Trots att jag har rest en hel del så hade jag faktiskt inte varit utanför Europa fram tills utbytet. Därför ville jag ta chansen att åka långt bort och se något annorlunda. Dessutom var jag intresserad av den japanska kulturen och religionerna. Detta var det enda tillgängliga universitetet i japan. 

Processen med att ansöka efter att ha blivit godkänd blev väldigt utdragen ffa pga vaccinationsintyg som krävs av universitetet. Eftersom jag invandrade till Sverige vid ung ålder var det mycket svårt att få tag på all dokumentation om vad man har och inte har så jag rekommenderar att börja leta fram detta så fort som möjligt, även om man är uppvuxen i Sverige. En lite speciell grej för Keio är att de behöver intyg på att man är vaccinerad mot, eller har positiv serologi för, Varicella (till skillnad från Sverige då det oftast räcker med uppgifter att man har haft det tidigare) så räkna med att det kommer bli utgifter för åtminstone detta. En annan motivation för att ansöka så fort som möjligt är tillgången till deras förmånliga studentbostäder som riskerar att fyllas upp om man är för långsam. 

Informationsmöterna och föreläsningarna från KI var hjälpsamma för att bli lite mer förberedd för utbyte generellt men för att förbereda mig inför japan specifikt gjorde jag en hel del efterforskning själv. Det finns väldigt många bra resurser och gemenskaper online som är enkla att googla fram. Dessa var väldigt viktiga för mig att bli förberedd för den annorlunda kulturen och sättet att leva på. Till exempel finns det bra videos på Youtube som täcker allt från praktisk information och kulturskillnader, till tips på mat och turistdestinationer. Jag pluggade även lite japanska med hjälp av appen Duolingo några minuter varje dag ett par månader inför avresa vilket var väl värt den lilla tiden! 

Pga mina planer i övrigt anlände jag samma morgon som kursstart. Trots att jag inte kunde sova på flyget gick den första dagen ganska bra då den endast innehöll orientering runt sjukhuset och introduktion till min första placering. Däremot var jag ordentligt jetlaggad och det tog mig ungefär en vecka att anpassa mig till tidsomställningen med många tidiga nätter. Någon formell introkurs ingick inte utan man fick en bunt med informationspapper att läsa igenom på sin egna tid. 

Det fanns inte någon organisation för utbytesstudenter, eller några organiserade studentaktiviteter för den delen, utöver några sportklubbar. Däremot parade den internationella handläggaren mig ihop med två japanska studenter som skulle på utbyte till KI som jag hade sporadiska träffar med under utbytet. 

Som sagt var fick jag bo i en av Keios studentlägenheter. Denna befann sig endast 5 min ifrån sjukhuset och var mycket rymligt, speciellt med Tokyos mått mätt. Den var utrustad med kök inkl en induktionsspis, badrum, tv, och tvättmaskin samt en ganska stor säng! Vitvarorna är något annorlunda jämfört med det man är van vid och alla knappar är på japanska så det tar ett tag att ta reda på hur allt fungerar. Jag rekommenderar varmt appen Google translate för detta syfte som har en kamerafunktion som översätter det man pekar den på. Superhändigt för en massa andra sammanhang också. 

Läget var ett tyst bostadsområde som kändes mycket tryggt. Butiker, restauraner, tunnelbana, samt pendeltåg ligger mycket nära intill. Dessutom är det bara ca 20 min gångavstånd från Sjinjuku som är en av Tokyos mest välbesökta områden för både underhållning och shopping. 

En nackdel var att det var väldigt strikta regler kring att inte göra väsen av sig eftersom det är även ett boende för sjuksköterskor på sjukhuset som behöver kunna sova under alla tider på dygnet. Av den anledningen fick man inte heller ta med sig gäster. Det här framkom inte förrän jag frågade vilket var lite konstigt. 

Jag hade placeringar på akuten, gynekologi, obstetrik, samt narkos á två veckor vardera. Under den mesta av den tiden såg jag inte så många andra studenter. De japanska studenterna hade ganska många seminarier, föreläsningar, och simulationer utöver klinisk praktik till skillnad från mig som mest befann mig på avdelningen. De studenterna jag såg befann sig alltid i bakgrunden och hade nästintill noll patientkontakt. Dock hörde jag att de får ha motsvarande studentdriven mottagning under vissa kurser. Det fanns tillfällen då studenterna fick en liten föreläsning eller förhör av en av överläkarna. 

Som engelsktalande utlänning var det ofta svårt att få kontakt med både läkarna och studenterna då de ofta känner sig blyga med att tala engelska. Däremot är många intresserade av en. Sverige är nämligen något exotiskt och Karolinska betraktas ha riktigt högt status. Därför går det ofta bra om man själv tar initiativ till kontakt. Mina handledare var oftast läkare som var lite bättre med engelskan men oftast gick jag inte med dem och var därmed tvungen att etablera kontakt med kollegor själv. Som sagt så ska man alltså inte tro att man är ogillad som utlänning (idén om rasism i japan är grovt överdriven) utan snarare försiktigt omtyckt. Detta innebär även att man får ta initiativ till att göra så mycket som möjligt under placeringen. Schemorna var mycket översiktliga och man kunde modifiera de väldigt mycket efter sitt eget intresse vilket blir väldigt lätt efter att man har etablerat kontakt. Annars blir det väldigt mycket vilset observerande utan att bli inbjuden till att vara delaktig. 

Det finns ingen bestämd kursplan och handledarna har ganska dålig koll på hur mycket man kan och vad man vill lära sig så se till att stämma av det inför varje placering. Det här innebär såklart också att man ofta kunde bestämma själv när man ville gå hem, särskilt då personalen inte har så bra koll på vad man ska göra. Då blir förande av loggboken från KI extra viktigt, inte minst för att följa hur många värdefulla aktiviteter man har för sig. 

Jag vill också rekommendera att det är, precis som vanligt, väldigt bra att komma påläst inför placeringarna då handledarna blir betydligt mer motiverade att lära ut då. 

Kunskaperna i engelska är varierande men ofta tämligen låga. Dock klarar man sig ofta väl genom att hålla det på en basal nivå och man hittar alltid kollegor som talar flytande, exempelvis de som gjort ett utbyte eller forskat utomlands. Det inkluderar som regel handledarna. Det är bra att kunna i alla fall lite japanska, speciellt utanför sjukhuset då folk kan inte vilja tala engelska alls. Dessutom blir folk lätt väldigt imponerade och glada när man visar att man har gjort en insats för att lära sig språket. Keio erbjuder även en "Japanese language club" en dag i veckan som är väldigt avkopplade lektioner i japanska där man får välja själv vad man vill lära sig och i vilket tempo. Den hålls av gamla alumni från Keio som bjuder på fika och lär ut efter bästa förmåga. Starkt rekommenderat. 

Jag fick ett "Code of conduct" med regler som gäller på sjukhuset. Det verkade lite skrämmande strikt med regler som exempelvis att inte prata i hissar eller inte sitta med benen i kors. I praktiken gäller dessa oftast inte och man kan bete sig ganska avslappnat. Däremot får man känna efter beroende på situationen och exempelvis inte tala högre än alla andra. Generellt är det mycket mindre formellt än man tror. Speciellt bland de yngre läkarna är stämningen till och med mer ledig än Sverige. Det gäller dock att se sig för när man har med seniora läkare att göra. Några tips är att alltid buga (särskilt när man träffar någon ny) och att alltid tilltala folk med deras efternamn följt av -sensei. Däremot har man fördelen att bli ursäktad för samtliga ens kulturella snedsteg i egenskap av utlänning, så oroa dig inte för mycket om att göra rätt. Det värsta som kan hända är att någon tittar lite snett på dig. 

Klädkoden som gäller är läkarrock, skjorta (+/- slips), svarta byxor, och heltäckande skor. Hur mycket man följer denna beror dock helt och hållet på avdelning. Till exempel är internmedicinare väldigt måna om att vara välklädda medan mina kollegor på akuten kunde gå runt i operationspyjamas. Som utbytesstudent är det dock bra att visa ett gott föredöme men, återigen, oroa dig inte för mycket. 

Japan och mer specifikt japanska läkare består av workaholics där synen på arbete är mindre än hälsosam. Det fick mig att se balansen mellan arbete och fritid i ett nytt ljus och jag tror att det kommer påverka mig över hela livet. Det här utbytet visade även hur mycket man kan få tillbaka bara man inte är rädd att prova nya saker och prata med folk. Man ska alltid tro det bästa om människor så även om det verkar som att japaner undviker dig betyder det inte att de inte är intresserade eller ogillar dig. Den japanska vården är betydligt mer privatiserad som har skapat en hel del ojämnlikhet. Det har varit intressant att se hur denna annorlunda syn på vård och hur de handskas med sina egna problem i samhället som exempelvis hög suicidalitet och minskande barnafödsel. 

Sammanfattnignsvis har jag det här utbytet gett mig en betydligt mer nyanserad blick på sjukvården och världen i stort och jag skulle rekommendera detta utbyte till vem som helst. Hade jag stannat i Sverige hade jag missat en enorm mängd upplevelser och kontakter som jag kommer bära med mig en långt tid framöver.