåg efter några veckor att jag behövde avbryta kursen i förtid. Kring jul började jag istället studera på egen hand med appen Duolingo. Jag hann plöja igenom alla lektioner precis innan jag skulle åka i början av februari. Dessutom hann jag kolla lite på en tysk läkarsåpa, Bettys diagnose, på ZDFs hemsida. För ansökan till Heidelberg krävs inget officiellt språkintyg, men det bör noteras att vissa kliniska placeringar har språkkravet B2 och önskar intyg på detta. För mig räckte det som tur att mejla en kopia av mitt OLS-resultat, men det kan löna sig att i god tid skaffa ett officiellt intyg från t.ex. Goethe Institut, något som inte framgår vid ansökan till utbytet. 

Mina första veckor ute på klinik var knaggliga, trots alla förberedelser. Jag hade framför allt svårt att uppfatta vad andra sa och att formulera längre meningar. Genom att be andra upprepa sig och ställa frågor för att säkerställa att jag förstått rätt, klarade jag ändå vardagen på kliniken. Eftersom tyskan har mycket gemensamt med svenskan, gick det ofta att gissa sig till vad nya ord betydde och det gick snabbt att göra framsteg med språket när jag väl var framme i Tyskland och fick öva varje dag. Jag kände mig till en början väldigt dum eftersom jag inte kunde uttrycka komplexa resonemang, men responsen från min omgivning bestod snarare av häpnad över att jag talade tyska "så bra". Den här stöttande attityden hjälpte mig att ta mig igenom den första, svåra perioden av språkbad. 

Kulturen i Tyskland är lik kulturen i Norden på många sätt. Vissa skillnader finns dock förstås. 
Det finns en mycket starkare hierarki i Tyskland och man förväntas vara hövlig och tillmötesgående mot personer som är äldre eller står högre i rang än man själv. Roller mellan läkare, studenter, sjuksköterskor och patienter i Tyskland är väldigt annorlunda än de i Sverige. Det finns en stark hierarki både mellan patienterna och vården samt vårdpersonal emellan. I början av mitt utbyte var jag väldigt försiktig och såg till att alltid använda hövlighetsformen "Sie" när jag tilltalade personer i min omgivning. Efter hand insåg jag att det är okej att dua andra studenter, små barn och faktiskt även underläkarna. Det är dock viktigt att alltid nia patienter i ens egen ålder och uppåt samt överläkarna.  

Titlar är viktiga i Tyskland. Under mina utbytesstudier exponerades jag för ett flertal "herr professor doktor doktor"-er. Under ronden gick överläkaren alltid först. Ibland fick bara några personer gå in till patientrummen, då väntade resten av ronden snällt utanför dörren till det rum överläkaren var i. En gång när vårt morgonmöte var över och alla rörde sig mot dörren för att gå på rond, kände jag plötsligt hur någongreppade tag i mina axlar och flyttade mig åt sidan, utan att säga ett ursäkta, eller något annat heller för den delen. Det var överläkaren som bestämt sig för att han ville gå förbi studenten.

Patienterna jag träffade på kliniken, i sin tur, var i regel enormt hövliga och respektfulla mot läkarna, mig och resten av personalen. "Det är ju du som är doktorn, så jag tror på vad du säger, säg vad jag ska göra!" och liknande uttalanden var vanliga. Tanken om att inkludera patienterna i vårdbeslut genomsyrar inte det tyska sjukvårdssystemet på samma sätt som det svenska. Istället ställer läkarna ofta riktade frågor och ger information om vården samt rekommendationer om hur patienten bör agera. Detta var jag dock förberedd på innan jag åkte, och därför var jag snarare förvånad över att det inte var lika påtagligt som jag föreställt mig. 

Något som förvånade mig under utbytet var infrastrukturen i bostadsområdena kring Heidelberg. Jag gillar att promenera och blev förbluffad över hur svårt det var att hitta bra promenadstråk, särskilt i den södra förorten Leimen. En stor bilväg omgavs av söta små bostadshus tätt, tätt intill varann. Parker, grönområden och till och med bänkar längs vägarna saknades helt. Området var helt enkelt planerat för att man ska ta bilen hem och sen vistas i sin lägenhet tills man åker iväg till jobb, skola eller hobbyer igen. Det här tyckte jag var extremt tråkig, speciellt med tanke på att den omgivande naturen med skogs- eller odlingsbeklädda bergsslutter på alla håll är extremt fin och lätt skulle kunna användas som fritidsutrymme. Tyskland saknar dock allemansrätt och de flesta små vägar som såg ut att leda ut i naturen var avspärrade och markerade som privat område. Det fanns som tur en del fina promenadstigar längs bergen kring centrum av Heidelberg.   

Fritid och sociala aktivteter

Universitetet i Heidelberg har många olika fakulteter. Läkarstudenterna är geografiskt avskilda från humanisterna, då "medicincampus" ligger i Neunheimer Feld, där även universitetssjukhuset är beläget, medan humanisterna studerar i Altstadt, gamla stan i centrum av Heidelberg. Största delen av studentlivet äger rum i Altstadt. Där finns ett kårhus där det ordnas TV-seriekvällar, pubar, bruncher och så vidare. Dessa är dock ofta mitt i veckan, vilket kan vara problematiskt om man ska upp tidigt nästa morgon för att vara på klinik. Dessutom dyker de flesta upp med sina vänner, så det kan vara svårt att våga gå fram och lära känna nya människor. Då är det lättare att delta i aktiviteter och utflykter som anordnas av den lokala organisationen för internationella studenter. De ordnar också välkomsprogram i början av terminerna. Om man, som jag, inte är med på facebook kan det löna sig att hitta en kompis i gruppen som kan vidarebefordra info om deras evenemang. 

Beroende på hur ens schema ser ut kan det vara olika lätt att komma i kontakt med lokala studenter. Ute på klinik träffade jag aldrig tyska studenter, man är tydligen ofta placerad själv på en avdelning. Studenterna jag mötte under de teoretiska kurserna var trevliga och välkomnande, men eftersom kurserna var korta hann jag inte lära känna dem på djupet. Läser man längre kurser är det troligtvis lättare att knyta starka kontakter. De andra ERASMUS-studenterna var lättare att få kontakt med, eftersom de också lämnat sina hem och letar efter nya sociala sammanhang. 

Personligen så gick jag inte på så många sociala evenemang anordnade av skolan. Däremot tog jag tillfället i akt att använda min nyvunna fritid i Heidelberg till att ägna mig åt sport och läsning. Isabelle och jag bestämde oss för att gå en kurs, ett "bootcamp", i sporten CrossFit i förorten Rohrbach. Det var tre tillfällen i veckan i fyra veckors tid, under vilka vi fick svettas och bli medvetna om muskler vi lärt oss om på anatomin men aldrig haft sån träningsvärk i förr. Vi var en grupp på tolv personer som gick kursen tillsammans från början till slut, och jag fick en känsla av gemenskap och sammanhang när jag gick på träningarna. Då kursen tog slut började jag istället gå på danspass ordnade av "Hochschulsport". Hochschulsport hör till universitetet och anordnar extremt förmånliga idrottspass inom många grenar för studenterna. Jag prövade på modern dans samt Zumba. 

Altstadt är ett mycket fint område med möjlighet till promenader, shopping och museibesök (det finns t.ex. ett apoteksmuseum vid den stora slottsruinen som fungerar som landmärke för staden). Heidelberg har också ett mycket fint och modernt stadsbibliotek, med litteratur på tyska och engelska. Jag åkte ofta till biblioteket och läste en stund efter skolan. 

Sammanfattning

Mitt utbyte i Heidelberg har gett mig mycket. Mest har jag uppskattat att få lära mig bättre tyska, att få ta en paus från mitt roliga men hektiska Stockholmsliv och att få komma nära min kompis Isabelle genom att dela Tysklandsupplevelsen med henne. Jag har fått en möjlighet att fundera mer på vem jag är och vad jag vill. Utbildningsmässigt har jag blivit bekvämare med att vara "hands-on" med patienter efter att ha stuckit otaliga blodprov med varierande framgång. Dessutom har jag fått inblick i ett annat utbildnings- och vårdsystem i hur jobbet och karriären kan se ut om man är läkare i Tyskland. Jag har ätit mycket god mat (jag kan rekommendera de koreanska restaurangerna i Altstadt, Café Botanik i Neuenheimer Feld, Döner Kebaben vid Hans-Thoma-Platz samt valfri tysk gelatokiosk för alla finsmakare där ute) och njutit av vacker utsikt varje dag (Heidelbergs centrum är väldigt estetiskt, beläget i en dal och korsat av floden Neckar, en del av Rhen). 

Priset för utbytet har varit mycket osäkerhet och oro kring scheman, boende, studier och så vidare. Jag fick mitt utbyte tillgodoräknat mindre än en vecka jag skulle börja nästa termin på KI, och fram tills dess var jag alltså inte säker om jag skulle vara behörig. Värduniversitetet var tillmötesgående men i och med att vi hoppade in mitt i en termin gick vi miste om välkomstinfo, studentboende och annat som vanligtvis erbjuds nya studenter. Ofta har det varit svårt att ta reda på var olika föreläsningssalar och avdelningar finns, samt vem på KI och/eller partneruniversitetet man ska kontakta gällande vad om problem uppstår. På något sätt har ändå allt löst sig till slut och jag tror jag genom allt papperskrigande som gått hand i hand med utbytet har blivit bättre på administration och på att stå ut med osäkerhet.

Som helhet är jag väldigt nöjd med min upplevelse och kan varmt rekommendera Heidelberg som måldestination för utbyte.