Allmänt ska jag säga att det läggs mer ansvar och förväntas mer kunskap från dig som läkarstudent än det gör här hemma, det är mer direkta frågor, det är mer frågor riktade till dig och inte till gruppen och det förväntas att du kan dina patienter ingående. Däremot så har de förståelse för att både språk och kulturskillnader kan innebära problem, och ger generellt utrymme för dig att anpassa dig. Tempot är dock högt, så man bör hänga med. Våga också fråga, hur stressat det än verkar! Det blir betydligt sämre om du missat att göra något/gjort något fel för att du hörde fel än vad det blir om du frågar. Anta också att tiderna du ska vara där är flexibla, ibland slutar man 1500 ibland 2000.
Gällande patientkontakten kan generellt sägas att det är en mer gammaldags läkarrelation än här hemma, mer av att säga till än att ha en diskussion, vilket är på gott och ont. Mitt tips för att få till en bra patientkontakt är att öva dig på vad du skulle säga för att beskriva symtom. Något jag hade problem med initialt var att fundera på hur jag ska be en 8-åring beskriva smärta på ett åldersadekvat sätt på ett språk som inte är mitt eget.
På båda sjukhusen jag var på fanns det ST-läkare samt läkarstudenter, under olika stadier av sin utbildning. Ofta kommer du att få jobba med en ST primärt och sedan rapportera till ÖL, men varierar för läkare till läkare och dag till dag. Ta det som det kommer verkar vara mantrat.. Båda sjukhusen hade inplanerad undervisning under veckorna, som var obligatorisk. Det förväntas ett visst mått av studentdeltagande men här funkar språkhindret väl om du vill gömma dig. Om inte, ta plats! Ingen kommer att vänta på att låta dig tala.
Något som ska nämnas också är att kontakten med de utsedda handledarna på sjukhusen är något oklar, och varierar i kvalitet. De som jag träffade till slut var alltid bra och generösa med sin tid och sin kunskap, men jag träffade ingen av de två som officiellt var "ansvariga" för mig.
Jag hade två månadslånga kliniska placeringar på två olika sjukhus:
Den första var "General pediatrics", som jag fick göra på ett "community hospital" (att jämföra med i storlek till St Göran) som hade en pediatrisk avdelning samt mottagningsverksamhet. Mitt sjukhus var St Josephs Medical Centre, vilket var ett utmärkt sjukhus med en läkargrupp med pedagogiskt intresse. God variation på patienter med vanliga åkommor (bästa Stockholmsjämförelse skulle antagligen vara Sachsska kombinerat med en vanlig BUM) och god blandning av inneliggande och poliklinisk vård. Detta var för mig ett utmärkt sjukhus att starta på, jag fick komma in i jargongen och lära mig hur det funkar rent praktiskt.
Min andra placering var "Emergency Pediatrics", vilket skedde på akutavdelningen på Sick Kids. Det är Torontos barnsjukhus, och är betydligt större än något motsvarande i Sverige. Patientflödet på akuten är stort och varierat, men med snäppet allvarligare åkommor än ovan nämnda sjukhus. Generellt kommer många föräldrar refererat från andra sjukhus/akuter. Det är också pediatriskt traumacenter för Greater Toronto. För dig som är intresserad av pediatrik och av akutvård är detta en fantastisk placering! Läkarna är bland de bästa i världen, det finns alltid färdiga specialister i pediatrisk akutsjukvård (vilket är en specialitet som jag efter denna placering önska kommer till Sverige snarast!) på plats och det sker en konstant utbildning. Något som du bör ta chansen att se är POCUS (point of care ultra sound), vilket har kommit betydligt länge än här hemma. Du förväntas ta patienter från första stund, och generellt som student tar du emot patienten, tar bakgrund och status och rapporterar sedan enligt motsvarande SBAR till specialister alt ST. Praktiskt klan sägas att du schemaläggs 24/7 men med vettiga pass (ej amerikanska tider).