Den spanska läkarutbildningen är 6 år och därefter görs en stor examination ca 8 månader efter examen, och betyget på denna avgör vilka specialiteter man kan komma in på. De första åren består endast av föreläsningar, likt svenska systemet, och därefter trappas andelen praktik upp för varje läsår. Under sjätte året har de ofta 2 veckors föreläsningar i början av blocket, följt av 6-8 veckor praktik måndag-torsdag och sedan föreläsningar på fredagar. En stor sak som skiljer läkarprogrammet i Spanien jämfört med i Sverige är att de spanska studenterna delvis får välja vilka placeringar de vill göra inom ett visst moment. T.ex. måste alla ha placeringar inom medicin, kirurgi, psyk och barn - men inom dessa får du välja om du t.ex. vill vara på kardiologen/internmedicin/njuravdelning/ortopeden/allmänkirurgi, etc. Eftersom inte alla har samma placeringar så är inte heller tentorna kopplade till den senaste placeringen. Exempelvis gick jag tillsammans med en spansk student på neurologen som under dessa veckor hade fredagsföreläsningar om farmakologi och mitt under placeringen hade en stor farmakologitenta. De spanska studenterna får även betyg, 0-10. Att få 5 är betydligt lättare än att få Godkänt i Sverige, men 9 eller 10 är väldigt få som får. Detta gör också att det är större konkurrens mellan de spanska läkarstudenterna än mellan de svenska (iallafall som jag upplever det).
Relationen mellan läkare och student beror väldigt mycket på vem man hamnar med. Vissa läkare, framförallt äldre, kräver att man Ni:ar läkaren (Usted), medan många yngre läkare skrattar åt detta och ber en att Du:a och använda läkarens förnamn istället för "Dr/Dra". Det skiljde sig också väldigt mycket hur mycket läkaren involverade studenter, vissa läkare lät mig ta anamnes och status och diskuterade kliniska fynd med mig, medan vissa helt ignorerade att jag var där.
Även relationen mellan läkare och patient skiljer sig mycket jämfört med i Sverige. Här är det väldigt hierarkiskt och det är självklart att patienten Ni:ar läkaren. På mottagningar är även anhöriga med i 99% av fallen och ofta pratar denne mer än patienten själv. En till intressant sak kring detta är att de på det sjukhuset jag var placerad på fortfarande använder pappersjournaler. Det var inte ovanligt att läkaren inte riktigt kunde tyda bedömningen från föregående besök pga slarvig handstil, och det hände minst 2-3 gånger i veckan att man inte hittade patientens journal inför besöket.
Utbytessystemet med bara praktik och sedan läsa in teorin på egen hand passade mig rätt bra. Det jag dock känner att jag saknade (trodde aldrig jag skulle säga detta) var seminarier där man får använda sig av och reflektera över den nya kunskapen. Precis som på praktiken i Sverige får man endast se en bråkdel av alla diagnoser man läser om, och när man då inte heller diskuterar fall har man inget att haka upp teorin på.
En annan sak jag verkligen saknade var struktur! Inför varje praktik mailade jag ansvarig läkare eller sekreterare på kliniken för att få information om när/var jag skulle infinna mig och vem jag skulle träffa. På 3 av 4 placeringar fick jag inget svar även efter att ha hört av mig två gånger, utan fick första dagen på nya placeringen leta efter någon som kunde ge mig den informationen. Även under de olika placeringarna upplevde jag att det inte fanns någon struktur för vilken läkare jag skulle gå med eller vad som gällde.