A404 Trauma/Acute Care Surgery and Surgical Critical Care (Jacobi Medical Center)
Det var 12h dagar, gick ibland att gå tidigare. De förväntade sig att man även var där under en helg och en nattvecka. Jag började med en placering på traumaenheten. Jag gjorde en vecka på kirurgiska avdelningen och var med och rondade de patienter som tillhörde trauma. Därefter gjorde jag en vecka med nattskift där jag gick med trauma jouren vid eventuella traumalarm eller konsultationer. Sista två veckorna var jag på kirurgiska intensivvårdsavdelningen, SICU, men hade fortfarande möjlighet att gå på traumalarm och vara med på operationer. Det var ändå en ganska välplanerad kurs, där man fick se flera olika delar av enheten. Jag gick på samma schema som två sub-interns som liksom jag snart vara klar med läkarprogrammet. Dock kändes det som mer kvantitet än kvalitet med de långa dagarna. Mycket dubbelarbete och en del “tomma” timmar. Man fick själv ligga på för att få vara med på operationer, föreläsningsdagar, praktiska träningar och liknande. Fråga vad som finns att vara med på utöver kliniken redan första dagen, det var alltid mkt trevligt!
De första dagarna handlade mest om att komma in i det nya systemet för att dokumentera och presentera patienter (inklusive allt praktiskt som datortillgång, hitta min väg runt sjukhuset). Det är MYCKET förkortningar i dokumentationen. När jag kom in strukturen av dokumentationen och presentation av patienterna blev det lättare men i början skulle det varit trevligt med en liten glosbok. Fick med mig nya (och effektiva) sätt att dokumentera laboratorier, ventilationsstöd, vitalparametrar etc. Det tog också ett tag att få grepp om hur det medicinska systemet i New York fungerar, med alla olika försäkringssystem. Och varför en viss person hamnar på ett visst sjukhus.
Under den mina veckor på traumaenheten fick jag se ett antal av de vanligaste fallen i traumaenheten, trafikolyckor, skottskador, trubbigt våld och sticksår efter våld. Med tiden fick man en förståelse för olika nivåer av vård och resurser och procedurer som sker i en trauma och kirurgisk enhet. Jag lyckades också se det sociala arbetet och de förberedelser som behövs för att få patienten till rehabiliteringsanläggningar. Det är många papper som behöver signeras av patienter och anhöriga.
På kirurgiska intensivvårdsavdelningen var det allt från hög intensivvård med akuta intubationer, hjärt och lungräddning, kontinuerliga kontroller av intrakraniellt tryck till sårvård, avlastande dränage, insättning av CVK. Jag fick en bra exponering av de vanligast och allvarligaste fallen de första två veckorna på avdelning, akuten och nattjourerna. På intensivvårdsavdelningen under de senaste två veckorna var det mer detaljerat lärande och djupare förståelse. Dr Chao som var attending på SICU under denna period var en väldigt bra lärare.
Nattskiftena var fulla av händelser. Jag fick vara med på många traumalarm. Larmen var det ofta rätt kaotiska med mycket medicinsk personal runt omkring. Mitt i natten kunde det dock vara lite mindre folk och lättare att vara med och hjälpa till under larmet. När den mest allvarliga larmen kom in, traumalarm 1, var det alltid en attending som var ansvarig för att leda larmet och det gick oftast snabbt och smidigt att intubera, stabilisera och komma till the OR, operationssalen. Men jag fick ändå en känsla av att vi har mer utarbetat teamwork i Sverige.
Arbetets mentalitet är annorlunda, alla arbetar 12-13 timmar varje dag (nästan), både imponerande ibland men också skrämmande att du tillbringar så mycket tid på jobbet. Att engagera sig och ha identiteten så nära kopplad till yrket verkar vara lite av en norm i New York. Jag tror att detta är fallet för läkare över hela världen, men mer synliga i USA jämfört med Sverige. Balansen mellan arbete och privatliv skiljer sig från vår svenska standard. Det kändes på något vis normalt även för mig att spendera de 12h varje dag på kliniken, mycket trevligare de dagar det fanns intressanta operationer att assistera på och trevlig personal att lära sig av. Jag tror att jag fick mer exponering och har mer erfarenhet av mig hemma tack vare detta. Men atmosfären är mycket mer tävlingsinriktad. Var lite Greys Anatomy känsla över det hela, de flesta verkade vara på plats med sitt A-game hela tiden. Och lite romanser på kliniken. Kändes som många levde hela sitt liv på sjukhuset. Attityder till stress och förväntningar på ett vardagsliv/fritid verkar vara mycket olika i våra kulturer.
Sjukvårdssystemet är annorlunda, och du kan se att det finns en segregering i vilka patienter som hamnar på sjukhuset jag besökte i Bronx och de patienter som söker till privata sjukhus. I Sverige har alla samma rätt till vård på alla nivåer, en segregering av patienter från olika sociala nivåer syns inte riktigt på sjukhus. Jag tror att vården är ganska lik den vi har i Sverige. Jag fick en känsla av att resurserna är lite lägre på NYC-sjukhuset Jacobi jämfört med andra privata sjukhus i USA. Resurserna verkar vara mer begränsade än vad vi har på Karolinska universitetssjukhuset. Men jag fick också känslan av att kompetens och engagemang var lika hög som på andra sjukhus, med engagemanget i utbildning och patienter kanske till och med lite högre än vad jag har stött på tidigare. Min erfarenhet av traumavård i Sverige är mycket begränsad, så jag kan inte göra en ordentlig jämförelse här.
Det var en häftig upplevelse att få se en del av traumavården i Bronx! Det var även endel utbildning och jag fick en djupare förståelse för intensivvård. Jag fick även mycket tid i operationssalen vilket jag uppskattade. Jag kommer definitivt ha med mig ett smakprov på den karriärsinriktade energin som finns i New York, och att det är en stad som aldrig sover.
N303 pediatric Emergency Medicine (Children's Hospital at Montefiore)
En månads “senior elective” på barnakuten. Runt 150 barn passerar barnakuten på en dag. Jag gick dagtid vanligen 9-17 eller 7-15. Men det gick bra att justera tiden lite så jag var även kvar en kväll och var ledig en dag istället. Jag fick ta patienter själv nästan direkt för att sedan rapportera till Attending eller Fellow som sedan även såg alla barnen/ungdomarna. Jag var välkommen att vara med på larm när de kom in och auskultera eller hjälpa till beroende på situationen.
Jag fick aldrig tillgång till journalsystemet, då det var oklart om jag kunde få det eller ej, så jag fick hjälp av en “scribble” eller intern att läsa på via deras inloggning på patienterna, sedan skrev den ansvariga fellows/attendings journalanteckning på fallet. Det var lite synd att jag inte hade tillgång till journalerna, men samtidigt fick jag mer tid att träffa och undersöka patienter.
Detta var min andra rotation i New York så det var lite lättare att komma in i arbetet på klinikerna. Men det var fortfarande lite av en språkbarriär och många nya förkortningar att lära sig. Jag hade en bra introduktion och kände mig bekväm direkt. Under mina fyra veckor på barnakuten fick jag se ett brett spektrum av patienter och särskilt mycket exponering för vanliga fall, vilket var mycket lik min erfarenhet på barnkliniken i Sverige. Det är en stor klinik och patientflödet var högre än vad jag har sett tidigare. Det var även en annan viktning på hur vanliga vissa fall var, exempelvis såg jag flera patienter med sickle cell anemier som låg inne för hjälp med svåra smärtor. Jag såg ett antal psykiatriska fall eftersom det här var ett av få sjukhus som tog hand om psykiatriska akutfall. I Stockholm skulle de nå till en psykiatrisk akutmottagning, men jag tror att i mindre städer runt om i Sverige måste barnläkaren ha ett liknande system som här. Jag har också en känsla av att det finns ett större antal könssjukdomar och tonårsgraviditet. Detta kan delvis beskrivas av det bredare åldersintervallet bland pediatriska patienter (upp till 21 år jämfört med upp till 18 år i Sverige). Men också en skillnad i socioekonomisk status i sjukhusområdet. Jag såg inga obstetriska eller gynekologiska fall på barnakuten på SÖS, det var dock inte så sällsynta på Montefiore.
Arbets mentaliteten var mycket lik den jag har upplevt i Sverige (jämfört med den första kursen i traumkirurgi på Jacobi, där det kändes lite annorlunda). Atmosfären på kliniken, kliniska rutiner och kunskap och resurser kändes också mycket likt det jag har upplevt hemma. Det finns ett mycket "patientsäkert" system där en fellow eller attending alltid ska träffa patienten. Strukturen för praktik och specialisering är annorlunda men jag såg egentligen inga andra skillnader i arbetet här jämfört med Sverige. Jag tror att en sak jag tar med mig hem är den enkla och ofta använda tolkar, och det strukturerade sättet att ta historia och presentera patienter. Det stora utbudet av etniska grupper gjorde också att fler i våra ögon lite ovanliga diagnoser var vanliga. Alla läkare var mycket bra på att ha bakgrund, etnicitet, social miljö och andra faktorer i åtanke när de gjorde sina undersökningar och utvärderingar.
Jag kände mig mycket välkommen och hemma. Majoriteten av all personal var mycket angelägna om att utbilda och hjälpa mig runt. Att ta patienten själv (och presentera dem på engelska) pushade mig lite extra att verkligen lära mig handläggningen av de olika fallen. Kändes som att jag fick både kvantitet och kvalitet på lärandet.