Varje dag i kliniken startar med en uppsamling kl. 8 där läraren har en genomgång av olika moment eller behandlingar. Vid kl. 9 börjar själva klinikarbetet, men man kom sällan igång så tidigt beroende på om rummet med brickor och material var öppet eller om patienten hade dykt upp. Eftersom behandlingsbehovet var så stort och patienterna var många arbetade vi oftast självständigt med varsin patient. Vi hade kliniktider varje dag fram till 13:00, men man lämnade aldrig kliniken eller patienterna innan 16.00 och efteråt begav vi oss ofta till labbet. Till en början var vi ytterst utmattade efter en heldag i skolan, då man arbetade i ca 30 graders värme och utan lunch eller fönster, men detta blev man van vid efter någon vecka. Vi trivdes mycket bra i klassen och schemat för klinikarbetet, då man strukturerade klinikdagar efter behandling.  

Majoriteten av patienterna var över 40 år och promenerade långa sträckor från olika byar för att nå kliniken och för de flesta var det allra första gången de träffade en tandläkare. Om det regnade dök inte patienterna upp, för det blir så svårt att ta sig fram på vägarna. För de som åkte med bussen så betalde vi för transporten, även för att de skulle komma tillbaka till nästa besök.  Majoriteten var insjuknande i HIV och därmed läggs stor vikt vid att arbeta med stor varsamhet framförallt i arbete med kanyler och anestesi. 

Det kliniska arbetet överträffade alla mina förväntningar då jag både fick se och utföra mer än vad jag nånsin kunnat ana. Det gäller främst inom extraktioner, rotbehandlingar och avtagbar protetik. För varje gång kände jag mig mer säker i vad jag gjorde, för man utförde behandlingarna så pass många gånger och blev mer säker i att ta beslut. Innan jag åkte på utbytet så hade jag inte fått se mycket karies men under dessa månader har jag endast haft två kariesfria patienter. Jag fick även se en del slemhinneförändringar och cystor. 

Ofta var det slut på material och jag fick verkligen lära mig att arbeta med det lilla man har och göra mitt yttersta med det. Många självklarheter för oss i Sverige, såsom att arbeta med en fungerande borr, vattenavkylning till borren, ett sugsystem, material för torrläggning, ha hela instrument och speglar eller bläster hade vi sällan tillgång till. I Sverige överväger vi sällan hur många handskar vi faktiskt gör av med under en dag eller hur många alginatavtryck man tar tills man får ett optimalt resultat. Studenterna köper allt material själva och därför var utbildningen väldigt dyr för dem. Vissa behandlingar såsom partialproteser som krävde silikon för avtryck kunde därför inte utföras av studenterna då silikonet var alldeles för dyrt. 

Vi blev ofta ifrågasatta av både studenter och lärare varför vi konsumerar så många handskar eller munskydd under en dag, då dem själva använde ett par handskar för samma patient. Även om deras sätt, teori och rutiner skiljer sig mycket från våra måste man alltid respektera och vara ödmjuk gentemot detta, då det är anpassat efter deras förutsättningar och förmåga. Det är även lärorikt för oss att ta del av deras rutiner, som dem själva sa att "do it the ugandan way".  

Vi blev starkt imponerade av elevernas positiva inställning, trots att de har så begränsad tillgång till material så klarade de ändå av att slutföra arbetet med ett gott samarbete sinsemellan studenterna. Vi är så vana och tar för givet att allt material finns lättillgängligt i massor, man insåg snabbt hur vi tar saker för självklarheter, men att det endast är vår verklighet och vår vardag, men inte alls omvärldens.