Kina har eggat min fantasi så långt jag kan minnas. Landet har inte bara en fascinerande historia, utan det står också på höjden av sin moderna utveckling i dag. Därför kändes det extra kul att jag fick tillfälle att åka dit som student under min sista termin på läkarprogrammet. Dock hade jag ärligt talat ingen vidare koll vare sig på Shanghai som stad eller SJTUSM som universitet sedan tidigare.

Från KI var informationen på det hela taget bra, men från SJTUSM lämnade den tyvärr en del övrigt att önska. Antagningsbeskedet var inte särskilt matnyttigt, upplysningar om sjukhusen fattades och universitetets hemsida för internationella studenter fungerade knappt. Därför fick jag höra med den internationella handläggaren vid SJTUSM om allt mellan himmel och jord. Även om det kändes lite omständligt fick jag i slutändan dock svar på alla mina frågor och funderingar på den vägen.

Det ställdes inga särskilda krav på vaccinationer eller intyg för utbytet, men visum behövs för att över huvud taget få komma in i landet. Därför ansökte jag om X2-visum på universitetets inrådan, vilket gav 180 dagar i Kina med en inresa. Eftersom inresan måste göras inom 90 dagar efter att visumet utfärdats och eftersom det tar ett tag för ärendet att behandlas kan jag tipsa om att inte ansöka vare sig för tidigt eller för sent. Några veckor före avresa upplevde jag som lagom. Om man vill se andra delar av Asien eller särskilda delar av Kina, t.ex. Hong Kong, under utbytet rekommenderar jag även att man ansöker om ett visum med fler inresor.

Innan man åker iväg kan det också vara bra att känna till att Kina är ett totalitärt samhälle under hård kontroll av regimen. Detta tar sig naturligtvis åtskilliga uttryck som jag inte kommer att gå in närmare på här, men jag vill ändå nämna att tillgången till information är kraftigt begränsad i landet. Bl.a. går det inte att ta del av tjänster såsom Google, Facebook, Twitter eller Wikipedia bakom ”The Great Firewall of China”, så man gör klokt i att ha en bra översättningapp (t.ex. Baidu Translate) redo, installera en VPN-tjänst samt ladda ner Wechat (allroundappen nummer ett i Kina) i förväg.

Det bästa är nog att vara på plats några dagar före kursstart. Själv anlände jag på måndagen då det egentligen var tänkt att mina rotationer skulle börja. Det kändes rätt stressigt, men turligt nog visade det sig att kineserna var lediga både måndag och tisdag den veckan med anledning av en mässa. Således gick startskottet först på onsdagen, vilket gjorde att jag fick två dagar på mig att anpassa mig till tidsskillnaden, bekanta mig en aning med staden och greja med kinesiskt sim-kort först.

Det erbjöds ingen introduktionskurs och det fanns inte heller någon fadderorganisation vid SJTUSM. Alla kontaktpersoner samt tid och plats för de kliniska rotationerna meddelades av den internationella handläggaren via Wechat några dag i förväg. Därför var det i mångt och mycket upp till en själv att ordna med både det akademiska och det sociala under utbytet, vilket var lika roligt som utmanande.

Jag skulle säga att kostnadsläget i Shanghai är jämförbart med det i Stockholm. Dock är spektrumet från billigt till dyrt mycket bredare. T.ex. är boende hur kostsamt som helst trots att standarden överlag är mycket låg medan lokal mat och dryck, transporter samt internet och mobiltelefoni är i princip är gratis. Av den anledningen är det ingen konst vare sig att leva loppan eller att hålla kostnaderna nere. Om man har en stram budget är det vidare en tröst att det inte finns några obligatoriska avgifter i samband med utbytet, förutom visumkostnaden på drygt 1 000 kr, och att man får ett resebidrag på 10 000 kr från KI. Dessutom finns det gott om stipendier att söka om man bara är ute i god tid.

Första månaden betalade SJTUSM boende på Motel 168 Sinan Road. Det var ett typiskt budgethotell av helt okej kvalitet med kinesiska mått mätt. Rummet hade dubbelsäng, luftkonditionering (vilket är ett måste under vinterhalvåret i Shanghai då det inte finns något som ens liknar centralvärme i staden) samt egen toalett och badrum, kostnaden var 305 yuan (ca 415 kr) per natt, och det tog ca 45 min med tunnelbanan till Renji Hospital, där jag hade min första placering, och ca 15 min till fots till Ruijin Hospital, där jag hade min andra och tredje placering. Till campus var det också ca 15 min promenad.

Andra månaden var det upp till en själv att fixa boende. Då hade jag egentligen hoppats på att få bo i studentkorridor på campus, men i sista minuten visade det sig att rummet bara var tillgängligt för kvinnliga studenter. Det resulterade i att jag helt enkelt bodde kvar på Motel 168 Sinan Road, dels eftersom läget var så bra, dels eftersom jag helt enkelt inte orkade leta reda på något annat ställe.

Om man vill bo någon annanstans finns det en massa hotell och vandrarhem i staden. Dessutom går det att hyra lägenhet via tjänster såsom Airbnb och Smartshanghai. Dock obs att man måste registrera sin nya adress hos polisen senast ett dygn efter inflyttning om man hyr. Om man bor på hotell eller vandrarhem ombesörjer personalen det.

Utbildningssystemet i Kina skiljer sig rejält från det i Sverige. Som jag förstod det varierar längden på läkarprogrammet med flera år beroende på ens resultat på de nationella proven efter gymnasiet (ju bättre resultat, desto längre utbildning, och vice versa). Väl antagen förväntas man sedan inte bara tillbringa så gott som all vaken tid på sjukhuset eller i skolan, utan också publicera artiklar i väl ansedda vetenskapliga tidskrifter. Dessutom behöver man bestämma specialitet mycket tidigt för att kunna rikta in alla sina krafter på just det området med en gång. Bara enligt ett sådant upplägg har man skuggan av en chans att göra karriär, vilket alla drömmer om för att kunna säkra tillvaron för sig själva och sina familjer i den stenhårda konkurrensen. Eftersom det således råder ett väldigt tufft klimat ger de kinesiska studenterna verkligen allt, vilket kändes både inspirerande, eftersom många av dem var så duktiga, och skrämmande, eftersom minst lika många gav uttryck för en stor uppgivenhet med anledning av hur mycket de tvingades uppoffra för utbildningen och yrkets skull.

Förhållandet mellan mig och mina handledare var för det mesta kanon. Jag gick med den överläkare och dennes underläkare som talade bäst engelska. Alla försökte anpassa sig till min nivå, lät mig ta del av det kliniska arbetet och ansträngde sig verkligen för att jag skulle ha det bra. I allmänhet var relationerna både hierarkiska och uppsluppna. T.ex. var det av största vikt att titulera de högsta hönsen på sjukhuset korrekt, men det var inte alls konstigt att samtidigt driva gäck med dem bakom deras rygg.

Patientkontakterna kan jag tyvärr inte säga särskilt mycket om eftersom språkförbistringar gjorde det omöjligt för mig att ta egna patienter. Att döma av mina handledares konsultationer var det dock inte ovanligt att flera patienter plus dennes anhöriga befann sig i rummet samtidigt. Kontakten kändes förvånansvärt informell, familjen var alltid med om att fatta besluten och varken personlig integritet eller sekretess tycktes finnas på kartan.

På sjukhusen hade jag bara motsvarande VFU och inga regelrätta föreläsningar. Således var det mycket praktik och lite teori. Arbetstempot var högt med en aldrig sinande ström av patienter. En vanlig dag kunde man ha ca 10 operationer, ca 50 patienter på mottagningen eller ca 100 på akuten. P.g.a. detta höga tryck kändes det som om man fokuserade mer på att lösa de aktuella problemen och mindre på att gå till botten med grundproblematiken. Som konsekvens var läkarna därför otroligt duktiga på vissa specifika tillstånd och moment, men hann inte lägga särskilt stor vikt vid helheten, vilket många av dem själva beskrev som ett problem.

Det var inte helt lätt att överbrygga språkklyftorna under utbytet. I de breda folklagren var engelskkunskaperna mer eller mindre obefintliga och det erbjöds ingen språkkurs i kinesiska. Dock talade tack och lov majoriteten av läkarna på sjukhusen engelska och då och då även franska. Därför var det ingen fara under de kliniska rotationerna, men för det sociala livet kan jag inte nog rekommendera att man lär sig några vanliga kinesiska fraser och är redo med översättningsappen. Att ha sin adress nedskriven med kinesiska tecken, åtminstone i början, är också ett hett tips.

Angående kulturen blir man i det kinesiska samhället genast varse stora skillnader jämfört med Sverige. För oss gäller individen först, för dem staten först. Till de positivare sidorna av denna skillnad hör exempelvis handlingskraften som förändrat landet i grunden med bl.a. en förbättrad levnadsstandard för de allra flesta kineser, den fantastiska kollektivtrafiken och de elektroniska betalningsmedlen som Wechat och Alipay som resultat. Men till de mindre smickrande effekterna av toppstyret hör den bristande respekten för mänskliga fri- och rättigheter med t.ex. censur, massövervakning och polisstatens närvaro överallt. Sammantaget gör det att man i förstone bara imponeras av Shanghais strålglans, men ganska snart känner man sig också lite illa till mods när man tänker på bakgrunden till hela härligheten.

På sjukhuset fanns det också stora skillnader som hade sitt ursprung i den annorlunda synen på enskilda individers värde i samhällsapparaten. Bl.a. var det inte alls ovanligt att människor låg på operationsbordet utan att ha en susning om varför de behövde kirurgi. Detta eftersom både läkare och familj undanhållit all information om deras sjukdom för att skydda personen i fråga från enligt dem onödig oro och ångest. Vidare var det en självklarhet att det inte var patienten utan familjen som bestämde först och främst. T.ex. kunde patienter önska en behandling men förvägras den om släkten var emot. Till viss del kan detta nog förklaras av att familjen för det mesta stod för de medicinska kostnaderna, men det kändes ändå lite märkligt för mig som svensk att vara delaktig i en sådan vård även om det såklart också var intressant. Sist men inte minst uppstod det ofta konflikter mellan patienter, anhöriga och vårdpersonal rörande t.ex. kostnaderna för olika behandlingar eller giltigheten i vissa beslut, vilket inte sällan ledde till rätt obehagliga situationer som behövde avstyras med hjälp av beväpnade vakter.

Det arrangerades inga sociala aktiviteter för oss utbytesstudenter och möjligheterna till kontakt med andra studenter, både kinesiska och internationella, upplevde jag som ganska små eftersom jag inte träffade särskilt många av dem på sjukhusen. Dock är Shanghai en av världens folkrikaste och mest blomstrande städer, så det finns gott om kontaktytor för övrigt i megastaden. Vart man än vänder sig möts man av människor, sevärdheter samt restauranger och barer. Allt är en blandning mellan öst och väst där dåtiden, nutiden och framtiden tycks existera parallellt. Passa på att hänga med både lokalbefolkningen och de expatrierade utlänningarna, besök såväl de gamla stadsdelarna som de av idel skyskrapor dominerade nyare partierna, missa för allt i världen inte att äta några lokala specialiteter, t.ex. xiao long bao, på kvarterskrogen eller boka bord på trestjärniga Ultraviolet om du känner för att slå på stort. Smartshanghai och Time Out Shanghai är bra källor när inspirationen tryter. Utöver allt detta ligger dessutom flera andra trevliga resmål bara några timar med snabbtåget bort, t.ex. Peking, Hangzhou och en rad vattenstäder såsom Zhujiajiao. Slutligen fanns det ett gym på campus där man kunde träna gratis.

Perioden som utbytesstudent vid SJTUSM i Shanghai har utan tvivel varit en av de bästa under hela min tid på läkarprogrammet. Även om svårigheterna i form av kulturkrockar stundtals kändes enorma var belöningarna i form av perspektiv på tillvaron alltid mycket större. Väl hemma igen är jag nu å ena sidan evigt tacksam över att leva och bo i Sverige, men å andra sidan glad över att fått se ett så annorlunda land som Kina inifrån. Om man är intresserad av att vidga sina vyer kan jag därför varmt rekommendera SJTUSM som universitet och Shanghai som stad.