Språket
Jag gillar danska sedan tidigare och kollar mycket på dansk film och tv. Jag förberedde mig lite innan jag åkte genom att lyssna på danska ljudböcker på Storytel.
Att danskar är bättre på att förstå svenska än vad svenskar är att förstå danska vet jag faktiskt inte om jag håller med om. Många unga danskar är väldigt dåliga på både svenska och norska och kan oftast inte ens höra någon skillnad på de två. Äldre danskar är lite bättre, men generellt så gällde det för mig att försöka prata danska. Jag skulle säga att jag ändå förstod ca 95% av allt som sades, och att folk förstod mig till kanske 90%. Men det varierade mycket från person till person. Plötsligt var det en föreläsare där jag inte förstod någonting alls, och emellanåt var det en läkare som hade jättesvårt att förstå mig. Psykkursen var absolut svårast språkmässigt, jag hade väldigt svårt att förstå vissa schizofrena patienter som ofta pratade väldigt säreget. En överläkare förhörde mig om vilka neologismer (egenpåhittade ord) en patient använde vilket jag så klart hade lite svårt att veta...
Att kunna räkna på danska är jätteviktigt! Nu kan jag det relativt bra, men det var verkligen stressigt när en sjuksköterska rabblade ett CPR-nummer (danska personnummer) och jag gjorde mitt bästa för att hänga med. Även att få läkemedelsnamn rätt tyckte jag var svårt, det var nästan svårare när någon bokstaverade tyckte jag i början, eftersom de danska vokalerna uttalas så annorlunda än de svenska.
Allt som allt skulle jag säga att det gick väldigt bra, bortsett från några missförstånd här och där samt att jag var rejält mycket tröttare än vad jag brukar vara efter en dag på kliniken. Jag är väldigt glad att jag bodde tillsammans med danskar och att vi hade som regel att inte prata engelska hemma, samt att jag nu pratar danska med mina danska kompisar som jag tidigare ibland snackat engelska med istället. I slutändan så tog jag mina muntliga tentor i ÖNH, Oftalmologi och färdighetsprovet i psykiatri på danska och klarade mig med bra betyg.
Kulturen
Danskar är väldigt mycket mer verbala än svenska. Jag upplevde att så väl lärare som studenter var bättre på att ge kritik och ta kritik, samt att många konflikter togs öppet i rondrummet utan att folk blev obekväma. Danska språket innehåller också fler kraftuttryck än det svenska. Att en överläkare utropade "Hold da kæft", eller att vår föreläsande professor sa "fuck" gjorde ingen dansk förvånad. Som svensk blev jag ibland lite nervös av situationer som jag uppfattade som konflikter, och det var också lite tufft i början att bli utfrågad inför helklass om ett ämne vi inte läst om ännu. Men snart släppte det och jag förstod att det inte är något att ta personligt och att de flesta lärarna bara vill testa en för att se vad man går för.
Generellt så känner jag ändå att min kliché-bild av danskarna som ett gladare, mer bekymmerslöst folk fortsatt stämmer. Det var en del av kulturen som jag verkligen uppskattade. Något jag också uppskattade mycket var hur personliga många läkare var i kontakten med sina patienter, ibland kanske på ett inte helt korrekt sätt med svenska mått mätt, men som verkligen skapade fina patientmöten.
Svårare var det att ständigt bemöta skämt om hur politiskt korrekt Sverige är, samt många uttalanden som jag uppfattade som öppet rasistiska.