Efter en intressant föreläsning på riksstämman av Tandläkare utan gränser bestämde jag mig för att söka utbyte i Afrika om den möjligheten fanns. Att åka dit och jobba som volontär är något jag alltid velat göra sedan jag var liten och att få chansen att hitta en vardag där och verkligen uppleva Kampala gjorde mitt val enkelt. Jag valde Makerere University för att få träffa patienter med ett stort vårdbehov och framförallt lära mig hur man behandlar med betydligt mindre resurser. 

Informationen från partneruniversitetet var bristande, vi fick endast en ansökan att fylla i annars ingen övriga instruktioner. Vår internationella handläggare var till stor hjälp för oss inför vårt utbyte, hon hjälpte oss sammanställa alla viktiga papper och mailade över vår ansökan till hennes kontakt som sedan gav oss ett datum vi var välkomna att börja. Både jag och Shadi läste igenom förra årets reserapporter väldigt utförligt och träffade båda studenterna för att ställa frågor samt få en mer personlig uppfattning om Kampala och det som väntade. 

Det är väldigt mycket att tänka på innan avfärd, men att prata med tidigare utbytesstudenter gjorde att man kunde checka av det viktigaste. En viktigt feedback från förra året var medtag av HIV-profylax som vi efter många mail fick med oss två dagar innan avresa. Tidigare utbytesstudenter hjälpte också oss med vad som behöver kompletteras till klinikarbetet, i form av handskar, munskydd, skyddsglasögon osv men även endo-material för att kunna få rotfyllningar tillgodoräknande. Så vid frågor eller funderingar kring detta kan ni kontakta mig eller Shadi, så har vi en uppdaterad lista på vad vi tycker man behöver ha med sig ner. 

Liten checklista på det viktigaste:

Visum – man kan ansöka om visum till endast Uganda eller fler länder till ett paketpris.

Vaccin – börja med detta i tid, behövs minst tre besök där första avses som ett informationsmöte. Glöm inte att man får studentrabatt på cityakuten. 

Material – kontakta oss för mer information om vad som behövs, tänk på att ha en extra resväska med dig ner avsedd för detta.

Ansökan/mallar – Fyll in ansökan, skriv ett ansökningsbrev till universitetet, scanna in dina vaccindetaljer (hepatit), kontakta din internationella handläggare som kan hjälpa till att sammanställa och maila. 

Pass – kolla att passet är giltigt 6 månader efter hemkomst.

Vi spenderade många timmar på att leta efter ett bra boende, både på Facebook och på Airbnb. Där finns det mycket att välja på till olika pris och standard. Jag och Shadi ville prioritera säkerhet och valde därför ett lägenhetshotell med portvakt som var på plats dygnet runt och såg till att endast boende kom i fastigheten. Läget var också något som prioriterades högt, vi ville ha något på gångavstånd till skolan eftersom trafiken på morgonen var långa köer i flera timmar. 

Vi upplevde att antingen var boenden var väldigt lyxiga och därmed också mycket dyrare än i Stockholm eller med en standard långt under vår för en billigare peng. Det var därför svårt att hitta ett boende med säkerhet och beläget nära skolan för en standardkostnad. 

Ett tips är att göra ett inlägg i Facebook-gruppen ”Kampala expats” om att man letar efter en lägenhet, då är det många som skriver och erbjuder olika boendealternativ. Vi hittade vår lägenhet genom att enkelt googla på ”apartments Kampala” och fick då fram fler olika lägenhetshotell. 

Att resurserna skulle vara begränsade visste vi redan innan ankomst, alla lånade mycket material kursare emellan och det fungerade faktiskt helt ok. Instrument som exempelvis spegel och sond fast det gott om, det stora problemet var att nästan ingenting var helt. Majoriteten av speglarna var så pass repiga att man inte kunde se någonting alls, det fanns exempelvis bara en fungerande excavator på hela kliniken. Detta var motgångar som vi hade väntat oss, men till min förvåning löste studenterna detta på eget sätt. Där fanns tandsköterskor som skötte rengöringen av instrument, men om man ville ha zoe eller en röntgenbild fick man köpa det av dem. Studenterna påbörjade alltså behandlingar utan att ha det material som behövdes och till min förvåning lyckades de slutföra behandlingen varje gång. Detta gjorde att det blev mycket spring mellan patienterna, ”rent gods” och studenternas materialskåp, medan vi i Sverige inte får gå en meter utanför båset om vi har handskar, förkläde och munskydd. Flera av våra rutiner på KI kändes där på plats som skrattretande, vilket var precis den reaktionen vi fick av studenterna, de skrattade och kunde inte förstå varför vi bytte handskar så ofta som vi gjorde. Här på kliniken valde man att ha ett par handskar till en patient och behövde du då mitt i behandlingen hämta något från sin väska eller ”rent gods” tog du på dig vänster handske ut och in på höger och så var det löst. 

En stor skillnad var helt klart allt spring på kliniken för att hämta material, men också för att få hjälp av lärarna. De använde inget kösystem på tavlan utan alla studenter som ville ha hjälp fick följa efter läraren i cirka 20-30 min medan hen hjälpte andra tills de ansåg att de var din tur. Man tilltalar lärarna ”Dr” och visar respekt på en helt annan nivå än hemma, vilket jag upplevde fungerade bra, tyvärr var det skillnad på hur lärarna pratade med oss utbytesstudenter. När klockan sedan slår 13 lämnade lärarna kliniken även fast de flesta studenterna är kvar och behandlar patienter till 15.

På helgerna fanns det möjlighet att delta på outreaches, då åkte man 4-5 timmar ut på landet för att screena och behandla barn. Detta gjorde vi under vår första helg nere i Kampala, vi följde med en klasskompis och två andra tandläkare och fick under den dagen träffa över 200 barn. Detta kände vi båda var något vi brann för och tog själva kontakt med ett par via Facebook som startat en föreskola och arrangerade tillsammans med dem en egen outreach. Där fick vi träffa över 150 stycken barn som vi screenade, behandlade och hade en föreläsning för. Vi valde också att donera våra insamlade pengar till den skolan, som nu lyckats bygga färdigt skolan med dörrar och fönster. 

Så om du/ni funderar på att åka ner till Uganda för att volontärjobba tveka inte att kontakta mig för mer information. Där finns alltid fler barn som behöver er hjälp. 

I Kampala pratar de luganda och engelska. Alla föreläsningar och undervisning var på engelska där samtliga lärare och studenter pratade flytande med varandra, det som avviker är ju deras ”dialekt” som till en början kändes omöjlig att förstå. Det tog ungefär två veckor med mycket upprepande innan man lärde sig förstå, de tycker samtidigt att vi pratade alldeles för fort vilket gjorde att de inte heller förstod oss. 

Jag blev förvånad över att kulturkrockarna var så pass många och tydliga som de var. Vi bodde ändå i ett tryggt område med mycket turister och rörelse men kunde tyvärr aldrig gå själva på gatan ostörda. Vi möttes av många blandade reaktioner från alla och inte bara barnen, vet inte hur många gånger jag blev kallad ”muzungo” vilket betyder vit människa varje dag. Även fast detta var en huvudstad var det många som aldrig sett, pratat eller fått röra vid en vit människa innan och det var till en början när man inte förstod språket lite obehagligt. Det underlättar mycket om man lär sig några grundläggande ord innan ankomst för att lättare kunna kommunicera med lokalbefolkningen man möter på gatan. Efter en tid fick vi förklarat för oss att ordet muzungo inte sas i en negativ bemärkelse vilket vi inte förstod till en början. Vi gick från att känna obehag de första veckorna när vi var ute bland folk till att de sista veckorna hälsa och småprata med många nya människor. Under de första två veckorna tror jag det är viktigast att vara öppen sinnad och visa förståelse för deras kultur, för sedan lär man sig fort hur man hälsar och beter sig mot sina medmänniskor.

Uganda bjuder på mycket mer än bara lärorika behandlingar på kliniken. Vi fick många vänner inom turism där flera hade egen firma och åkte på guidade turer under helgerna. Vi åkte till Jinga och Sipi falls under en helg med vänner från USA som jobbade som läkare på sjukhuset. En sån weekend rekommenderar jag verkligen, att få komma bort från stadshetsen och vandra bland vattenfall, rida på hästar runt Nilen och bara uppleva Ugandas fina natur. 

Vi försöker hålla oss aktiva under veckodagarna också. I vår hyra ingick fritt inträde till Kabira country club, där fanns det både gym, tennisbana och en pool. I stan fanns också andra gym men kostade dessvärre över 2000kr i månaden för ett medlemskort. Några kompisar till oss gick ut och sprang en del i området, dessvärre är det inget jag skulle rekommendera på grund av den okontrollerade trafiken.

Vi hade bra kontakt med vår klass och följde med ett gäng för paintball-spel en dag också ute i djungeln, inte samma skyddsutrustning som i Sverige men vilken upplevelse! Vi avslutade också vår resa med att bjuda in hela klassen på middag hos oss, vi bjöd på köttbullar, potatismos och brunsås som verkligen uppskattades. Om man visar ett intresse mot sina klasskompisar blir man mottagen med öppna armar.