Det var otroligt lärorikt att få se ett annat sjukvårdssystem och de mellanmänskliga interaktionerna. Under hela utbytet var jag orolig för att jag inte skulle lära mig tillräckligt eftersom språket gjorde inlärningen svårare. Om jag ska vara lite modig i mitt uttryckssätt nu efter utbytet - så har jag insett hur mycket mer jag lärt mig kring livet och det medicinska i allmänhet än om jag hade stannat i Sverige.
Livet som fransk läkarstudent
I Frankrike ser utbildningen annorlunda ut. De franska läkarstudenterna kallas externe och är vanligtvis placerade på en avdelning under ca 2 månader. De följer med på ronder och gör sedan det ST-läkare (interne) och överläkare tycker bör göras, både vad gäller administrativt och enklare medicinskt arbete. Det förväntas mer utav en externe än vad det förväntas i Sverige av svenska läkarstudenter, men i utbyte får de lön.
Livet som utbytesstudent
Som utbytesstudent introduceras man till avdelningen och får inte rollen som en externe om man inte vill, utan man är relativt fri att göra det man själv önskar. Under varje placering förväntas man dock som utbytesstudent delta på några obligatoriska moment. Man förväntas vara på sjukhuset under förmiddagar mellan ca kl 08-12, ibland kunde man välja eftermiddagar också. Dessutom skulle man göra på varje placering en observation pedagogique där man väljer ut en patient och presenterar för klinikchefen på franska.
...Tips för att få ut mer av kliniken?
Vad man gjorde på kliniken fick man vara med och styra över mycket själv som utbytesstudent. Därför skulle jag våga säga att det hjälper om man är driven och engagerad själv för att man ska kunna få ut mer av klinikarbetet. Ett exempel är när jag var placerad 1 månad inom neurologi. De flesta andra utbytesstudenter var placerade 4 veckor på en och samma avdelning vilket gjorde att de inte fick se en så stor bredd av patienter, eftersom varje avdelning är specialiserad på en neurologisk sjukdomsgrupp. Jag berättade för klinikchefen att man föredragsvis rekommenderas av mitt hemuniversitet att få se en större bredd av neurologiska sjukdomar, varför jag istället fick vara en vecka på varje neurologisk avdelning som de hade. Av ett litet samtal blev min kliniktid därför mycket givande i förhållande till många andra utbytesstudenter som stundtals klagade över hur lite de fick se. Om det är en sak jag lärt mig av systemet i Frankrike är det därför att inte vara rädd för att konfronteras med problem och försöka hitta en lösning själv, det finns oftast en lösning till allt.
...Den franska hierarkin och vad jag lärde mig av det?
En sak värd att nämna är skillnaden mellan Sverige och Frankrike vad gäller hierarki mellan läkare-patient och mellan kollegor. Det första jag möttes av var läkarens lite mer auktoritära ställning i förhållande till patienten där läkaren oftast fick det sista ordet. När det gällde relationen till sina kollegor så träffade jag överläkare som hängde ut läkarstudenter framför patienter med kunskapstest där man kunde få en liten utskällning om man inte kunde svaret. Visst var det inte alltid så, men det hände oftare än i Sverige. Snabbt lärde jag mig att även om samtalstonen kunde tolkas som allvarlig så var det viktigt att förstå helheten i situationen och att överläkaren inte menade något illa. Så från att ha varit en svensk läkarstudent som inte är van att få någon större feedback från mina handledare på kliniken så blev jag läkarstudenten som kunde ta en utskällning inför patienterna (på franska!) med ett leende, och se det som ett bra tillfälle för mig att lära. Den förmågan är jag mycket tacksam över att ha utvecklat nu. Jag tror det är bra att ha en viss distans till sig själv och sina kunskaper för att kunna klara av att jobba i tuffare arbetsklimat, bland annat i länder där människorna inte är konflikträdda. Dessutom tror jag det är bra att tidigt lära sig att alla gör misstag och att det enda man kan göra är att försöka göra bättre ifrån sig nästa gång.