Mitt motiv till att åka till USA och specifikt Northwestern grundades i att jag sedan länge funderat på att flytta till USA för min ST-utbildning. Mot bakgrund av detta ville jag se hur hälso-sjukvårdssystemet och ST-utbildningen i USA är upplagd och fungerar. Att jag valde just Northwestern och Chicago hade flertalet anledningar. De två främsta anledningarna var att jag 1) ville känna efter hur det är att bo i staden då jag eventuellt har funderat på att flytta just dit och 2) Northwestern har ST-program som jag var intresserad av ifall jag skulle bestämma mig för att flytta till USA.

Angående administrativt pappersarbete så var det en del blanketter att fylla i och detta skulle vara gjort flera månader i förväg. Northwesterns studievägledare var väldigt hjälpsam med allt sådant. Därtill behövde man bifoga vissa intyg och blodprovsresultat för en del vaccin. Väl på plats tycker jag att det, trots allt, var en del administrativt strul med såväl försäkring som att få papper påskrivna – men allt löste sig i lagom tid.

Northwestern godkänner inte (2019-2020) Kammarkollegiets försäkring, varför man behövde köpa till deras försäkring innan kursstart.

Man behövde vara på plats ca en vecka innan kursstart för att tuberkulostestas på studenthälsan på sjukhuset. Illinois godkänner inte tuberkulostest som är utförda utanför staten. Dessutom behövde man vara influensavaccinerad. Om man inte var det kunde man ta vaccinet i samband med tuberkulostestet.

Lagom innan kursstart skickades tydlig information ut om allt administrativt som behövde göras i ordning innan kursstart, så som accesskort, tillgång till journalsystem och sjukhuskläder. Utöver detta gavs ingen fysisk introduktionskurs.

Under mitt utbyte var svenska kronan svag. Detta föranledde att priserna i Chicago generellt var jämförbara med Stockholm (alltså inte särskilt billigt). Som ovan nämnt behövde man köpa till försäkring från Northwestern. Bortsett från det tillkom inga obligatoriska kostnader.

Det finns matbutiker och restauranger i olika prisklasser runt om sjukhuset, varför jag tror att man kan hålla ned kostnaderna om man vill och försöker. För boendekostnader se nedan under fliken boende. Generellt så hade jag rätt höga utgifter men det var ett aktivt val då jag ofta åt flera måltider per dag ute med kompisar. Det går definitivt att hålla nere utgifterna om så skulle viljas.

Jag ordnade mitt boende via kontakter jag hade sedan innan. Prismässigt var det nog motsvarande Stockholmspriser (downtown kan jämföras med priser innanför tullarna). Tips är att titta på webbplatser så som rotatingroom och craigslist. Alternativt höra runt bland vänner hemma ifall de möjligtvis känner någon som bor eller har bott i Chicago. Jag valde att bo precis vid sjukhuset (Streeterville), vilket är dyrare än om man skulle välja att bo lite längre bort. Det är relativt enkelt att ta sig runt mellan de olika områdena i Chicago med såväl kollektivtrafik och bil/taxi. För min del åkte jag mestadels taxi, då vi ofta var ett par stycken som slutade sent på sjukhuset och åkte iväg för att äta middag eller gå ut. En taxiresa på ca 15-20 minuter kostar ungefär 8-12 US dollar, vilket för vår budget kändes som en värd utgift då vi ofta delade på kostnaderna. Kollektivtrafiksmässigt så finns det olika varianter av dags-, vecko-, månadskort beroende på hur mycket man tänker att man kommer att åka buss/tåg. Folk från Chicago verkade generellt tycka att kollektivtrafiken fungerade smidigt.

Studierna bestod av klinisk tjänstgöring. Som sistaårsstudent är man så kallad”sub-intern”, ofta med folk från värduniversitetet eller andra universitet som har tänkt att söka ST där efter deras examen. Detta gör att kraven är relativt höga och studenterna är väldigt motiverade till att göra bra ifrån sig. Klinikerna jag roterade på är väldigt attraktiva kliniker för ST bland studenterna som är intresserade i områdena och de anställer 1-2 ST-läkare per år, vilket gjorde att kunskaps- och ambitionsnivån hos både de andra sub-interns samt på ST-läkarna var väldigt hög. En arbetsdag var i regel 15 timmar, alltså väldigt annorlunda från hemma. Man började generellt dagen från mellan 04.30-06.00, varför det var skönt att bo granne med sjukhuset. Majoriteten av tiden spenderades på operation varför det var upp till en själv att inhämta nödvändig teoretisk kunskap innan/efter dagen började. ST-läkarna är generellt väldigt pålästa och kunde hjälpa till att hitta relevant litteratur om det skulle behövas. 

I och med att språket är engelska var det inte alls svårt att hänga med. Däremot är det en massa förkortningar i sjukhussammanhang som man inte har sett förut. Frågar man så är de hjälpsamma med att förklara. Enheter på labbsvar och läkemedelsnamn skiljer sig från hemma – så det tog ett tag att anpassa sig till, men gick generellt bra. Kulturen på sjukhuset är, i min mening, mer ambitiös än hemma. Jag var på två kirurgiska kliniker, där ambitionsnivån generellt är hög. Läkarna spenderar i princip hela dagarna på sjukhuset och förväntas göra det. Studenterna är väldigt pålästa på sina sub-specialiteter (då många ofta väljer specialisering redan så tidigt som under tredje året av läkarutbildningen). Detta gör att de har en otroligt detaljkunskap inom de området de roterar i, men (i min mening) saknar den bredd som vi får av vår utbildning i Sverige (kanske för att de heller inte behöver den – de gör ingen motsvarighet till AT utan börjar direkt). 

Som sub-intern är man generellt inte del av en kurs, utan man blir en del i ST-teamet. Detta gör att man kanske ej nödvändigtvis är med andra läkarstudenter. Dessutom är många amerikanska studenter under denna period (November-Januari) bortresta på ST-intervjuer, vilket gör att det generellt är färre studenter som roterar på kurserna. För min del spenderade jag mycket av min fritid (kvällar och helger) men kompisar från Chicago samt en del tid med de juniora ST-läkarna. Chicago är generellt en väldigt ”öppen” och trevlig stad där det är lätt att träffa människor och finns mycket att göra, även på vardagkvällar. Restaurangutbudet är riktigt bra och varierat. 

Sammanfattningsvis hade jag en väldigt lyckad utbytesperiod och jag fick ut precis det jag ville och hade planerat (och mycket mer) från min vistelse. De första två veckorna var ganska tuffa, då det var mycket nytt att anpassa sig till (struktur, hierarki, förväntningar, uppförande, arbetsuppgifter). Den omställningen var för mig initialt frustrerande, då jag de föregående sex månaderna hade jobbat som underläkare inom en kirurgisk specialitet där jag fått både operera själv och haft egen mottagning. Detta gjorde att omställningen till att vara student som mest står och tittar på var tuff, men man vande sig fort då det ändå fanns mycket att lära sig runt omkring