Reserapport - KI-student
Lärosäte: La Trobe University
Utbildningsprogram: Barnmorska
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 19/20
Namn: Ebba Åback
E-postadress: ebba.aback@stud.ki.se

Innan avresa

Mitt namn är Ebba och det här är min reseberättelse om mitt utbyte till Melbourne, Australien. Redan innan jag började plugga till barnmorska kollade jag upp vilket universitet i Stockholmsområdet som erbjöd utbytesstudier då jag var mycket intresserad av att göra ett utbyte. Väl på utbildningen fick vi information om de olika alternativen och Australien kändes lockande. Dels då jag aldrig hade besökt landet tidigare men även på grund av språket. 

 

Informationen vi fick från KI var grundläggande och innehöll det mest väsentliga. Mer detaljerad information upplevde jag att jag inhämtade från reseberättelser från tidigare terminer. Hur jag skulle ansöka om utbytet till KI var tydligt och det gick hyfsat snabbt att få reda på att jag och min kompis hade blivit antagna. Sedan dröjde det flera månader innan vi som studenter hörde något från universitetet i Australien. Detta minns jag stressade mig lite men ansvariga på KI lugnade mig och sa att om man blivit nominerad från KI så får man åka. 

När vi väl hörde från universitet, La Trobe University, i Melbourne var det mycket saker som skulle ordnas och förberedas. Det som var mest tidskrävande var vaccinationerna. Universitetet i Melbourne bifogade en blankett där man skulle fylla i vilka vaccinationer man fått som barn samt bevis på övriga vaccinationer och immunitet. För att få blanketten ifylld fick jag boka ett specifikt besök hos en sjuksköterska på en vaccinationscentral. Sjuksköterskan kunde då fylla i blanketten med hjälp av mina gamla vaccinationsjournaler som mina föräldrar tack och lov hittade efter mycket om och men. Väl på vaccinationscentralen kunde jag även boka in nya besök för påfyllning av de vaccin jag saknade, influensavaccin, PPD, provtagning för bevis av immunitet varicella mm. En tidskrävande och kostsam process som jag rekommenderar att börja med i god tid. 


Tillsammans med vaccinationsblanketten var det även andra intyg som skulle skickas till La Trobe university bla. HLR-intyg. Jag hade nyligen gjort HLR-utbildning via mitt jobb som sjuksköterska och kunde få ett intyg på engelska via HLR-ansvarig på min avdelning. Polisutdragsregister gick att ansöka om online för att sedan få hemskickat. Visum behövdes men var enkelt att ansöka om online. 

 

Flyg bokades så fort vi fick klartecken från KI om när vi kunde åka. Boende ordnade vi med själva via AirBnb. 

 

När avresa närmade sig fick vi även mail från studentansvarig från sjukhuset i Melbourne, Mercy Hospital for Women Heidelberg, där vi skulle ha vår praktik. Vi fick då vårt schema tillsammans med en rad olika papper som skulle skrivas ut, skrivas på och tas med till Australien. Däribland var det också en hygienutbildning som skulle utföras. Jag skannade även mitt pass och tog med mig passkopior. 

Ankomst och registrering

Sista kursen förlossnings- och eftervård började med en teorivecka och praktiken startade sedan vecka två. Då det tar många timmar att resa till Australien ville vi gärna åka några dagar tidigare. Vi bestämde i samråd med kursansvarig lärare att vi kunde åka efter halva veckan för att vara med på en del moment i skolan första kursveckan. CTG-föreläsning samt sutureringsövning var exempelvis två moment som jag är glad att vi hann vara med på. Vi fick även skriva kursens sluttenta innan vi åkte. Vi flög sedan på torsdagen på första kursveckan och landade sent fredag kväll i Melbourne. Jag uppskattade verkligen att vi hade ett par dagar på oss att komma i ordning innan skola/praktik började. Tidsskillnaden är stor och det var skönt att hinna komma i ordning i vårt nya boende. 

 

På måndagen efter ankomst hade vi en introduktionsdag på La Trobe university. Där hade vi bestämt möte med en person på institutionen som var ansvarig för utbytesstudenter. Vi fick en rundtur på universitet och fick information om barnmorskeutbildningen i Australien. På besöket på La Trobe fick vi även hjälp att ordna Working with childres check (WWCC). Ett obligatoriskt intyg som krävdes för att göra praktik på sjukhuset. För att ansöka om detta behövde vi pass, bankkort, studentlegitimation och visum. WWCC är ett kort som man skulle bära med sig men vi fick det i brevlådan vår sista vecka, fram till dess kunde man använda sig av kvittot på att man ansökt som bevis. Jag upplevde dock aldrig att någon frågade om det. Av universitetet fick vi även skjortor att ha på praktiken. Vars två kortärmade skjortor som det stod ”La Trobe university” på. Vi hade sedan tidigare blivit ombedda att ha med oss mörka långa byxor (ej jeans) att ha på praktiken.

 

Följande dag hade vi vår första dag på sjukhuset, så kallad ”Orientation day”. Vi började med att ha ett möte med en kvinna som var ansvarig för utbytesstudenter. Vi blev varmt välkomnade och vi pratade länge. Vi fick möjlighet att ställa frågor, vi gick igenom schemat och blev runt visade på sjukhuset och de olika avdelningarna vi skulle vara på de kommande veckorna. Sedan fortsatte dagen med praktik. 

Ekonomi

De stora utgifterna i samband med utbytet var helt klart flyg och boende. Flyget är billigare ju tidigare man kan boka. Det blev även en del kostnader på vaccinationscentralen. 

 

Levnadskostnaderna i Melbourne var likt Stockholm. Det som jag upplevde som mest kostsamt var att jag betalade för två boende under perioden, mina vanliga kostnader hemma plus boende i Melbourne. Jag rekommenderar att hyra ut lägenheten hemma om man har möjlighet och vill spara pengar. 

 

Vi åkte kommunalt till sjukhuset varje dag och laddade på ett ”Myki card”, likande SL-kort, med en 30-dagars biljett. Det var liknande priser som i kollektivtrafiken hemma och fungerade mycket smidigt. 

 

Jag sökte bidrag och stipendier från de olika fonderna KI tipsade om samt Vårdförbundet. Välkomnade bidrag som ca täckte kostnaderna för flygresan.

Boende

Vi blev erbjudna att ansöka om boende på campus på La Trobe university. Jag och min resekompis valde dock att hyra en lägenhet via AirBnb trots att det blev ganska dyrt. Vi prioriterade att bo centralt i Melbourne men bodde nära en tågstation varifrån tåget gick direkt till sjukhuset. Vi hade ca 10 minuters promenad till tågstationen North Richmond och sedan tog tåget 20 minuter. Jag tycker att det fungerade väldigt smidigt och det var mycket värt att bo i stan när vi var lediga. Jag skulle rekommendera att bo i stan och pendla ut till sjukhuset. Området som sjukhuset ligger i är inte så kul. 

Studier allmänt

Våra två första veckor på sjukhuset var vi runt på olika avdelningar. Första veckan var vi på Fetal monitoring, som kan jämställas med mottagningen på förlossningen i Sverige, samt Out patient clinic vilket var precis samma som MVC bara att det låg på sjukhuset. Andra veckan var vi på BB-avdelning, hembesök (ungefär som BB-hemma) och med amningsexpert. De tre sista veckorna var på förlossningen. Vi gick med olika handledare varje dag och blev tilldelad vem vi skulle gå med samma morgon. 

 

På sjukhuset fanns de så kallade Clinical support, de var barnmorskor som arbetade heltid med att var ansvariga för studenter. De kom förbi och hälsade varje dag och frågade hur man hade det. Om det hade hänt något speciellt eller om man ville reflektera efter avslutat pass var de tillgängliga. Ibland kom de även förbi på förlossningen och ställde svåra frågor om CTG-kurvor eller bad en rapportera om ens patient. Det var en trygghet att veta att vi kunde vända oss till dem. Varje dag ville de även att den handledaren man gick med skulle fylla i ett formulär om hur man som student uppnådde kraven/målen. 

Barnmorskeutbildningen i Australien:

Det finns olika vägar att bli barnmorska i Australien. Dels så finns det en direktutbildning till barnmorska. Men det finns även en utbildning som innebär att man läser en ”double degree” under fyra år och då blir både sjuksköterska och barnmorska efter avslutat utbildning. Sedan finns det även en utbildning som liknar den svenska för de som redan utbildat sig till sjuksköterska och väljer att läsa vidare till barnmorska. 


De australiensiska barnmorskestudenterna behövde få ihop 30 förlossningar för att bli godkända. Dock fick de inte räkna instrumentella förlossningar, kejsarsnitt eller förlossningar där de inte tog emot placenta (ex manuell placentalösning på operation). 

Förlossningsvården:

Förlossningsvården i Australien liknade den svenska på många sätt och de grundläggande sakerna utfördes på samma sätt. En stor sak som skilde var journalerna. När jag var där använde sjukhuset fortfarande pappersjournaler i vilka det skulle dokumenteras i en gång i halvtimmen. Varje halvtimme utfördes en 10 minuters lång värkpalpation samt mätning av kvinnans puls. Varje timme togs blodtryck. Det många och täta kontrollerna gjorde att barnmorskan var mycket inne på rummet. De tillämpade one to one care vilket var mycket bra. Det fanns inga undersköterskor utan barnmorskorna gjorde allt själva. 

 

Vaginalundersökningar gjordes men minst fyra timmar mellanrum. Om en kvinna inte hade fyra värkar på 10 minuter räknades hon inte vara i etablerad förlossning. Först efter att kvinnan haft etablerade värkar i fyra timmar gjordes första vaginalundersökningen. De tyckte även att vi var sååå konstiga som gjorde VU med vänster hand. 

Sjukhuset jag hade praktik på hade ca 38% kejsarsnitt. Det var intressant att diskutera med läkarna och barnmorskorna vad det trodde att detta berodde på. Vissa ansåg att det berodde på att Australien inspireras mycket av USA, andra menade att det berodde på att befolkningen hade högt BMI och att de hade många äldre förstföderskor. Jag upplevde också att det var väldigt vanligt med induktion. 

 

Epiduralbedövningen var mycket annorlunda. En EDA i Australien innebar att kvinnan blev totalbedövad från övre delen av magen och ner i benen. På rutin fick alla kvinnor en urinkateter och fick inte lämna sängen. När narkosläkaren kom för att lägga bedövningen fick alla kvinnor information om samtliga komplikationer som kunde uppstå samt att risken för att förlossningen avslutas instrumentellt var 50%. Trots detta upplevde jag att det var vanligt att kvinnorna valde EDA. 

 

När modermunnen var öppen 10 cm fick kvinnorna instruktioner om att börja krysta, oavsett krystkänsla eller inte. Om kvinnan hade en EDA väntade de en timme för nedträning pga nästan garanterad värksvaghet. Jag upplevde att det var mycket mer forcerad krystning än vad jag upplevt i Sverige.

Det var en del instrumentella förlossningar. Största skillnaden var att de använde forceps, dvs tång. Jag fick se det användas vid ett par tillfällen och det såg mycket obehagligt ut. Vanligtvis används tång om de misstänker att barnet ligger snett eller står för högt i bäckenbotten för att använda sugklocka. På sjukhuset där jag hade praktik använde de endast Kiwi-sugklockor. På de fyra instrumentella förlossningar jag var med på fick samtliga kvinnor klipp.

Inför exempelvis induktion, instrumentell förlossning och akuta snitt var kvinnorna tvungna att skriva på ett samtyckesformulär som bekräftade att hon förstod och gick med på vad som skulle ske. Detta gjordes oavsett hur brådskande ett snitt var. 


Eftervården:
Eftervården var på många sätt lik hur de fungerar på BB i Sverige. Men i Australien fick patienterna dela rum med andra patienter och partnern inte fick sova kvar över natten. På BB var dock integriteten inte lika bra hållen som på förlossningen. Vid flera tillfällen ”handmjölkade” barnmorskan jag gick med kvinnorna istället för att låta dem gör det själva. Sticktekniken vid provtagning av barn var också annorlunda, tex. fick inte barnen någon smärtlindring. Det var inte barnmorskorna som tog blodproven på barnen utan det kom en person från labb och gjorde det.  


Hygien:
Till skillnad från Sverige hade all personal sina egna kläder på sig. En del hade köpt egna scrubs men även dessa tvättade folk hemma och åkte hem med på tunnelbanan. Vi hade som sagt fått låna skjortor av skolan och hade köpt designerade byxor att använda på praktiken, som tur var hade vi tvättmaskin i lägenheten för vi behövde tvätta våra kläder varje dag. Det var även vanligt att personalen hade både klockor och ringar på sig. Vid framfödandet använde barnmorskorna visir men jag fick be om plastförkläde då de inte använde det på rutin. Däremot så använde de ofta sterila handskar, både vid VU och framfödandet. Urinkateter sattes med steril teknik. 

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 3 på KI

Under utbytet fick vi tillgodoräkna oss två veckors praktik inom eftervård samt tre veckors förlossningspraktik. 

Hur mycket jag fick vara ansvarig under förlossningarna jag var med på berodde väldigt mycket på vilken barnmorska jag gick med. Ibland blev jag nästan lämnad helt själv och andra dagar fick jag inte ens hålla perinealskydd. Det var viktigt att säga att man var ”post grad”, alltså sjuksköterska i botten, då upplevde jag att jag fick mer ansvar. 

Under tre veckors förlossningspraktik kunde jag räkna sex förlossningar. Jag var totalt med på fler men tog då inte emot barnet varför jag endast räknade sex stycken. Jag fick däremot 43 passningar varav många på Fetal monitoring. 

Språk och kultur

Att kommunicera med kollegorna på sjukhuset på engelska kändes sällan begränsande. De flesta var lätta att förstå och alla var förstående om man behövde be dem upprepa. En del ord skiljer sig men jag upplevde att jag kom in i det snabbt. Det var aldrig någon patient som uttryckte sig besväras av att min engelska inte var perfekt. Däremot använde australierna mycket förkortningar och slang vilket ibland var lite förvirrande, men det vande jag mig vid också. 

Jag upplever att personalen på sjukhuset var väldigt mån om kvinnornas integritet. De hade draperi framför dörren som alltid var fördraget och var noggranna med att knacka. Respekten för integritet gjorde dock tyvärr att det fanns ett stort stigma kring vaginalundersökningar. De ansåg att vaginalundersökningar var något som var väldigt jobbigt för kvinnan. Detta ledde till att jag som barnmorskestudent fick göra fyra vaginalundersökningar under tre veckors förlossningspraktik, endast på kvinnor med EDA. 


Några intressanta kulturella aspekter hos de anställda var att alla kom precis när skiftet började, sällan en minut tidigare. De var väldigt bra på att ta raster, de löste av varandra för 20 minuters ”tea break” varje förmiddag och såg till att alla hann äta lunch. 

Fritid och sociala aktivteter

Jag och min reskamrat fick samma schema vilket underlättade avsevärt. Vi kunde alltid åka till och från praktiken tillsammans och hade helgerna lediga tillsammans. Schemat var välplanerat och de flesta helger var vi lediga tre dagar på rad då schemat var på 32 timmar/vecka. 

 

På vardagarna njöt vi av närområdet där vi bodde. Gick på yoga i en närliggande park och sprang härliga löprundor. Vi passade på att upptäcka så mycket som möjligt under helgerna genom att hyra bil och åka på utflykter. Vi fick mycket tips om sevärdheter, restauranger och utflyktsmål av våra kollegor på sjukhuset. Vi hann även med en weekend till Sydney. 

Sammanfattning

Jag är väldigt glad att jag valde att ansöka om att åka på utbyte. Att ha praktik inom förlossningsvården i ett annat land gav mig ett nytt perspektiv som jag kommer bära med mig. Även om mycket är likt mellan Sverige och Australien så tar jag med mig skillnaderna samt en ödmjukhet inför att det finns olika sätt att göra saker på – och det blir ofta bra ändå. 


Jag blev varmt välkomnad när jag kom tillbaka till praktiken i Sverige. Jag upplevde inte att jag hade halkat efter så mycket pågrund av utbytet men en del saker var skönt att få lite extra på väl tillbaka i Sverige, ex. sätta skalp, amniotomera, VU och suturering. Det var inga problem för mig att få ihop antalet förlossningar när jag kom hem då jag enbart gick natt de sista veckorna innan examen.